Claes Malmberg känner vi alla till. Ofta spelar han i komiska filmer eller pjäser på scen. I sommar är han aktuell med musikalen Jeppe på berget som spelas på Tjolöholmslott.
Här kan du höra honom själv berätta om musikalen och mycket annat.
Pjäsen är en klassiker av Ludvig Holberg som han skrev 1722. Det är en gammal pjäs. Detta är en musikalversion som har gjorts på en teater i Bergen och dels på Chat Noir, Oslo, Norge. Den har aldrig tidigare spelats i Sverige. Det är väldigt mycket musik fast det är en komedi som handlar om Jeppe och hans fru Nille. Det är fattiga människor som strävar …… Nille jobbar mer än vad Jeppe gör. Han dricker mest och försöker att få tiden att gå. Sen handlar den om att Jeppe i en situation där överklassen gör ett practical joke. De inbillar honom att han är baron. Hur och hur han hanterar den makten han får. Det är en komedi med en ganska allvarlig botten. Den är ganska aktuell nu med tanke på att det är en sak att bli chef och en annan att vara chef. Vi ser det på Dramaten och på en massa andra ställen. Det är inte bara positionen i sig utan det gäller att förvalta den. Just nu är det väldigt stor beröring med makten. Det är det ena. Det andra är att den handlar i väldigt hög grad om existentiella frågor. Är det en dröm, en illusion eller är det faktiska händelser. Ser vi saker på samma sätt, är ditt rött samma som mitt rött. Vi är alla överens om det yttre när vi pratar men det är inte säkert att den inre verkligheten är den samma. Även om jag säger vad jag tänker så kan jag inte visa exakt vad jag tänker på. Du kan inte tränga in i mitt medvetande och jag kan inte tränga in i ditt. Det finns många situationer i pjäsen som är roliga. Man kan tycka att det är djupa tankar men jag tycker att det är ganska normala tankar som jag har ägnat ganska mycket tid åt. Inte för att jag är finare och bättre än andra utan för att det intresserar mig. Jag har ägnat 58 år till att förstå mig själv. Jag har inte lyckats ännu.
Jag är inte intresserad av teater där du måste sitta och tänka hela tiden.
Jag spelade på Gunnebo slott i många år, sommarteater i tio års tid. Ofta kom just Jeppe på berget upp men jag var inte intresserad för jag tyckte inte att den var så rolig. Nu när den sätts upp på Tjolöholms slott så kom den upp igen. Jag tänkte att jag får väl titta på den åtminstone. Tack vare att musiken hade lagts in och att det var regissören Stefan Metz gjorde att jag blev intresserad på riktigt. Vi gjorde bland annat Hemsöborna tillsammans.
Men jag är inte intresserad av teater där du måste sitta och tänka hela tiden. Det är vårt jobb att hålla kvar publikens intresse och underhålla dig som åskådare. Om man gråter eller skrattar, det är lika fint, det finns ingen skillnad i det. Bara du blir berörd här och nu. Sedan om det väcker en och annan tanke efteråt det är en bonus. Men jag är inte intresserad av att spela teater där du måste sitta och fundera hela tiden på vad menar personen på scen.
När det gäller komedier är det viktigt med publik, det är förödande att spela komedi för få personer. Det gör både publiken och skådespelarna osäkra. Man kan säga att publiken är vår orkester. I en komedi gör publiken ett mycket större arbete än vad de är medvetna om. De sätter tempot. Som komisk skådespelar tror jag att man lyssnar mycket mera och är mer beroende av publiken än de som spelar drama. Komik bygger på att folk skrattar och att det finns timing. Kommer man fel så kan ett skratt dö ut. Jag tror att närvaro är viktig som skådespelare. Du måste lyssna in publiken, dina medspelare och likande. Det kan du inte tänka att du ska göra, du måste känna. Det kräver mycket att vara en komisk skådespelare. När jag har turnerat själv har jag alltid haft med mig musiker, jag har mer utbyte av att prata timing och komik med dem för det är så närbesläktat. Du behöver förbereda dig så mycket att du inte behöver tänka. Du hinner inte stå och tänka för då kommer du alltid att ligga efter, du måste vara i situationen. Du måste lita på dina instinkter. Komik är väldigt roligt men det är millimeterpassningar.
Det är publiken jag ska vara lojala mot de är mina arbetsgivare.
Jag går inte så mycket själv på teater men gör jag det är det samma sak där jag vill bli berörd och omhändertagen så jag kan slappna av. Vilken genre det är spelar ingen roll bara skådespelarna gör allt de kan av sin förmåga för att beröra. Det är så jag jobbar och det är så jag förväntar mig att mina kollegor också gör. När jag jobbar har jag roligt om publiken skrattar. Min stora kärleksrelation är mellan mig och kontakten med publiken så vill jag också känna när jag ser på teater själv.
