På Scen träffar bröderna Henrik (vitskjorta) och Magnus (Blåskjorta) Rongedal på Sturekatten i Stockholm en vacker sommardag. Vi tar en fika och småpratar om vad som varit och komma skall.
Såhär började det.
Vi är uppvuxna i en familj som alla sjunger mycket. Vi är fyra bröder. Mamma och pappa sjöng också mycket. Vi bodde i en liten ort i Värmland som heter Molkom. Där var det idrott som gällde, ishockey på vintern och fotboll på sommaren. Detta var under 70-talet, innan internet fanns. Vi var med ett tag tills alla andra blev mycket bättre men vi var kvar på samma nivå vilket gjorde att vi hamnade mer och mer på bänken. Då började vi fundera på va vi skulle göra för idrott typ det enda som fanns att göra om man inte höll på med musik. Vi som inte var bra på idrott höll ihop. Det var vi två, Ulf Malmros [manusförfattare, regissör; bland annat Bröllopsfotografen, Flykten till framtiden och Tjenare kungen Red anm] och David Shutrick [musiker och låtskrivare Red anm]. Vi fyra håller ihop. Vår tillflyktsort var Molkoms Filmklubb som Ulf skapade och så sjöng vi i kyrkokören. Vi började sjunga tidigt sedan blev vi intresserade av instrument också. Magnus började spela trummor och Henrik spelade gitarr. Så kom punken 1976-77, då frigörs allt och man behöver inte vara bra heller.
Vi spelade ’hetspop’.
Molkom hade haft ett dansband tidigare, Tommy Bergs. Men när punken kom och klev vi ut och blev offentliga i Molkom. Vi spelade på skoldiskon och liknande. Vi blev Molkoms första popband. Vi kallade det ’hetspop’, det var inte punk. Det var samtidigt som Noice och Gyllene Tider slog genom. Det var egentligen Magnus Uggla som förlöste det ’lite fula och skitiga’, sedan kom Noice som är i samma ålder som vi. Den här musiken är lätt att identifiera sig med. Musiklinjen i Karlstad var bara två-årig så det tyckte inte våra föräldrar var något bra förslag, de tyckte att vi skulle gå tre år på gymnasiet. Vi gick tre-årig ekonomisk linje istället. Det har vi inte haft särskilt stor nytta av ännu. Vi var inte särskilt motiverade det tredje året. Vi hade inga direkta drömmar men 1986 så var vi med en popbandstävling i Stockholm. Den TV-sändes och hette ’Storstadsrock’. Då fanns bara SVT1 och SVT2. Sågs man i TV då så var det stort, särskilt om man kommer från lilla Molkom som har ca 3500 invånare. I och med det så träffade vi en massa andra musiker. Samma höst flyttar vi till Stockholm respektive Uppsala. Magnus sluter upp med Vasa (Lars Yngve Johansson) som jag träffade på tävlingen. Han skrev en massa egna låtar och tyckte att jag skulle sjunga dem. Vi bildade då ett band som hette ’Big Money’. Henrik hade flyttat till Uppsala för att plugga. Vi var hänvisade till varandra där hemma men nu skapade vi två helt olika liv. Det var först då jag upptäckte att jag var helt själv. Alltid när vi presenterats tidigare så har vi varit tillsammans, som en av tvillingarna. Att vara själv var fantastiskt. Då presenterade vi oss som en enskild individ och inte som en enhet. Det var jättekul och nyttigt. Man hade alla möjligheter att bygga sig själv. Man hade ansvaret för sig själv och kunde inte luta sig på den andra. Det var en mycket viktig period i våra liv.
Magnus körade på Josefin Nilssons platta Shapes.
Michael B Tretow, som producerade Big Money, tipsade Benny Andersson om Magnus. På samma inspelning av Josefins skiva fanns även Anders Glenmark som frågade Magnus om han kände någon mera som kunde vara med på nästa skivinspelning.
Jag svarade: Jag har en tvillingbror.
”Va? Har du? Ta med honom”.
Det var så vi blev en duo.
Det var inget som vi hade tänkt från början.
Nu blev vi studiomusiker och körade på andra musikers skivor. Artisterna tyckte att det var så kul med att vi var så lika. Tänk en artist i mitten och två exakt likadana personer på var sida. Det blir en bra inramning.
1994 var det första gången vi hade ett riktigt jobb live. Det var på Börsen när vi stod bakom Jerry Williams under hela hösten. Det var skithäftigt.
