Intervju med Maria Lundqvist om Shirley Valentine

Foto: Karin Alfredson

 

Hur känner du inför att komma tillbaka till Göteborg för du har spelat där tidigare?
Varje gång jag kommer hem till Göteborg blir jag lika varm och rörd av att veta var mitt hjärta finns. Jag har bott 20 år i Stockholm och jag älskar att bo i Stockholm jag har mitt arbete, vänner och barn där men jag är Göteborgare. Hela min ton, min melodi, min rytm är göteborgsk.
 
Då har du de här Göteborgs skämten också?
Ja det har jag och jag tycker att de är väldigt roliga. Det är ingen tvekan om att modersmjölken präglar en. Sedan kan man känna att det är väldigt skönt att få distans till det som präglar en. Oavsett vad det är som bygger dig så är det gott att ta ett steg ifrån, därmed inte sagt att man inte längtar tillbaka till det där igenkännbara. Nu pratar jag inte bara att det är Lasse Dahlquist utan musiken i mig som gör rytmen i mitt hjärta. Det är Göteborg. Det är väldigt skönt att få säga det. Shirley Valentine har haft premiär på Maximteatern för snart ett år sedan. Det var magiskt fint att få jobba så nära Agneta Villman (vd på Maximteatern red anm) i Stockholm. Då bestämde jag att Shirley Valentine har mycket mer göteborgskt idiom än vad jag har privat. Jag har inte så mycket göteborgska som jag lägger till som i Shirley utan jag lägger till för att hon vill hitta en enkelhet och ett tilltal som är närmare hjärtat än vad jag kan tycka att den stockholmska lite snabba rappa dialekten skapar. När jag kommer hem till Göteborg med den dialekten så uppstår något, de känner igen sig med en gång. Jag behöver inte övertala dem om vem jag är, de känner igen sig på direkten men att göra saker på göteborgska i Stockholm. Vem är hon? Jag fattar inte riktigt. Det tar en stund att få dem med sig. Det är en skillnad.
 
Gör ni om något i denna uppsättningen mot tidigare?
Nej, inget görs om. Det är tredje gången jag plockar upp den; premiär, Göteborg, Stockholm och nu Göteborg igen. Då blir föreställningen mer och mer polerad. Den går genom flera processer som oftast inte hinns med. Ah, är det såhär den ska spelas, det är det här som detta ordet/sticket handlar om. Det är så stimulerande, den ser annorlunda ut på Lorensbergsteatern än vad den gjorde på premiären på Maximteatern. Det har inte med platsen att göra utan det har att göra med att den förankras mer och mer i mig som skådespelare.
 

Fotograf Sören Vilks Maximteatern

 
Du är helt ensam på scenen och gör en fantastisk rolltolkning. Finns det någonting i Shirley Valentine som är Maria, eller tvärt om?
Jag tycker att jag i hela mitt liv blivit uppfostrad, blivit präglad av, fått ta del av så mycket mer än vad ”min” Shirley har fått under livets gång. Jag tycker att jag är bättre utrustad för dålig självkänsla. Jag har en större tillförsikt. Jag har fått så mycket uppskattning och konfronterat så mycket rädslor redan i mitt liv som jag har erövrat. Jag är inte lik Shirley men kan känna mig väldigt mycket i Shirley’s dubier, rädslor och i längtan. Hon förhåller sig till en man som går åt henne väldigt hårt vilket jag aldrig har varit i närheten av, vare sig med pappa eller någon annan. Det finns beröringspunkter ända in i hjärteroten med Shirley som jag känner igen mig i mig själv som kvinna generellt men inte som Maria. Jag ställs inför rädslor varje dag som jag ska övervinna. De ser väldigt annorlunda ut mot Shirley.
 
Vad var det som gjorde att du tackade ja till Shirley Valentine?
När jag läste pjäsen så kända jag: Herre gud, detta är en fantastisk berättelse om en kvinna. En människa, inte bara en kvinna, som vågar bryta ner sina egna demoner och ta ansvar för sitt liv och hon gör det på ett oerhört komiskt, dråpligt och underhållande vis. Att få det erbjudandet som skådespelare när man gjort ganska mycket. Jag har hållit på i 30 år och gjort huvudroller på TV, film och teater. Jag har gjort föreläsningar, krogshower, radio. Jag har gjort det mesta man kan göra i Sverige. Att då få en Shirley Valentine som en godbit. Det var så självklart för den utmaningen är stor att stå på scenen ensam och driva.
 
