Tobias Karlsson är mest känd från Let’s Dance. Han är också en duktig föreläsare och han har vunnit pris som årets talare. Tobias har satt upp ”En dans på rosor” och ”Dansa samba med mig” som har varit en dröm sedan barnsben för honom att göra. Han går alltid omkring med ett leende på läpparna. Har lätt för att visa känslor och är ständigt på språng. Att hänga med i Tobias fotspår en dag är inte alltid lätt, han har en enorm energi som aldrig tycks sina. För en liten tid sedan kom han ut med sin biografi ”Inte alltid en dans på rosor”. På scen fick träffa honom och vi pratade om boken och livet på hotell Rival i Stockholm.
Berätta varför du skrev boken.
Jag har föreläst i åtta år, träffat både unga och gamla människor. Jag har lärt mig om man pratar om utanförskap, mobbing och att komma ut som homosexuell, vara en del av HBTQ-familjen och alla fördomar som finns, och nu det nya hindret med HIV-viruset har jag lärt mig att det otroligt mycket ringar på vattnet och det hjälper så många människor. När jag fick chansen för två år sedan, Forum frågade efter att jag hade fått pris för Årets talare. Jag tänkte att det här är en fantastisk möjlighet att sprida mitt budskap ännu mera. Jag har alltid haft en dröm om att skriva en bok. Det passade som handen i handsken. Därför tycker jag det är viktigt att sprida budskapet ännu mera. Formatet var inte helt klart. Jag skrev först en synopsis. Det var meningen att det skulle bli en biografi/coachbok. Du skulle få med lärdomar på vägen. När jag började skriva, men i samråd med min förläggare och redaktör, så tyckte de att det blev bättre med mer biografiskt. Det räckte som biografi. Det behöver inte vara coachning för man får med sig de lärdomarna ändå. Det blev mer en biografi än vad det skulle varit från början. Det var meningen från början men jag har valt att öppna upp de innersta rummen. Det är många saker i boken som jag redan har pratat om så mycket att det har tagit udden av orden; som mobbingen och glåporden i korridoren i högstadiet, mitt utkommande för mamma och pappa. Det har jag sagt så många gånger så de är inte så dramatiska för mig men självklart lika viktigt. Det som har kommit nu på senare tid med HIV och framförallt min kompis Jocke som hjälpte mig så mycket under min gymnasietid. Hur han hela tiden har varit ett stöd för mig hela tiden. Han har fått gå genom saker i livet som har varit jobbiga och jag har stöttat honom. Det ligger mer i nutid. De sakerna har vi bearbetat tillsammans när jag har skrivit boken. Det är också skönt att ta tag i nya saker och verkligen få bearbeta, det hjälper att prata om saker för att upp det till ytan och gå vidare med det. Det känns väldigt skönt. Jag har fåt tut otroligt mycket av att skriva den här boken.
Jag fick reda på för tre år sedan att jag hade HIV
Jag fick reda på det för tre år sedan, då blev jag så irriterad och ledsen att jag inte var mer påläst om viruset och vad det betyder idag. Fast jag har goda vänner som har gått med det länge. Andreas Lundstedt som har gått med det sedan 1999. Jag har pratat med honom om det men ändå inte tagit in vad det betyder att bära på det. Jag visste inte att men idag kan vara friskförklarad bara man äter en tablett om dagen. Jag visste inte att man kan omöjligt smitta någon även om man har oskyddat samlag. Det smittar inte hur man än gör. Om inte ens jag vet det, hur ska då andra människor kunna veta. Många andra människor har bilden av Tom Hanks i Philadelphia som bilden av viruset. Det är så mycket stigma runt det så jag vill så gärna gå ut och prata om det. Jag är klar med det. De här tre åren som jag har levt med det har jag levt precis som jag alltid har gjort och känner mig starkare än någonsin. Att prata om det nu känns bara skönt. Det känns som att det är nödvändigt och man kan faktiskt hjälpa andra människor också som fortfarande lever i någon typ av mörker, att det är tabu att prata om. Vi måste ta bort stigman för det är det som är det viktigaste och budskapet i den här boken. Vi är ingenting över huvud taget, det finns ingen skillnad på viruset idag, som tur är. Vi har sån tur att vi lever 2019 och inte 1981.