Genombrott med ’Så ska det låta’
2007 var vi med i ’Så ska det låta’. Orsaken till att vi var med i ”Så ska det låta” var att vi skulle vara med i Melodifestivalen tillsammans med ’Electric Banana Band’ 2006. Vi var med dem 1997–2007. Janne Schaffer ringde 1997 och sa att han hade två gig under sommaren tillsammans med ’Electric Banana Band’, Hultsfredsfestivalen och Gröna Lund och undrade om vi ville vara med. Det vara två stora spelningar och vi var gamla fans till dem. Våra gamla idoler från 1980-talet ringer och frågar om vi vill vara med i deras band. Vi sa självklart ’ja’. Då blev vi bananflugor. Inför Melodifestivalen 2006 kom han som castar till ”Så ska det låta” fram till Henrik och frågade om vi ville vara med. Jag svarade nja. Efteråt berättade jag det för Magnus som sa: Du är dum i huvudet. Nu är det du som ringer tillbaka och säger att vi vill vara med. Då var det för sent så vi hamnade på reservlistan. En vecka innan det skulle spelas in så ringer de och säger att Filip Hammar och Fredrik Wikingsson hade ställt in. Tack vare det så kom vi med i programmet.
Det kändes konstigt att vara så känd.
Vi har varit musiker i hela våra vuxna liv där vi har fått fixa giggen själva. Så ska det låta sändes på fredagen. Vi spelade i Åre under helgen. På måndag morgon från klockan 8 på morgon så ringer alla för de har sett programmet. Från den måndagen ringde det nästan konstant. Vi stängde av telefonerna för att få vara ifred under lunchen. Vi var inte vana vid den här situationen. Som coverband var man glad att få spela för det finns många bra som slogs om en liten yta. Vi tackade ja till allt i början när det ringde. Sedan började vi höja priserna för att se om det gick. Vilket det gjorde. Tack vara ”Så ska det låta” fick vi vara med i Melodifestivalen.
Vi känner varandra väldigt väl trots att vi inte är enäggstvillingar
Vi kan plocka upp varandras signaler väldigt väl. Att slippa förklara med ord hela tiden är skönt. Ska vi köra med en helt ny artist så måste du börja med att komma överens om hur man gör, till exempel när ska något börja och när ska det sluta. Det behöver vi aldrig göra för det finns redan där. Det är också en orsak till att vi är så eftertraktade som studiomusiker. Det går fort att jobba med oss då vi kan läsa varandra så bra.
Våra röster är olika.
Vi är olika och vi både låter olika och har olika höjd. Henriks röst är lite högre än Magnus. Vi har lite olika röstklang också. De som vet hur vi låter kan säga vem av oss som sjunger. Men på vissa inspelningar kan det vara svårt att höra skillnad, även för oss. När vi bodde ifrån varandra så höll Henrik på mer med körmusik och Magnus var mer pop-gubbe. Det gjorde att vi tog med oss lite olika erfarenheter. Vi kompletterar varandra. Det är en av orsakerna till att vi orkar jobba ihop.
Vår nya singel Satellites.
Vi har nyligen släppt en singel ’Satellites’. Det är lite svårt att synas där ute, att nå genom bruset. Det släpps otroligt mycket. Vi skriver musik hela tiden, som vi alltid har gjort. Det ser ut ungefär som vanligt; allsång på sommaren, julkonserter, företagsgig, galor. Det rullar på. Vi har börjat med storband och spela symfoniorkester. Tack vare att vi gör så många olika jobb så blir inte trötta på det. Vi får alltid stimulans. Det är ny publik, nytt väder och ny situation. Det är mötet med publiken som är så fascinerande. Det är då det blir musik. Vi kan repetera och liknade men det är när vi träffar publiken som allt händer.
Vi ska spela på Soppteatern i Kulturhset, Stockholm.
Till hösten ska vi spela på Soppteatern. Då har vi en special-setting för 5 personer. Egentligen är det 12 personer men Soppteatern har en så liten scen. Där spelar vi bara David Bowie-musik.
Drömmer om en krogshow.
Livet är för kort för att inte hitta på en massa roliga saker. Det vi skulle vilja göra innan det blir för sent är att göra en krogshow. Allt ska vara live med musiker och gästartister. Att vara med i Melodifestivalen skulle heller inte vara fel. Det är så roligt. Bubblan man är i, hysterin och allt runtomkring. Det är en underbar upplevelse.
Tack för intervju och lycka till med allt.
Rongedal.se
Se Rongedal live här spelar de
Facebook Rongedal officiell
lyssna på Rongedal Spotify
Foto och intervju Camilla Käller
Text Patrik Laijronsdotter och Camilla Käller