Björnes magasin Intervju

 

Jörgen Lantz, Kerstin Wikström, Anders Henriksson, Coste Apetrea, Peter Eyre

Den 25 november har Björnes Favoriter premiär på Maximteatern. Det är exakt 31 år sedan första avsnittet sändes i SVT och nu gör alltså Jörgen Lantz Björne igen. Den snälla björnen som älskar pepparkakor och kompisen är snigel.

 
Kan du berätta lite om Björne?
Ja Björne är ju snäll, han älskar pepparkakor och hans bästa vän är Snigel. Föreställningen riktar sig till alla. Men det är också en nostalgisk föreställning så de som var barn då hoppas vi kommer men att även deras barn skall ha glädje av vad de ser så Björnes Magasin är till för både stora och små.
 
Vad betyder Björne för dig?
Det var och är en väldigt positiv figur att göra Björne, han är så väldigt snäll. Jag och Anders Henriksson [musik red anm] har jobbat ihop väldigt länge, sedan 60-talet. Vi gjorde till exempel Ville Valle Viktor ihop. Det här är kontrasten till Ville Valle Viktor. Jag blir helt klart påverkad av en figur som Björne när man spelar den karaktären länge, (1987¬-2000).
 
Hur känns det att spela Björne när du är helt klädd i en kostym och publiken inte ser dig?
Ja men Björne är Björne han bara är! Det är inte konstigt.
För barn är det en riktig björn.
 
Har det funnits en dröm att göra Björne på teater?
Det fanns en diskussion när vi spelade in programmet med Kerstin Hedberg, producenten, som tänkte att vi kunde göra en musikalföreställning redan då men det blev inte så, men nu har det kommit igång och det blir en musikföreställning här på Maximteatern. Det är Björnes favoriter och det är musik.
 
Hur varmt är det att vara i den där Björne dräkten?
Det är som att gå i sitt eget skinn fast lite varmare, det är lite varmt om man säger som så, ganska så varmt faktiskt. Man fryser inte!
 
Varför tycker Björne så mycket om pepparkakor?
Björne har ju alltid varit snål med peppakakor.
Det är ju jag själv, [Jörgen Lantz red anm] som älskar pepparkakor, jag ville ha det med i Björnes karaktär ochjag såg till att jag skulle kunna äta dem. Björne är ju lite snål, precis som barn i allmänhet är. Snäll, snål och egotrippad och det man älskar att äta vill man ju behålla för sig själv
Kerstin: Vi kommer att ha med oss det som present till Björne när vi kommer och hälsar på.


 
Är karaktären lik dig Jörgen privat?
Nej, jag är inte riktigt lika snål som Björne.
Kerstin: Jörgen privat är väldigt generös och ställer till med fest och bjuder. Det är väldigt få personer som ofta har fest.
 
Hur lyckas du få Björne att se så levande ut när du inte kan använda ansiktsuttryck?
Jörgen: Han har uttryck i sitt ansikte, det beror på hur man spelar, hur man rör sig, om man får ett uttryck i ansiktet.
Kerstin: Dräkten tillsammans med Jörgens skådespeleri blev så magisk.
Jörgen: Sen är det rösten. Barn gillar nog den mjuka rösten. Barn gillar gosedjur så det är därför det blev en björn.
 
Varför har det dröjt så länge tills ni sätter upp Björne som teater?
Vi pratade om teatern för två år sedan och då blev det ju lite strul och det var ju helt och hållet mitt fel för jag ringde inte och frågade SVT. Men när jag väl hade gjort det var det ju klart på en dag. Vi tänkte helt enkelt inte på det här med rättigheter.
Tidningarna blåste upp det mer än vad det var från början. Jag fick inte alls sparken jag slutade helt frivilligt. Men det är klart att det är roligare för tidningarna att skriva att jag fått sparken.
 
Har du sett Björnes Magasin efteråt?
Nej jag har inte det. Jag har möjligen 20 program på VHS, det kan jag ju inte se idag.
 
Är det något ni ändrar på från TV-versionen till teaterversionen?
Skillnaden i teaterversionen är att här är vi ett helt kompisgäng som kommer till Björne och har ett musikkalas mot på TV. Där var det bara en person som kom. Snigel, Hugo och Enöra är med.
 
Vad gör att ett barnprogram blir bra för er?
Kerstin: Känslan att både barn och vuxna kan ha roligt tillsammans även om barnen och de vuxna på olika sätt och lite olika saker. De vuxna plockar fram barnasinnet.
Jörgen: De ska vara generösa och fantasifulla så att barn kan skapa en stämning, att de lär sig någonting eller att de får en känsla i sig när de tittat på ett program, att det skapar glädje. Det var lika många pensionärer som barn som tittade på Tv.
Anders: Både vuxna och barn kan se tillsammans fast det är ett barnperspektiv.
 
Vinjetten är väldigt lik Magnus Ugglas Fula Gubbar och ett klassiskt stycke slump eller medvetet val?
Coste: Jag har en kompis som som producerade Magnus Ugglas musik och Ugglas mamma tyckte att det här stycket Georg Philipp Telemann som heter Desiderium skulle vara med i Fula Gubbar. Sedan kom min kompis in en dag i min studio med två vänner som sa att vi känner några som vill ha en signaturmelodi till en tecknad björn kan du göra det? Vi gjorde då ett arrangemang som inte gick hem  hos de äldre men sedan ändrade det i barockstil. Det här var alltså långt innan programmet ens gjordes. Min kompis tyckte väl att den slingan som används i Desidierum även skulle passa till vinjetten till barnprogramet. Sedan släpptes då programmet och många sa ja men det här är ju jättelikt och samma melodi. Det gick så långt att STIM blev inkopplad. STIM lade låtarna bredvid varandra och det visade sig att det är inte alls så likt som många tror. Det är bara tre toner som är lika. De påminner om varandra men är inte samma. Första förslaget var en poppigare version men det vill SVT inte ha och den påminde väldigt mycket om Fula Gubbar dessutom. Men när vi gjorde om den och det blev en mjukare melodi som passade mera till ett barnprogram så blev det ändå väldigt olikt både Fula Gubbar och Desiderium. Nu när det är teater kommer vi att spela signaturmelodin med text.
 
Är det någon ni skulle vilja föra fram?
Vi vill att alla, oavsett om man var barn då och tar med sig egna barn eller kommer ensam av nostalgiska själ. Kan vi nå en ny barngrupp och få dem att se vad mamma eller pappa såg på när de var små.
 
Alla är välkomna, oavsett om man är 4 eller 100 år. Är man 100 år så kan Björne personligen komma ut i salongen och hjälpa honom eller henne in i salongen. Men de måste visa leg.
 
Text: Patrik Laijronsdotter och Camilla Käller
Foto: Camilla Käller