Betyg:
En kvinna vaknar upp på en polisstation i en amerikansk stad. Hon minns varken vad hon heter eller vem hon är. En av poliserna kallar henne för ”ilya” efter en historia om en hund som besökte alla polisstationer i jakten på sin ägare. På ett liknande sätt vandrar ”Ilya” mellan polisstationerna i en trasig jakt på sin förlorade dotter. Publiken får i fragment följa hennes liv i tillbakablickar.
Ilya är ett nyskrivet och känslosamt kvinnoporträtt, uppblandat med svart humor, absurdistisk Kafkaesque stämning och musikal i salig blandning. Det är inte alltid som jag upplever att de tvära känslokasten fungerar, även om många i publiken skrattar.
Låtarna av Frida Hyvönen fungerar bäst när de ska förstärka känslan som spelas och som sämst när de ska fungera som distraktion för en förändrad scenbild. Mest hjärtskärande blir de sånger där huvudpersonen, spelad av Birthe Wingren, skriker ut sin förtvivlan, eller när mor och dotter i en duett får dela en känsla av saknad och ofullständighet.
Sammantaget blir Ilya en splittrad upplevelse som i andra akten, alltför långsamt stövar sig fram emot ett väntat, men efterlängtat slut.
TITEL: ilya
REGI: Lars Rudolfsson
MEDVERKANDE: Birthe Wingren, Lars Lind, Robin Keller, Sven Ahlström, Fredrik Lycke, Per Sandberg, Gunnilla Röör
KATEGORI: Teater, drama
LÄNGD: 2 tim 55 min inkl en paus
PLATS: Klarascen, Stadsteatern, Stockholm
PREMIÄR: 2018-03-02
RECENSERAD AV: John Haque
FOTO: Bengt Wanselius
BILJETTBOKNING: Stadsteatern, Stockholm