Intervju med Aminah Al Fakir som är aktuell med kommande skivan Train to all our Dreams


 
Kan du beskriva vem Aminah Al Fakir är?
Jag har stått på scen sedan jag var 7 år. Vi fick en lapp i brevlådan om en pianolärare som även satte upp barnoperor tillsammans med sina elever och professionella sångare. Man kan säga att mitt liv började när jag ställde mig på scenen för första gången. Det är som att jag inte minns något innan dess. Jag hade bara en enda replik: ”Och han byter om tio gånger om dan´” och när jag hade sagt den så stannade allting av och alla tittade på mig och log och jag stod där i strålkastarljuset – det var en oförglömlig känsla. Men sedan har jag hållit på med cello, piano och sjungit i kör så vägen har väl varit rätt krokig tills idag. Jag har även utbildat mig till skådespelare på Skara Skolscen och till rytmiklärare på Musikhögskolan. När jag var i tonåren hade jag och Nassim, en av mina yngre brorsor, en grupp där vi blandade arabisk och svensk folkmusik. Min andra bror Salem var med också en period. Jag har ju en svensk mamma och en arabisk pappa så det var en tid då jag tänkte mycket på vem jag var och min identitet.
Då hittade jag svaret i musiken som går att mixa på ett väldigt naturligt sätt eftersom det finns ett släktskap där.
Men sedan kom jag till en gräns i och med en stor kris i mitt liv då jag tyvärr förlorade mitt andra barn, en liten kille med hjärtfel. Jag kände då starkt att jag ville hitta mitt eget uttryck.  Det tog dock ganska lång tid att komma till den punkt jag är i dag. Jag fick sedan fler barn och har varit småbarnsmamma under en lång tid och förutom frilansuppdrag som sångerska och skådespelare var jag också sånglärare då.
En dag för ca 5,5 år sedan så satte jag mig ner, avbokade alla mina elever och hade möte med mig själv om vad jag verkligen vill göra med mitt liv. Jag kom fram till att jag ville göra en skiva och jag ville stå där framme bredvid de stora artisterna. Dagen efter (!) ringer trummisen och låtskrivaren Josephine Forsman (Sahara Hotnights, Casablanca) som jag inte kände då, och säger att hon skrivit en låt och frågar om jag vill skriva texten till den. Och sedan började en låtskrivarprocess där Josephine och jag och även basisten och låtskrivaren Mats Rubarth (Casablanca) började skriva låtar ihop inspirerade av 60 -70-tals-eran och artister som Joni Mitchell och Joan Baez m fl. En underbar tid för mig mitt i småbarnskaoset! Så svaret på din fråga blev väldigt långt men jag är mamma till många barn, låtskriverska, sångerska och skådespelerska. Eftersom jag även förlorat ett barn så kan man också kalla mig för änglamamma.
 
Jag har också engagerat mig mycket i ensamkommande flyktingungdomar.  Jag har en väldigt stark dröm och det är att få uttrycka mig genom min egen musik. Jag tror någonstans att jag har någonting att berätta.  Vi behöver musik och konst i våra liv som vi kan spegla oss i. I bästa fall så kan en låt hjälpa en att komma i kontakt med sina känslor och det kan bli ett första steg till en förändring. All konst tänker jag är ju till för att vi ska kunna uttrycka saker som vi kanske har svårt att sätta ord på. Om mitt debutalbum skulle tas emot på det sättet så skulle jag vara mer än nöjd.
 
Kan du berätta lite om den nya skivan?
Ja, under åren 2012–2015 arbetade jag alltså med Josephine och Mats och då fick vi ihop ca tjugo demolåtar. Jag är glad att sex av dessa låtar nu är med på mitt debutalbum! Men sedan så fick jag ett stipendium från Konstnärsnämnden och åkte till England på en låtskrivarkurs där och började i samma veva testa att skriva helt egna låtar. En av lärarna på kursen hette Kathryn Williams och är en känd singer-songwriter i England med 8 plattor bakom sig. Min låt Train to all our Dreams är dedikerad till henne och den låttiteln har också gett namn till hela albumet. Sedan har jag med ytterligare tre helt egna låtar på skivan och den känslan är svår att beskriva faktiskt. Jag är mycket rörd och glad över resultatet.
 
Hur låter din skiva?
Den har en stark influens från just 60-70-tals där låtskrivare som t ex Joni Mitchell och Joan Baez har rösten, orden och berättelsen i fokus. Hela den känslan passar min röst väldigt bra. Vårt allra första låtsamarbete blev min första singel In a Tornado och den är inspirerad av Joan Baez kända låt Daimonds and Rust. Den låten handlar om hur det känns efter en separation då man står mitt i stormen öga och ser hur allt snurrar förbi. Vi har med akustiska instrument på hela skivan så som 12-strängad gitarr, cello, riktiga trummor och piano. Mina helt egna låtar är ganska olika varandra. Jag har t ex skrivit en blues med inspiration från Nick Drake. November Blues heter den, och skrevs på ett fik i Hornstull. I den är det cool slide guitar med David Stackenäs och ett underbart basspel på cello med Svante Henryson. Men så har jag också skrivit en låt bara med piano som spelas av Teresa Indebetou, och den handlar om hur vissa perioder i livet tar slut, som att t ex inte kunna få några egna barn mer, att aldrig kunna bli förälskad för första gången mer. No more Babyhands heter den. När jag skriver så går jag mycket på texten och känslan. Det som är en röd tråd i skivan är att den är personlig och kan kopplas till olika perioder i mitt liv. Jag är stolt över varenda låt.
 

