Jag och min fotograf träffar Alexander Karim på ett av hans favorit Café i Stockholm en solig vårdag. Han är så trevlig och tillmötesgående och trots att han har så många järn i elden tar han sig tid för oss så vi får en trevlig pratstund där han berättar om familjen, teater, film och de böcker han har skrivit.
Du spelar Shakespeare in love nu på stadsteatern berätta om det.
Det är väldigt roligt jag är utbildad från början inom teater och det är roligt att återgå till det jag en gång började. Jag har varit lite överallt och spelat teater i Malmö, Göteborg, USA med mera. Men sedan började jag att filma och det gick så bra så att teater blev lite vilande. Men en av mina drömmar har alltid varit att stå på Stadsteaterns stora scen i Stockholm. Jag har fått några erbjudanden tidigare men det har inte känts rätt. Så kom då Shakespeare in love och allt bara föll på plats dels för att jag älskade filmen när den kom. Det här känns så roligt att få göra men också mycket svårt. Det som är svårast att göra är kanske den enklaste replik som ska kännas naturlig och man kan vrida och vända på dem hur mycket som helst. Man skulle kunna tro att Det är jätteenkelt att spela en välskriven pjäs där manuset är så beskrivande till viss del är det lätt, men det är också bland det svåraste du kan göra. Det finns inga utrymmen för att tolka det ”fel”. Det som också har varit svårt med Shakespeare in love är att gestalta honom innan han blev känd. Han hade faktiskt inte slagit igenom när det här utspelar sig och han har till och med skrivkramp. Han söker en musa för att få inspiration och hitta passionen i skrivandet. Det har varit den svåra biten att se bakom geniet som alla beundrar, som jag beundrar. Hur var han innan han blev känd? Det som jag gjorde var att jag försökte minnas hur det var själv när jag gick teaterskola i USA. Man var ung och hade så många idéer men ingen lyssnade. Jag kunde till och med känna frustration emellanåt över att inte alltid kunna förmedla det jag tänkte och önskade. Det här tycker jag också är intressant för det är en pjäs som är lika aktuell idag fast den skrevs för längesedan. Det kanske är så tydligt idag men klasskillnaderna finns idag också om än inte så tydlig. Det kanske är till och med bra att spela en pjäs som känns långt bort för att ta till sig det som en aktuell problematik idag för det känns inte så hotfullt då, men det ligger undermedvetet och puttrar.
Jag började skriva min bok en vecka efter att jag fyllde 40 år.
Jag har skrivit på en bok nu väldigt länge som kommer ut i september på Nordstedts förlag. Det kommer att bli kul. Den heter ”Den extra ordinära berättelsen om Jonas Paulsons plötsliga död”. Jag och min fru Malin Karim har också gjort en barnbok tillsammans som heter ”Modigast i världen” som kommer ut på Bonniers Förlag. Så vi har två böcker som kommer ut samma månad. Det enda krångliga med det är när de ska marknadsföras och saker krockar men det löser sig. Boken handlar om en man som reser tillbaka i tiden för att försöka rädda sig själv från att bli mördad efter att ha drömt om att han blir det i framtiden. Det lustiga är att jag började skriva på den en vecka innan jag skulle fylla 40 år [född 1974 red.anm] Undrar om det vill säga något, kanske det undermedvetna, 40 års kris. Den är väldigt filmisk i sitt berättande och det är en fiktivbok så den handlar inte alls om mig.
Du har makten en enda dag att förändra en sak, vad skulle du göra då?
Ja du vad svårt, jag skulle vilja förändra så mycket. Men jag får bara ändra på en sak. Jag måste verkligen fundera på det. Min spontana reaktion är att avsätta Donald Trump men vid närmare eftertanke skulle det inte vara en bra idé för då skulle Mike Pence [vice president red anm] bli president och han är ännu värre än Donald Trump i väldigt många saker. Men jag skulle nog göra så att allt fossila bränsle skulle försvinna från hela världen. Ok, jag är kanske inte lika aktiv som Greta Thunberg [skolungdom som är aktiv inom klimatfrågor, red anm.] men visst är jag miljömedveten. Jag är övertygad om att världen skulle se annorlunda ut om inte fossila bränslet skulle finnas. Jag skulle nog se till att alla biltillverkare exempelvis skrev på ett avtal samtidigt så att bara miljövänliga bilar fanns, man kan i alla fall börja där. Men det här skulle man kunna utveckla hur mycket som helst om tid fanns. Man skulle kunna ha en heldag tillägnad enbart bara för att prata om detta och vi har tyvärr inte det.
