Intervju med Robert Wells inför hans höstturné 2019

Jag träffar Robert Wells på Englen i Stockholm för en liten pratstund inför hans kommande höstturné som han skall göra.
 

 
Kan du berätta lite om din turné som du skall göra?
Det är en hjärtgrej för mig för 1989 började jag trevande med ’Rhapsody in Rock’. Då hade jag precis gjort en liten pop-karriär och jag hade börjat med Charlie Norman, jag hade Svensktoppen, Melodifestivalen och TV. Jag hade gjort väldigt mycket under 1986, 1987 och 1988. Långt inne in själen kände jag att det fattades något musikaliskt. Jag är uppväxt med klassisk musik, gått musikhögskolan som utbildad konsertpianist. Jag saknade något så jag började skapa de här idéerna. Jag gjorde det redan vid 16 års ålder. Då kom de första idéerna och första temat. Nu bestämde jag mig för att göra slag i saken. Via kompisar fixade jag kontakter med Gävleborgs symfoniorkester och Anders Berglund. Det var verkligen inte att de stod med öppna armar. Det var för att jag hade varit med i Melodifestivalen och liknade. Det var inte rumsrent då på den tiden. Det var mycket mer konservativt att jobba med symfoniorkester. Det var samma med Anders Berglund för han hade dirigerat Melodifestivalen i många år. Men till slut när jag hade tjafsat nog med dem så körde vi. Första konserten gjorde vi i Sundsvall, på Södra Berget. Det kom 80 betalande. I förhållande till att vi var 67 personer på scen så var det extremt lite. Jag var helt ansvarig ekonomiskt och jag höll på att gå på knäna men jag tänkte: nej jag kör för jag är en envis typ. Dag två kom det 100. Dag tre var på Berns Salonger i Stockholm. Nu jävlar, tänkte jag så vi ringde runt och vi fick dit företag med gratisbiljetter. Vi fyllde Berns. TV2 var där och spelade in programmet. Sen öppnades portarna. Hade jag inte vågat stå kvar och kämpa för det där så hade det inte blivit någonting. Sedan var vi i Sovjetunionen och i Sverige. Det gick ganska bra till ungefär 1993 då det blev en dipp sen tog vi upp det igen 1998. Det var lite sporadiska konserter under åren men inga turnéer. Men allt från den här konserten med 890 personer till publikrekord med sittande publik på Ullevi, 44 000 personer, storleken på publiken har varit varierande men det är också det som är givande. Vi har sålt ut Dalhalla 50 gånger, Globen 5 gånger. Jag har turnerat som en liten iller och visat att musikalisk glädje, kunskap och att man faktiskt vill fungerar, jag brinner för underhållningen. Det är liv och död för mig, att få underhålla på scen och jobba för publiken. Samtidigt ska man inte kräva eller ha förväntningar på publiken. Det har inte jag. Det är mitt jobb att se till att de mår bra när de går hem.

Vad tycker du personligen bäst om, att spela inför en liten publik nära och intimt eller stort och maffigt?
Det är två helt skilda saker. Jag är väldigt tacksam att få uppleva båda sakerna. Som på nyåret var jag i Kina och spelade för 18 000 personer med TV-skärmar och skrikande publik. Det är fantastiskt roligt för ens ego. Ska jag vara riktigt ärlig så är egentligen de där stora konserterna roligare innan när man planerar allt: det ska komma bomber och granater, grejer som flyttar på sig, skärmar med mera men det är inte så mycket musik. Jag börjar spela på Engelen [krog i Stockholm, Gamla stan red anm] när jag var 15 år. Ibland kan ett klubbgig här var mycket ballare rent musikaliskt. Favoriten är det vi ska göra i höst: För konserthus med en städad publik som vi ska elda upp det vill säga vi ska få dem att dansa i slutet. Det är det som är grejen. Jag kan fortfarande spela på en rockklubb med skrikande publik men då tänker du dig en repertoar på ett speciellt sätt. I ett konserthus kan du göra det fullt dynamiskt. Du kan jobba med vacker romantisk musik till hårdrock och det fungerar. Att spela för sittandepublik fungerar men vitsen är att de inte ska sitta. Jag ger mig inte innan de står upp. I slutet ska det vara party.
 