 
Med ditt efternamn så tänker jag oavkortat på kanske dina kända bröder lika mycket som på dig. Är det jobbigt att bli förknippad med dem eller känns det bra?
Det här är min allra första intervju som egen artist så jag vet inte hur det känns faktiskt. (Skratt) Jag är väldigt stolt över mina bröder! Alla gör sin egen grej och gör sitt bästa där de är med sitt eget driv, kreativitet och energi. Jag tycker det är fantastiskt att de lyckats så bra! Förutom mina mest kända bröder Nassim – som både är programledare och musiker – och Salem som är artist, musikproducent och låtskrivare, så har jag även en bror som spelar valthorn på Operan, Ayman, och en bror som är frilansande tubaist och sångare, Sami och så yngsta brorsan Fares som förutom att vara idrottslärare också undervisar hiphop-dans på House of Shapes.  Alla står på egna ben och nu är det min tur att göra min grej. Hittills har vi aldrig uppträtt alla tillsammans faktiskt. Bara när vi var små. Det har gjorts ett antal försök att få ihop oss men det har misslyckats. Det roliga är att min mammas favoritfilm är Sound Of Music och nu har hon ju fått sin barnaskara som alla sjunger och musicerar.
 
Finns drömmarna att kunna nå längre ut än Sverige med din musik?
Ja, visst finns det drömmar att kunna nå utanför Sveriges gränser. Jag har ju skrivit på engelska och jobbat med mitt engelska uttal hos en coach så visst finns tankarna där att även kunna beröra en internationell publik. Alla låtar är på engelska utom den sista som är på svenska. Den är tillägnad unga på flykt och alla som vill hjälpa. Jag var ju musiklärare en period till nyanlända ungdomar men blev tyvärr utbränd och tvingades avsluta mitt arbete. I sorgen över att inte kunna finnas där för ungdomarna i deras svåra situation så skrev jag en sång som heter Jag har vandrat över bergen och som spridits genom youtube och sjungits av olika artister och grupper på många håll i Sverige. Men man skulle lika gärna kunna tolka texten utifrån min kamp med utbrändhet och att ha förlorat ett barn, så jag tror att många kan identifiera sig med låten och min musik.  För någon månad sedan sjöng jag låten på Fadimegalan och då kom många fram efteråt som har erfarenhet av hedersproblematiken och var mycket berörda. Om den svenska publiken skulle ta min musik till sitt hjärta så skulle jag bli överlycklig. Vi kan börja så. (skratt)
 
Vad lyssnar du själv på för musik?
Jag lyssnar inte på EN speciell musikstil men jag älskar att lyssna på röster. Jag är otroligt fascinerad av de stora svenska sångerskorna som Sarah Dawn Finer, Lisa Nilsson, Marlene Erman och Helene Sjöholm, som förutom fantastiska röster på scenen också har starka röster utanför scenen och långa karriärer. Det som har varit stort för mig är att för några månader sedan fick jag vara med på invigningen av Internationella komedifilmsfestivalen och stå på samma scen som Lisa Nilsson och sjunga min egen låt Jag har vandrat över bergen med en kör med ensamkommande ungdomar. Det var en magisk upplevelse.
 
Så då kan man sammanfatta att du lyssnar på mycket svenskt?
Njae… jag vet inte… jag lyssnar ju inte så mycket på musik egentligen (skratt). När jag är hemma så kan det vara skönt när det är tyst faktiskt. Särskilt när man själv jobbar med musik. Men det är kanske en yrkesskada då jag har varit sånglärare men jag lyssnar mycket på röster och hur artister använder sig av sin tid på scenen. Hur de med sin röst kan förmedla känslor. Hur de berör. Jag tycker det är lika fascinerande att lyssna på Adele som Liza Larsson som Aretha Franklin eller Joni Mitchell. Och program som Talang och Idol kan jag ju älska för att det kan vara så olika hur en röst kan nå ut. ”Så mycket bättre” är ju också ett fantastiskt program som kombinerar låtskrivande med egna tolkningar och olika röster. En favorit!
 
Vad är du mest stolt över på din skiva?
Jag är mest stolt över att jag har fått ihop hela skivan! Trots alla motgångar och alla de gånger som jag har kunnat ge upp så har jag ändå fortsatt kämpa för min dröm. Ibland har det faktiskt varit min dröm som burit mig igenom de tuffaste perioderna. Det har varit en lång process men jag är stolt över låtarna, att jag samarbetar med så fina musiker och låtskrivare, deras fantastiska spel, deras ton och den grymma produktionen som Otto Wellton och Linda Öst på Kingside studio fått fram. Jag insåg för några månader sedan att jag till slut faktiskt fått ihop 10 bra låtar. Vi la till en live-inspelning från Boulevardteatern som blev lyckad och då hade jag helt plötsligt en hel skiva. Ingen kan vara lyckligare än jag för det!
 
Aminah Al Fakir har releasekonsert 25 mars kl 18.00 på Scalateatern. Med på scenen har hon fem musiker och två bakgrundssångare och hela albumet kommer framföras med 10 låtar. Konserten är ca 2 timmar inklusive paus.
 
Biljettlänk: http://www.scalateatern.se/forestallning/aminah-al-fakir/

Intervju: Camilla Käller
Text: Aminah Al Fakir
Foto: Malin Sydne