Att effektivisera tiden…
Det här med tid är intressant också. Jag har så mycket att göra nu och jag försöker att effektivisera min tid så mycket som det bara går. Exempelvis så säger jag alltid åt min agent att min familj ska kunna följa med på inspelningar om de önskar. Jag tar också med dem på allt jag gör, de får följa med mig på teatern när jag spelar teater, barnen får prova att själva stå på scen och de får följa med bakomkulisserna. Min dotter har exempelvis spelat just min dotter i Morden i Sandhamn då hann vi umgås mycket när vi bodde på hotell. Mina två söner är intresserad av musik så de vill gärna följa med mig när jag står på scen. De är jätteduktiga och övar varje dag. De har en ”scen” i hallen där de står och sjunger hela tiden. Den är mitt i huset så det går bara inte att undgå det hela. Men det är roligt att se och höra dem. Min äldsta son har blivit bra mycket duktigare än vad jag är nu, jag spelar gitarr och sjunger lite även min fru gör det till husbehov. Men mina söner är grymma. Jag tvivlar inte en sekund på att de en dag kommer att göra det de vill, de är så ambitiösa. Jag umgås inte heller med folk på det sättet så att jag hänger privat med vänner. Det hinner jag inte. Jag prioriterar familjen, de är alltid med mig när jag filmar eller gör något men med vänner blir det inte att vi sitter på ett café och bara snackar. Så går jag ut på café eller äter lunch så är har det med jobb på ett eller annat vis att göra. På kvällstid så är det samma sak. Man besöker en gala för att en vän har premiär eller liknande så att allt har ju med jobb att göra. Ja du det är svårt, det är roligt samtidigt som det är ett nödvändigt ont. Jag menar vill jag nå ut med det jag gör är det här livsviktigt. Jag pratar mycket om det här med mina barn för de börjar märka först nu att folk känner igen mig på stan. Så frågar de pappa är du känd? Vad svarar man på det?
Nej jag är inte känd. Men pappa de kommer fram och vill ta bilder med dig då måste du väl vara känd? Jo ok. Det kanske jag är. Det är så svårt det här med PR och kändisskap. Det har blivit så ful klang på ett vis. Det är synd. Men det är klart jag ska inte sticka under stolen med att erkänna att PR är livsviktigt för mitt jobb. När jag gör så här många intervjuer så försöker jag att se varje intervju som ett samtal, jag hoppas på att svaren jag ger blir mera personlig. Men sedan kan det vara bra att ha en mall att gå efter också för att det ska ge mera på kortare tid. Så att få samma fråga om och om igen behöver inte vara dåligt, det kan vara bra för då hinner man tänka och formulera sig på bästa sätt. Som nu gör jag gärna PR för Shakespeare in love där jag spelar en av huvudrollerna.
Ok varför ska publiken se dig i Shakespeare in Love?
Dels för att vi befinner oss i en kulturell svacka med allt som händer runtomkring. Det behövs en pjäs som handlar om kärlek. Dels handlar den om kärlek till människor men
Också om kärleken till teater. Föreställningen är som en godispåse, det är färgglada kläder och snygg dekor. Det är starka karaktärer, det är stort och maffig med bra musik det är pampigt och ja det innehåller allt. I tre timmar kan du bara stänga av den grå vardagen ute och njuta av fantasin. Det är också den enda Shakespeare in love som får ha egenkomponerad musik så det är stort. Det får man annars inte ha du ska ha filmmusiken, men vi har fått tillåtelse att ha den egna. Sedan är det så snygga och häftiga kläder
Som vi svettas verkligen bokstavligt i när vi gör den här pjäsen. Vi är alla dränkta efter första akten bara. Så det är ett häftigt äventyr att uppleva och som jag absolut tycker man ska göra. Publiken får valuta för pengarna så att säga.
När jag är bäst i en pjäs.
Alla faser har sin charm. I början är allt så spännande. Jag i alla fall upptäcker saker mest då när allt är som nyast. De flesta vänner kommer då och den recenseras det finns en sorts stämning då. I mitten då börjar jag att känna sjutton också att inte folk kommer nu i stället för nu förstår jag rollen. Nu kan jag den. Det är nu det börjar att bli riktigt bra och så är det alltid oavsett vad det är och vart det är i världen. Mot slutet är den period jag personligen tycker minst om. Jag har en försvarsmekanism som gör att jag börjar avsky allt i sista tredjedelen. Jag gjorde min första föreställning (West side story när jag var i tonåren) När sista föreställningen var över så frågade jag, vad händer nu? Då svarade de: Vi är klara nu ska vi inte spela den här mera. Själv trodde jag att vi skulle bara ha uppehåll och fortsätta spela sedan. Vi var som en familj också skulle allt bara ta slut där och då. Så från den punkten tror jag att det finns en försvarsmekanism som gör att jag stänker av allt. Det spelar inte någon roll hur lång spelperioden är så händer samma sak inom mig. Men det har trots allt blivit lättare nu att hålla kontakten idag med folk genom sociala medier.
Foto Patrik Laijronsdotter
Text Camilla Käller