I höst sätter Shirley Clamp upp sin föreställning ”Nästan 20 år på scen om man avrundar uppåt” på Maximteatern i Stockholm. På scen fick en liten pratstund med henne där hon berättar om sin självkänsla. Om valet av regissör som var lite otippat och mycket annat.
Tiden är rätt…
För att sätta upp min show nu. Jag har mognat som person men även som artist. Jag har tacklats med en ganska vacklande självkänsla som jag har sökt hjälp för. Det känns som att jag är redo att lämna ut mig ännu mera och kunna vara mera personlig med min publik. Det här blir mera avskalat.
Det här med självkänslan bottnar nog i att jag blev bortvald av min pappa när jag föddes. Under många år tänkte jag inte på det för jag hade min mamma och min syster samt släkten nära mig. Det var inget mera med det. Men efter ett tag började jag att fundera på varför jag sökte bekräftelse hela tiden. Det var nog för att fylla det där tomrummet och saknaden av pappa. Jag ville vara alla till lags så mycket att jag nästan tappade bort mig själv i allt. Jag ville inte känna mig bortvald, jag ville passa in. Jag blev en världsmästare på att passa in, blev jag sårad så skrattade jag bort det. Det är intressant att se hur man kan formas. Jag blev som en kameleont allt för att inte bli bortvald.
Nu känner jag mig mera tillfredsställd med mig själv och kan vara mig själv mera. Mycket tack vare att jag hade turen att bli mamma, för det ville jag. För första gången blev jag någon för någon annan. Kärleken kändes äkta och för första gången var det inte ett spel. Det var ingen som krävde att jag skulle ändra mig eller vara på ett visst sätt utan det räckte att vara bara mamma för att bli älskad. Det var en underbar fantastisk känsla. Jag brukar säga att bli mamma är det bästa som hänt mig. Det rättade mig.
Att kunna säga nej.
Jag har alltid haft svårt för att säga nej till folk. Det har väl återigen att göra med att vilja vara till lags. Men första gången jag gjorde det var en skön känsla även om jag också samtidigt blev lite ledsen. När jag gick till psykolog en gång så sa han att jag skulle få en hemläxa: Du ska öva på att säga ’nej’. ’Nej, nej det kan inte jag’ sa jag. För jag var livrädd. Jag kan inte säga nej om någon ringer på dörren och vill låna lite kaffe så släpper jag in den personen och ordnar med fika. ”Du ska säga nej nästa gång någon knackar på din dörr”. Det var fruktansvärt. Jag trodde att jag sårade dem, att de tycker illa om mig om jag sa ’nej’. Efter ett tag ringer en vän på dörren och frågade om jag bjöd på kaffe. Jag svarade att: det passar inte idag. Det var lugnt för dem, de vara bara ute och åkte och chansade. Då gick det upp för mig att det händer ingenting om jag säger nej, vad coolt. Det var stort för mig att förstå mitt eget värde och att man är värdefull och folk respekterar mig för den jag är. Det är lättare att säga ja och f uppskattning och bekräftelse.
Efter ett tag började jag också att gallra bort människor som stal energi och började att säga nej till folk på ett artigt sätt utan förklaringar. Det är skitläskigt att bara säga nej tack och inget mera. Jag vill helst kunna ge en förklaring till varför jag säger nej. Jag har krigat med det här i många år. Tillslut hamnade jag i en depression. I den depressionen var det jag lärde känna mig själv. Varför jag har gjort det här, och hur jag har reagerat på vissa saker.
Skvallerpressen.
Jag kan inte låta bli att läsa skvallerpressen jag är kontrollmänniska och har ett slags behov av att få veta. Om alla andra utom jag vet något om mig så känner jag mig väldigt dum. Jag har inte den styrkan i mig så jag kan säga: Vad synd att de skrev så och att jag inte ens har läst det. Jag måste läsa. Jag vill ha kontroll.
Jag frågade min mamma en gång varför kan inte jag lita på andra människor?
Hon svara: Det är väl inte så konstigt eftersom din pappa har kommit ifatt dig.
Jag kunde inte öppna mitt hjärta för någon kille när jag var ung för jag var hela tiden tvungen att gardera mig. Jag hade svårt med tillit och förminskade mig själv. Det är väl inte så konstigt att man ska framstå som att man är bra och vill att folk ska vars snälla mot en. Om världen såg ut så skulle vi inte ha några problem men nu ser inte världen ut så. Då måste man hitta ett sätt att inte ta åt sig i alla lägen. Jag har kämpat väldigt mycket med det.
Debut för William Spetz med regi.