Det skrivs inte särkilt mycket om HIV idag.
Jag vet inte. Jag kommer nog att föreläsa om det om folk vill ha det annars tänker jag inte låta viruset definiera mig över huvud taget. I vissa sammanhang, som läkarstuderande, men jag kommer inte förändra något för jag tycker inte att det inte är en så stor del för mig. På förfrågan kommer jag självklart att göra det.
Det kommer säkert bli ett ben i mina föreläsningar. Föreläsningarna är uppdelade på olika ben där jag föreläser om olika saker och så är det skräddarsytt till det ändamålet som jag är ute för att föreläsa på. Det är en spännande historia och viktigt. Det är upp till vad den som ska lyssna vill ha. Det skrivs inte särskilt mycket om HIV idag.
Jag tror att anledning till det är att det inte är något. Vad ska man skriva? Media är ganska dystopiska och vill höra om det dåliga. Mitt enda mål är att få bort stigmat. Vad gör Aftonbladet då? Jo de tar fram den värsta bilden de kan hitta, när jag sitter svettig och utmärglad efter Let’s Dance, när man ser så sjuk ut. Jag ser ut att vara på väg att dö i AIDS. Snälla, kan vi inte försöka boosta det istället. Jag är inte sjuk, jag mår bättre än någonsin. Varför ska vi då bygga på stigmat när det är tvärt emot syftet. Jag hoppas att det kan ändras så att vi bygger det till något positivt.
HIV-ångesten har alltid funnits där.
Jag visste inte att det var HIV men jag tänkte att jag känner min kropp så otroligt väl att jag visste att något var fel. När jag gick till Venhälsan och skulle bli testad så tänkte jag inte stod rätt till. Vilken åkomma visste jag inte men som homosexuell man så befarar man det värsta. HIV-ångesten har alltid funnits där. Jag sa till mig själv: Varför ska det vara HIV? Jag har inte varit mer oförsiktig än någon annan. Självklart har jag inte fått det. Risken är så otroligt liten. Jag hoppades in i det sista på att det inte skulle vara det men så säger sköterskan efter 20 minuter: Det här ser inte bra ut. Då är det återigen sån tur att vi lever i Sverige. Vi kan direkt få psykologhjälp. Det finns de som tar beskedet sämre än vad jag gjorde. Att vi kan få medicin. Vi kan leva med det som i ett normalt liv. Det är så fantastiskt.
Tobias är en duktig föreläsare. Här pratar han vid sin bokrelease
Energin får jag från nära och kära.
Jag är privilegierad som har så många fina människor runt mig. Jag skulle inte kunna vara sån annars. Jag tror att jag är så glad och positiv nu för tiden för att jag gått genom en massa skit och jag har försökt att vända dem motgångarna till något positivt. Självklart att de helvetesåren på högstadiet med mobbning, jag vet hur botten ser ut i Helvetet. Det var så jävligt. Jag har kommit över det och fått lov att komma tillbaka från det. Kommit på att jag är homosexuell. Gå med ångest i 10 år att berätta det.
Kommit över det. Att komma ut gick bra. Sen nu det här som också har gått bra. De sakerna, den kampen, den otroliga energi det har tagit gör att jag idag kan tänka: Allt annat runt
omkring, bagateller att man missar bussen och liknade, det är så löjligt. Jag är så tacksam och kan veta hur det är att vara lycklig för jag vet hur det är att vara olycklig. Därför är jag glad idag. Klart att jag har dåliga dagar när saker inte går som det ska och jag är ledsen men jag måste säga att 95% av tiden så är jag tacksam att jag får göra det här, att jag får leva, dansa och föreläsa. Jag har de bästa vännerna och en så stöttande familj. Då är det vi människor som har ett överskott som kan hjälpa andra människor på vägen. Det är så många som bara försöker hålla näsan över ytan hela tiden. Då kan man inte hjälpa andra människor. Varenda gång du möter någon i vardagen, alla har sitt skit. Om det är en busschaufför som skriker åt en. Du har ingen aning om var han kommer ifrån eller om han fått ett jättedåligt besked i morse eller pengar till mat. Du har ingen aning. Tänk en gång till innan du dömer en annan människa, de kanske inte har samma kamp som du har.