Sommarteater är roligt både att spela och att se. Det är mera avspänt och du behöver inte förhålla dig till teaterlokaler som är fina och klä upp dig som publik. Du kan komma och se en föreställning i t-shirt och shorts om du vill. Det speglar också av sig på oss skådespelare atmosfären och trivselfaktorn. Alla är mera positiva från start och du har helt enkelt bättre förutsättningar från början att lyckas. Du har också roligt som skådespelare, du behöver inte vara så fin i kanten på en sommarteater, man accepterar mera saker. Du måste förhålla dig till vad som händer runtomkring. Det är bilar som kör, tåg som åker förbi och andra ljud som hörs. Det är inte tyst som i en teatersalong. Jag trivs väldigt bra med att spela sommarteater och det ska bli väldigt roligt att få göra det i sommar.
Det är publiken jag ska vara lojal emot, de är mina arbetsgivare och de skall vara nöjd när jag har utfört mitt arbete när det gäller sommarteater är det lika det spelar ingen roll vart jag är som skådespelare.
Det blir värre och värre för varje år.
Nu har jag pratat väldigt mycket om vad som är den roliga biten med mitt yrke men det är klart att allt har två sidor. Det här med PR kan jag väl ärligt säga är en sådan sak. När jag var yngre var det här nytt och roligt och jag kände mig uppvaktad. Nu är jag äldre och har en annan erfarenhet. Jag började min karriär i Göteborg och såg upp emot Stockholm det var dit jag ville komma. Det är väldigt mycket fokus just på Stockholm med teater och även media. Det är en skräckblandad förtjusning som jag ser på den här biten. Nu har jag lämnat vår huvudstad och tittar på detta med en åldrades mans psyke och det känns skönt att inte vara en så stor del av det längre. Jag kan försörja mig på mitt arbete som jag älskar utan att göra allt för mycket av det som kanske är lite jobbigt. Jag har inget emot det men det är inte lika intressant längre. När jag gjorde Les Misérables och det var mitt teatergenombrott så var intressant enormt och mycket mera mediabevakning än vad det är idag. Det är skönt att jag kan fokusera på det som jag älskar att göra, spela teater.
Sociala medier….
Idag tror jag det är svårt att få samma stora genombrott som jag fick. Mycket för att det är ett så enormt brus idag som inte fanns då. Alla sociala medier. Det är så lätt att bli upptäckt men det är lika lätt att bli bortglömd. Jag har inga sociala medier alls men jag har ändå lite koll på det mest genom mina barn. Det är rätt skönt att inte alltid kunna vara kontaktbar. Jag svarar i telefon och på mejl men jag håller inte på med min telefon hela tiden som de flesta gör idag, jag försöker att vara närvarande i allt jag gör.
Känslan av utanförskap…
När det gäller roller så tycker jag nog om att spela trasiga karaktärer, de är ofta mera intressanta. Som nu: Jeppe på berget. Det är en person som har hamnat snett och försöker att kravla sig upp på samhällets stege. Jeppe får lära sig den hårda vägen att man ska använda sin makt på ett klokt sätt annars kan det gå illa. Jag har aldrig spelat någon karaktär av det ”finare” slaget. Inte ens som ung blev jag erbjuden de här rollerna som Romeo eller Hamlet. Jag har alltid spelat karaktärer med många tillkortakommanden. Jag klagar absolut inte. Det är intressant. Jag har nog också lättare att identifiera mig med dem själv. Det största projektet för mig är att vara människa, jämför man det med skådespeleri som yrke är det den lätta biten i det hela. Att leva och vara en bra person är bra mycket svårare. Men jag kan absolut känna igen mig i Jeppe. Det här med känslan av utanförskap och att ibland dränka sina sorger i alkohol. Det finns många mörka sidor hos mig som jag behöver hantera för med mitt yrke kommer en viss makt och det gäller att kunna hantera det klokt och bra. Jag har varit elak emot folk även om jag i grunden inte är en elak människa. Det finns många sidor hos mig som jag behöver bli bättre. Men jag tycker att ju äldre jag blir desto bättre blir jag på det. Jag kan se mig själv nu när jag är äldre med nyktrare ögon och inse att allt inte är alla andras fel om jag hamnar i klistret. Ofta är det faktiskt till och med jag själv som har ställt till det i slutändan. Där är teatern bra för vi ställer oss de här frågorna i arbetet och ofta faller det sig naturligt att man även funderar över det när ridån har gått ned och man är hemma i sin egen vrå. På så vis är teater utmärkt verktyg som att analysera sig själv.
Jag är bra på att få säga det jag vill ha sagt.
I slutänden är jag väldigt bra på att säga det jag vill ha sagt och ofta pratar jag mera än jag borde göra. Men jag är en sådan person. Varför hålla inne på saker? Jag är inte så hemlighetsfull av mig även om jag skulle kunna vara det. Men det jag tycker att ni ska komma och se mig som Jeppe på berget. Det är en bra komedi med mycket skratt och kanske lite tårar. Här finns alla förutsättningar för en lyckad helkväll. Bra teater med vacker musik och en stark berättelse och på det en vacker miljö.
Text Patrik Laijronsdotter och Camilla Käller
Foto Camilla Käller