Det kommer att bli väldigt spännande att någon regisserar mig. Det har jag inte varit med om förr.Det blir ett expriment där vi får testa oss fram. Vi är ändå så trygga med varandras kvaliteter och kunskaper. Vi beundrar varandra. Men vi har inte börjat riktigt med regiarbetet än. Jag skriver, tömmer mina gamla dagböcker och minnet just nu till ett bra manus. Det viktigaste är att jag litar på att han vill göra det här med mig. Likväl som jag tror att jag ganska snart är framme vid den punkten i mitt liv då jag känner att jag måste kunna lita på en man. Ska man vara riktigt ärlig så har min dotter lärt mig allt det. Att förstå att någon kan älska en som man är. Som William sa: Jag är jätteglad att ha fått frågan och tycker att det ska bli så kul. Du är underbar. Jag kände verkligen uppskattningen från honom. Det har tagit väldig långtid att våga kunna känna så. Jag tror alltid att alla andra är jättestarka och har det lätt för sig och inte alls tar åt sig. Jag tror att en av orsakerna till att man blir utbränd är att du vill vara alla till lags. Man kämpar för att alla ska tycka om en men till slut orkar man inte med längre. Den här föreställningen som du sätter upp. Det är inga kompromisser utan det är det du känner och du vill få fram.
Det var väldigt bra sagt. Jag har kompromissat i hela mitt liv. Blir lätt medberoende i andras beteende bara för att det ska vara lugnt.
Vad kan hända? Gillar du inte mig så gör du inte oavsett vad jag gör. Nu gör jag såhär för det vill jag, utan kompromisser.
Du och William en udda kombo…
Jag har träffat honom några enstaka gånger men egentligen inte vetat så mycket om honom. Jag vet bara att det viktigaste för mig när jag ska göra något är personkemin. Jag kände direkt att vi klaffade första gången jag träffade honom. Jag gillar William, han verkar vara en varm person som uttrycker sig bra med en gammal själ. Han verkar vara fin och varm. Det är viktigt för mig. När jag sedan fick välja vem jag skulle jobba med så fanns det väldigt många på listan, många veteraner. Överst på min lista stod William för att jag hade en känsla för honom, vi stämde ihop. Det kanske bottnar i det här med tillit. När jag frågade honom så sa han ja direkt. Jag behövde inte ens fråga någon annan. För mig är detta naturligt, det var menat. Jag förstod att människor skulle tänka att det var otippat och stor åldersskillnad. Jag gillar allt han gjort, det är en viktig ingrediens. Han är en bra skådespelare och bra på humor.
Jag har alltid velat stå i centrum och söka bekräftelsen.
Jag har mått bra av att folk skrattar för att jag har gjort något. Jag har aldrig satt mig ner i en folksamling och bara iakttagit utan jag har trängt mig in och det har ibland slutat med att jag har en mansshow och övriga bara står och tycker att det är fantastisk och att jag är festens mittpunkt. När jag har fått någon elak eller syrlig kommentar så har jag skyddat mig med humorn och skrattat bort det, inte visat att det har sårat mig. Allt det här är väldigt intressant med humor för att om det inte finns allvar i grunden så är det inte så mycket skratta åt. Det är igenkänningsfaktorn som gör att man skrattar som mest. Bette Midler är en av mina förebilder. Att pendla mycket mellan humor och allvar och driva med sig själv, att kunna ha mycket självdistans och bjuda på sig själv. Jag tycker det är en så rolig underhållningsform. Det har jag bjudit på ganska mycket om man har gått på konserter. Där har jag pratat om vad humor betyder för mig. Pratar man om dålig självkänsla och liknade då är det en fin grund till att göra en rolig föreställning. Det behöver inte bli tungt trots att det är tunga ämnen.
Jag fick låna en ängel.
Det är en låt som betyder väldigt mycket för mig. Den föddes på ett ganska sorligt sätt. Jag såg på en dokumentär som handlade om en mors berättelse om förlusten av sin son som tragiskt hade omkommit. Han blev påkörd av en rattfullperson. Jag blev väldigt berörd av den dokumentären och när den är slut känner jag att jag måste få skriva av mig så jag skrev den låten. Jag ville också gärna berätta att låten hade blivit till och att den handlade just om kvinnans son. Jag mejlade till producenten och berättade om den. Efter två år ringer hon upp mig och tackar mig. Den är så viktig för mig. Det är en låt jag alltid vill och tycker om att framföra. Den var också med i kampanj som heter ’Don’t Drink and drive’. Det är alltid några som kommer fram och tackar mig efter konserten när de hört låten. Efter att vi fallet från min nya EP är också av mycket stor betydelse för mig. Den avslöjar väldigt mycket hur jag mått efter min separation. Men jag vill också bjuda publiken på det de vill höra. Så det kommer att bli en blanding. Som artist har jag ett ansvar. 2004 tog folk till sig mig i sina hjärtan och jag känner att jag är skyldig dem att bjuda på deras favoriter. Jag har också en punkt som heter förebilders mästerverk. Där vill jag framföra deras musik, låtar som har betytt väldigt mycket för mig.
Pascen.se tackar för intervjun och önskar dig allt gott.
Boka Biljetter till Shirley Clamp på Maximteatern
Text Camilla Käller och Patrik Laijronsdotter
Foto Daniel Stigefelt