Vi kan göra så mycket för andra med så lite medel.
Det viktigaste i föreläsningarna är vad vi människor runt omkring kan göra för det krävs ofta så otroligt lite. Det kan räcka med en blick eller en klapp på axeln. Jag såg filmen ’Pay it forward’. Det handlar om en liten pojke som får ett uppdrag i skolan om hur man kan förändra världen. Då kommer han på att man ska göra tre gärningar. Han börjar att göra tre gärningar för någon som gör tre gärningar var för tre personer och de i sin tur gör tre gärningar för tre andra. Det blir väldigt många goda gärningar som sprider sig som sprider sig som en positiv rörelse över jorden. Ser man filmen och upptäcker att allt inte blir positivt men i det långa loppet när gärningar rullar på så sprider det en positiv anda över din närhet som sprider det i sin närhet. Det är så lätt att göra små gärningar i vardagen. Det är så lätt så man tänker inte på det. Ibland kan man bara behöva en lite påminnelse om att jag kan göra skillnad.
Tobias vän Jocke som sjunger på bokrelease
Det finns mycket i boken som jag inte har pratat om tidigare.
Absolut är det så. Det finns flera saker i boken som jag inte har pratat om tidigare. Framförallt jag och Jocke. Det handlar mycket om oss och vår vänskap. Våra upp och nergångar, hur vi hjälpt varandra genom åren. Den handlar om psykisk ohälsa. Det är ett kapitel jag inte har pratat om.
– Jocke det är han som är med i Dansa samba med mig va?
Ja. Hela ramberättelsen i boken är våran resa från repen till premiär av den.
– Har han varit med och skrivet eller är det bara du som skrivit?
Jag har skrivit allt men han har varit med, med tankar och åsikter, i de kapitlen som han är med i. Han var som längst nere i sin psykiska ohälsa när jag fick HIV-beskedet. Han var sjuk på grund av att han trodde att han hade HIV.
Du kan göra skillnad.
Jag kommer fortsätta att dansa men det viktigaste just nu är att Jocke och jag ska göra något positivt av det här med boken och allt vi har lärt oss genom åren.
Hur vi kan ta det vidare och göra något viktigt och lämna ett arv efter oss. Vi har startat ett projekt tillsammans med två andra: Du kan göra skillnad. Vi åker ut på skolor och jag föreläser och i föreläsningen så pratar de om värderingar, utanförskap, mobbing, sexualitet med mera. Att alla kan göra skillnad. Att hitta de där eleverna i varje klass som har Jockes position, som har den oskrivna statusen, som andra lyssnar på. De som kan göra skillnad. Dem vill vi hitta. Jocke tar en klass i taget och går genom vad just den klassen kan göra. Eleverna får som en ledarskapsutbildning, hur man kan vara en bra ledare. Vi är närvarande i skolan under tre månader. Hittar vi de människorna nu när de går i skolan. Trevliga, underbara och pålästa barn blir bra vuxna. Jag hoppas att det blir en hållbar värld.
Allt jag gör är personligt.
Jag håller på med en ny dansikal som kommer om två år. Sen är det personliga drömmar, det är dags för familj och kanske barn. Jag tror att om man kan visualisera sig själv, ser drömmen i huvudet. Då kan det hända. Just nu ser jag att jag vill kombinera föreläsandet och boken med dans. Göra en riktigt stor föreställning som bara river tag i publiken så att de får budskapen på riktigt, på en stor arena som Globen eller i Las Vegas.