Hur känns det att stå helt ensam, är svårare eller enklare?
Det är mycket svårare om man utgår från att kollegan man har är bra att bolla med. Det är svårare på det sättet att jag aldrig har några vilopunkter, det har man ju oftast med en kollega. Bollen ligger hos den brukar man säga. Här finns det inga återhämtningspauser mer än i mig själv och de måste jag gestalta. Det är ett helt annat skådespeleri som krävs och en erfarenhetsbank som jag måste använda mig av som skådespelare för att våga pumpa på och hitta återhämtningen även när publiken är tyst. Jag har publiken som min motspelare. Ibland är det knäpptyst och ibland garvar de hela tiden och det kan jag inte gå på bara utan jag måste ha rytmen och återhämtningen i mig själv oavsett hur de reagerar. Får jag reaktion som stämmer med mitt bygge som karaktär så kan jag ta vara på publiken för det är dem jag spelar för men det är ingen stå-uppföreställning där jag börjar improvisera och säga saker plötsligt och lägga in egna meningar för att de garvar för att anpassa mig till dem. Shirley Valentine är ju en pjäs med ett färdigt manus att följa.
 
Hur mycket tar du hjälp av publiken? Vad känns bäst för dig, en tyst publik eller en som är levande och med?
Självklart en levande publik som är med. Jag har jobbat så länge som skådespelare och framförallt som jag har jobbat i såna forum där man går mycket på publiken och snackar med dem så är jag inte rädd för garv, att de hostar eller rör sig. En hostig publik kan förstöra om det är stillsamt moment. Både för mig och för dem för jag får problem med tajmingen att säga saker på ett stillsamt sätt. Men i övrigt älskar jag publik. Det finns en del skådisar som en rädsla inför att möta sin publik, som kräks innan de går in och känner att de vill sluta med detta. Har man lite av de tendenserna och en nervositet som nästan kan bedöva så ska man inte göra Shirley Valentine. Då ska man göra någonting annat med andra i ett större sammanhang. Shirley är naket, rakt upp och ner. En mäktig text att leverera och ensam med sin publik som jag måste vilja vara mitt i. Jag vill det. Jag tycker att det är fantastiskt roligt och jag älskar att göra Shirley Valentine. Det ska bli extra roligt att komma till Lorensbergsteatern.
 

Fotograf: Sören Vilks

 
Kommer föreställning gå på fler ställen än i Göteborg?
Till hösten ska den ut på turné i hela landet. Det är Riksteatern som producerar och det finns ett jättestort intresse från olika teaterföreningar. Det finns andra planer så jag får nog leva med denna Shirley Valentine ganska länge. Det är en milstolpe för en skådespelare att få göra, speciellt i en så genomarbetad lite större produktion. Jag vet kollegor som ibland har gjort den i lite mindre format med ett låtsaskök där man förlitar sig på texten. Det kan man göra, man kan göra på många olika sätt men jag får möjlighet att göra den i en Lars Östbergsk väldigt fina scenografi och Edward af Sillén fina hand och fina översättning. Det har blivit en teaterföreställning som appellerar ytterligare någonting som gör den inte bara lyssningsvänlig utan faktiskt även se-vänlig också. Det är så fint i andra akten när hon är nere i Grekland. ”Oooooooh” brukar publiken säga. Mindre teatrar med en skådespelare så blir det en strandstol och illusionen av strand. Det funkar också tekniskt men här blir det teater, göra mat på riktigt.
 
Eventuellt kommer den tillbaka till Stockholm. Maximteatern jobbar med produktioner som de tänker och tycker allt eftersom så eventuellt kommer jag tillbaka dit. Just nu är det Göteborg och resten av landet sen får vi se.
 
Är det någonting som du vill tillägga angående Shirley Valentine?
Jag skulle vilja slå ett slag för teatern som urkraft om jag säger att: TV gör mig känd, film gör mig rik men teater gör mig lycklig. Det är ett motto som verkligen stämmer in på Shirley Valentine. De som vill komma och uppleva en fantastisk text och den kamp som vi kvinnor för tillsammans för att få göra våra röster hörda och bemästra härskartekniker, få lika lön och upp kvinnoporträtten i en större utsträckning, berätta historierna så är Shirley Valentine ett ytterligt exempel på hur teater fungerar att skapa bra forum för kvinnor ute i landet med bra kvinnokaraktär. Publiken skrattar oerhört mycket och sen är det ändå med substans och inte en fars. Man får en kick som konstnär när man ser Shirley Valentine hur hon vågar flyga. Shirley Valentine är så vanlig så man kan identifiera sig med henne. Både män, kvinnor och unga människor kommer och säger: Det här är det bästa jag har sett. Vilken tur att jag fått se den här pjäsen med det här budskapet nu jag vet vad jag inte ska gå in i för låsta rum med mig själv. Som en ung kille sa: Det är bra att jag får se detta nu så jag vet hur jag ska tänka hela livet så jag inte hamnar där Shirley är för det hade varit deppigt.
 
Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Vart är jag påväg? Vad vill jag? Varför? Det är de fem V som man som skådespelare i vissa processer när man ska gå in i karaktär ställer sig fråga. Det är frågor som man kan få svar på när man ser på Shirley Valentine.
 
Fotograf bild på Maria Lundqvist: Karin Alfredson
Fotograf på föreställningen Shirley Valentine: Sören Vilks
Intervju: Camilla Käller
Text: Patrik Laijronsdotter