Blir det inte stelt med konserthus?
Jag brukar kolla på fötterna. Går foten (stampar takten) då är det skitbra. Jag tycker att det är lite fånigt ibland när det kommer någon utländsk artist och publiken ”wow, han pratar med mig”. Det blir lite larvigt för då är det publiken som gör showen, inte artisten. Jag älskar det skandinaviska sättet vi tittar på dig, det är din show och när du väl får med dig dem, då får du dem på riktigt. Jag har även spelat i kyrkor så jag är van vid den lite lågmälda publiken. Man ser på ögon också på folk om de tycker att det är roligt.
 
Hur mycket ser du publiken från scen för ni har strålkastare på er?
Ibland brukar jag se till att det tänds upp så man får lite publik ljus annars är det bara första raden man ser. Jag gillar när det glittrar lite så jag ser.
 
Kan du spela på gehör?
Ja. Orsaken till att vissa inte kan spela utan noter är läraren fel. Du ska inte bra spela efter noter. De stora mästarna som jag studerade när jag var liten, de kunde improvisera.
 
Vilka är dina stora mästare?
Beethoven, Chopin, Liszt och Grieg. De fyra har skrivit musik. De kunde noter men fick ur sig musiken även på gehör. Jag brukar säga till mina elever precis som folk ska uppfatta mitt piano som en del av mig. Jag spelar inte på ett piano utan med det. Du blir ett med ditt instrument. Då blir det på riktigt.
 
Hur visste du från början att det var piano du ville spela?
Jag tror att det beror på min mormor. Jag bodde mycket hos henne som liten för att min mamma jobbade kvällar. Hon hade ett gammalt piano, nu pratar vi om mitten på 80-talet. Då var det radio som gällde med Tio-i-topp och Pop-kanalen. Då satt jag där ock lirade med. Det fanns svenska band som Hep Stars och Ola and the Janglers. Det häftigaste är att de fortfarande är ute på turné med ”Hits of the 60’s”. Sven Hedlund är både en personlig vän och hjälte. Clabbe [Claes af Geijerstam red. anm] som var med i Ola and the Janglers skrev en låt som heter ”Alex is the man”. Det var en av de som inspirerade mig först, den hade en så cool pianogrej i början på låten. Sendan hade vi tur att min mormor, mamma, min bror Richard och jag bodde en sommar på ett pensionat i Båstad. Vägg i vägg bodde två fröknar, äldre damer från Vasastan. Ena av dem var pianolärare. Så började det. Jag var cirka 7år när jag bestämde mig, då visste jag att det är det jag ska göra.
 
Vilket är ditt bästa minne från allt du har gjort?
Det går inte att säga men ett av de häftigaste minnena när vi gjorde första i Royal Albert Hall. Jag var så nervös så jag minns inte de två första låtarna. När jag gick ut ur min loge så var det bilder på alla som hade uppträtt som Victor Borge och Frank Sinatra. Så kommer jag. Det var en fullsatt arena men det var en fantastisk konsert som sändes i TV. En annan sak är också när det är så lite folk men man ger sig f*n på att det här ska jag göra och lyssnar till sitt hjärta. Jag har en text på ett armband: ”Only action brings ideas to life”. Det är en tjej i Falkenberg som har gjort ringar till mig. Jag har inte vågat tatuera det så jag gjorde detta istället [ett armband med ingraverat text]. Vänta inte på att någon ska ringa, gör det själv. Det spelar ingen roll hur etablerad du är. Vill du göra tokiga idéer och få folk med dig så måste du visa dig själv. Jag har aldrig förstått mig på dem som bara sitter hemma och väntar. Tack var min första pianofröken har jag väldigt mycket disciplin i övandet. Hade jag inte haft det hade jag kanske sagt annat.
 