Tror det är skillnad på små och stora städer.
Allt sånt här är väl svårare i en liten stad där alla ska prata. I en stor stad kan man gömma sig mycket mer. Jag är offentlig så för mig skulle det nog inte spela någon roll, jag kan inte gömma mig. Vi vill att det ska bli lika lätt för en som bor i Värnamo, att komma ut som homo, Hiv-positiv eller vad som. Att all blir mer toleranta mot vad som helst. Jag får ofta frågan: Behövs vi verkligen Pride? När vi 365 dagar om året kan vara oss själva. Då behövs inte Pride längre annars måste vi ha Pride. Någon gång per år behöver man känna att man får 100% sig själv.
Om sociala medier…
Mestadels dåligt tycker jag. Det är bra av att vara en del av det i vissa sammanhang till exempel när det gäller jobb men annars är det bara blä. Folk får dåligt självförtroende, man bygger upp en värld som är fiktiv. Alla bara lägger ut saker som är frid, fröjd och perfekt på ytan. Skriver man något negativt så blockeras man. Jag hoppas att det går lite mer…. Jag kommer ihåg ?YogaGirl? som i början la upp massa fina bilder på ett soligt Aruba och allt var fantastiskt. När hon började skriva om hur hon mådde så var det 200 000 som avföljde henne men lyckades få 500 000 nya följare. Man tjänar på att visa hela bilden och inte bara det ljusa.
En vanlig dag i mitt liv.
Det händer mycket hela tiden. Jag föreläser, dansar, gymmar och umgås med vänner. Jag säger det igen. Jag borde bli bättre på at sätta ett kryss i kalendern för när jag ska vara ledig. Det är mycket nu med boksläppet. Jag har kryssat en vecka i november och hela januari. Jag var ledig 1 juli till 7 augusti. Så jag börjar bli bättre.
– Hur kändes det?
Helt fantastiskt! Då ska man ju hinna med allt det andra, det sociala och träffa människor. När den tiden vara slut så var jag helt färdig. Det blev skönt att börja jobba igen.
Modiga människor inspireras jag av.
De som vågar stå upp för saker och vågar gå mot strömmen. Linnéa Claeson till exempel, hon är fantastisk och bara gör. Hon riskerar sitt liv för det hon tror på. Hon står i frontlinjen och bara tar all skit. Tänk så många hon hjälper. Det är inspirerade för mig, att göra saker fast det gör ont. Oavsett ämne. Varenda steg framåt i rätt riktning kräver en kamp. Som de 30 männen för 30 år sedan som gick genom Stockholms gator i den första Prideparaden. Där folk kastade sten på dem och kallade dem äckliga ord åt dem. Det är deras förtjänst att vi idag kan ha Pridetåget där cirka 50 000 människor går genom Stockholms gator och kan ha fest. Det får vi inte glömma. Varenda sak har börjat med en kamp; kvinnligrösträtt, homosexuellas rättigheter. Andreas Lundstedt som kom ut med det här för 12 år sedan och sa att han bar på viruset. Vad han betydde för alla som levde med HIV då. Det är därför jag sitter här nu, för att jag vågar. Det är svårare för de som är först. De är modiga.
Nu är jag singel.
Jag vet inte om jag trivs med att vara singel. Det vore mysigt att träffa någon. Jag är klar till att finna kärleken och dela livet med någon. Det är svårt med: vad är en relation egentligen? Vad är rätt och fel?
Det går inte att säga vad som är rätt och fel innan man har träffat personen som man kan skapa en relation med. Man kan leva på så många olika sätt; tvåsamhet, kollektiv. Det finns inget som heter kärnfamilj nu längre. Det finns öppna och stängda förhållanden, monogama och polygama. Inget är fel så länge det känns rätt för personerna och inte skadar någon annan så är det helt rätt.
Intervjuad av Camilla Käller
Text Patrik Laijronsdotter
Foto Camilla Käller