Var tycker du bäst om att spela med tanke på akustik: kyrkor, arenor eller klubbar?
Det är bara ett musikval. Om jag spelar i en kyrka tar jag inte med mig trummisen utan då jobbar du med musiken på ett helt annat sätt med findynamik. Går du på en rockklubb så kör du kanske Status Quo och liknade som bara öser rock ’n’ roll. Varje plats har sin del. Jag har alltid sett att det är mitt yrkesgebit, jag måste kunna hantera det. Vissa låter funkar inte på vissa platser. Jag spelade en gång i en fantastisk kyrka vid Vadstena där efterklangen säkert var i 10 sekunder. Det var värst för basisten, ljudet gick bara runt i rummet. Jag led med honom. Allt har sin charm. Om inte annat har man något kul att snacka om i turnébussen efteråt.
 
Du har en enormt bred musikalisk spännvidd. Vad ligger närmast dig personligt, är det klassiskt, pop eller vad?
Du säger själv svaret, jag är musikartist. Jag älskar musik! Allt som är bra, naturligt och helst utan backtracks. Det fungerar, vissa vill ha lite plipp plopp. Det är OK för mig, bara de är sköna människor. Jag vill jobba med sköna människor som sprider värme.
 
Den här turnén du åker med nu, är det något nytt vi får se eller bara igenkänning?
Jag tror att det är mycket igenkänning men självklart nya låtar också. Konceptet blir inget nytt förutom att det inte kommer bli en jätteshow med massor med artister. Under några år nu har jag gjort spelningar med en trio, samma känsla tänker jag ta med mig upp på scenen nu med den här stora symfoniorkestern. Det måste finnas värme och personlig känsla.
 
En anekdot. 1996 står vi och spelar utanför ett köpcentrum på Värmdö. Det regnade och var 17 personer i publiken. Vi står utanför livsmedelsbutiken. De 17 går fram mot oss, för att hämta kundvagnar för att gå in i affären. Jag tänkte att det här går inte att hamna lägre än så här. Sju år senare står vi på Ullevi inför 44 000 personer. Jag skrattar för jag kommer på att det är samma låt som vi spelade där ute vid köpcentrumet. Det är kontraster.
Jag skriver på en bok nu kommer ut i september. Den heter: Blod, svett och toner. Det visar på de 50 år av musicerande. Releasepartyt kommer vara här på Engelen. Mycket är för att det var här allt började. När jag gick i 9:an och var 15 år gick jag hit för att ställa upp i en talangjakt. Jag får jobb direkt. Så från 1979 var jag anställd här. Varje söndag jobbade jag med att kompa till talangjakten. Det är enda stället i Stockholm som har live-musik hela vägen. I augusti kommer legenden Charlie McCoy, spelade munspel med Elvis, Bob Dylan med flera. Han älskar den här puben. Han är 77 år.
 
Min dröm är: tänk om det gick att göra en TV-serie utan en massa matlagning, dans och gråta ut utan ett musikprogram härifrån. Kända ansikten, kända artister, disco, stand-up. Vi kan göra så mycket i det här huset. Vi har inte finansierat det ännu men vi måste göra ett försök. Det är inte en dröm utan jag tänker göra det.
 
Vad det än gäller: Lyssna till hjärtat!
Det finns många som kopierar andra i den här branschen och jag tycker att det är så synd. Släpp det och istället av att vi kan åka ut och skapa något som du tycker är kul. Som den här turnén. Det skulle bara varit två gig i maj. De sålde slut direkt. Därav gör vi en turné. Ibland är folk för strategiska och planerande. Det funkar inte så i nöjesbranschen. Ibland måste man vara spontan och bara göra. Så har mycket varit runt Rhapsody. Visst har vi planerat turnéer men den första guldplattan var: ’ska vi göra en platta kanske’. Det ska finnas en stor dos av spelglädje och bollkänsla. Har du inte hjärtat med dig så kan du glömma varumärken och liknade, det gäller att brinna för det du gör. Det är A och O

För att boka biljetter och se Robert Wells turné Klicka Här

 

Intervju och Text Camilla Käler och Patrik Laijronsdotter
Foto: Camilla Käller