Johan Huumonen (Johan Huumo artistnamn) visste redan när han var ung att han ville bli artist. Känner ni igen honom har ni kanske sett honom på Wallmans salonger i Stockholm där han har showat och serverat gäster i nästan hela hans vuxna liv. Nu är han aktuell med årets officiella Pridelåt ’Dancing On A Rainbow’. På Scen träffade Johan på Hotell Rival i Stockholm en fin sommardag och fick en pratstund med honom.
Du gör årets Pridelåt. Var det planerat att du skulle göra debut nu i din karriär?
Nej, det var det inte. Pandemin kom 2020. Jag började jobba på en båt som heter ’Motala express’ som ligger bredvid Ångbåtsbryggan. Där var det event och liknade som jag hade hand om. Det var ett privat event för två personer som skulle fylla 60 år. Det kom dit en trubadur som heter Ole Ornered. Han är låtskrivaren till årets Pride låt. Jag pratade med honom för att vara gästvänlig. Jag talade då om att jag arbetade som dansare och sångare och vi upptäckte att musiken var vår gemensamma nämnare. Efter ett och ett halvt år efter festen fick jag ett meddelande via sociala medier där han säger att han har skrivit en låt med HBTQ+ tema och han frågar mig om jag vill göra den. Den är ganska punkig (lite Billy Idol insparad red anm). Jag säger självklart ja eftersom det är ganska lugnt efter pandemin. Jag åkte dit och spelade in den. Det var tänkt att den skulle till Melodifestivalen men då Italien inte vunnit ännu var det ingen som ville ha en punklåt. Men sedan kom Pride. Ska vi inte hitta på något med låten eftersom den har ett sånt bra tema med tanke på att den heter ’Dancing On A Rainbow’. Jag frågade Ole om han skulle skicka in den dit. Vi hade dålig koll på när den skulle vara inskickad så jag tittar på deras hemsida samma dag. Det visar sig att den ska vara inne senast dagen efter att jag läser om hur man skickar in bidrag. Spontant skickade jag ’Hej. Här har ni årets anthem, hoppas ni tycker den lika mycket som jag och Ole tycker om den’. En månad senare så tog de den. Jag har alltid haft en artistisk bakgrundstanke på vad jag vill hålla på med så jag måste ändå säga att den här chansen tar jag på största allvar, jag fixar och har lagt ner mycket tid och pengar. Jag satsar allt på det här.
Kan du berätta om ditt förhållande till Pride?
Jag kommer ihåg första gången jag var på Pride, 2008. Då skulle jag fylla 16. Jag kommer ihåg att det var en massa kompisar från olika delar av Sverige som skulle komma. Det var första gången jag var i en Pride miljö. Jag hade precis insett vem jag var fast jag aldrig riktigt har kommit ut ur garderoben. När jag upptäckte att jag var gay var det skönt och det kändes så självklart. Men det var ingen stor grej av det. Jag visste att det fanns en utmaning i det. Jag har en supportande familj och jag jobbar i en miljö där det är enormt accepterande. Så för mig var det lätt. Jag tror också att det var skillnad förr när man inte fick prata om det. Men Pride var en fristad som jag fick upptäcka. Jag vet att det var ’the time of my life’ den veckan. Jag hade inga förväntningar. Jag visste inte ens vad Pride var förrän då. Det var Europride det året så det var ganska stort. Relationen till Pride är underbar och jag älskar deras sättet och hur de arbetar, hur Pride är. Där fick jag upptäcka och se hur många flera människor det är som är HBTQ+, vilken stor ’familj’ vi är. Det är en stark relation som bara har fortgått. Jag älskade Pride då när jag upptäckte festivalen och hela verksamheten, och jag bara fortsätter att älska det. Jag har inte kunnat vara med på Pride de senaste 6-7 åren på grund av att jag har jobbat. Men jag tycker att det är ett enormt viktigt ämne och det ligger mig så varmt om hjärtat.
Hur tycker du att människor ställer sig till HBTQ+ idag jämfört med förr?
Bra fråga. Det var ett större ämne förr, det har blivit mera accepterat nu även om det är lång väg kvar. Men vi har flera rättigheter nu än förr, så på så vis har det blivit lättare. Jag tror också att det fanns mer en normativ efterfrågan på hur man skulle komma ut än vad det finns idag. Jag tror att det är lika stort nu som då men nu ser det annorlunda ut. Då vet jag att det fanns en förfrågan om att man skulle ha mamma-son-moment. ”Vem är du nu?” och liknade. Idag vet jag inte om det riktigt samma ”krav”. Jag tror att dels är det vad man går genom i sina åldrar. Det är klart att jag har det lättare att vara homo men det är också för att jag har krävt att få vara den som jag är. Jag önskar att man kunde låta bli att kategorisera den sexuella bilden. Jag önskar att Pride kunde handla mera om det speciellt med årets tema ”dags att bekänna färg”. Det är dags nu att använda ett annat uttryck än att ’Jag är homo’, eller något annat. Jag önskade att man skulle kunna säga att det här är jag utan att sättas in i fack. Vilken färg man till hör spelar ingen roll!
Är det din musikstil som vi hör nu i låten ’Dancing On A Rainbow’?
Jag skulle vilja säga nej. Eftersom jag jobbat på Wallmans så har musikstilar varit svåra att identifiera sig med. För jag har jobbat med showbiz och så många olika gener. Jag vet nog inte vad min egna stil är än men punkpop är nog inte det som har legat högt på agendan, men det har visat sig att det är bra. Jag måste säga att min stil handlar om mångfalden att kunna göra det mesta. Jag gillar att jobba artistiskt, med helheten. Att kunna få uttrycka sig kreativt. Det är det viktigaste för mig.
Planerar du att släppa ett album?
Nej, inte som det ser ut just nu, men det skulle vara roligt. Det vill jag göra.
Vad inspireras du av?
Jag lyssnade på mycket musikal men även ’Celine Dion’, ’Beyoncé’ och ’Jennifer Lopez’ när jag var yngre var jag väldigt fartfylld och energisk, det är jag fortfarande. Det ska vara mycket show. Jag kan inte briljera med enbart sång eller dans men jag kan imponera med uttryck och allt som är runtomkring mig. Det är min grej. Det är min framtidsvision att kunna ge människor som ser mig en upplevelse och bli berörd. Det är mitt koncept att jag kan få uttrycka mig fritt och att det kommer från mitt hjärta det drömmer jag om att få göra i framtiden och att kunna få satsa på sången det driver mig framåt och är också en inspiration. Jag skriver inget själv men jag älskar att stå på scenen och att kunna få uttrycka mig artistiskt och att vara unik på mitt sätt. Jag vill inte vara stöpt efter några normer och mallar. Jag vill framföra musik live.
’Dancing On A Rainbow’ blir det mycket show vi får se?
HAHA ja det är jag som gör den. Jag är showgalen. Jag funderade på om jag ska ta in dansare. Men nej jag står själv på scen och underhåller. Jag har så mycket energi att visa och ge. Jag kommer äntligen att få presentera mig själv.
Kommer det att bli flera samarbeten med Ole?
Ja det är redan flera samarbeten. På lördagen under Pride har jag bett om att få lite mera scentid. Han har skrivit två till låtar som jag ska framföra som aldrig har spelats förr. Det är bra och genomtänkta texter i dem också. Men jag vet inte om de kommer att släppas sen. Det får tiden utvisa.
Hur mycket engaerar du dig i Pride?
Förutom i år, tyvärr inte så mycket. Jag tycker det är jättebra att det finns och lyfter frågor inom HBTQ+ jag går också på deras evenemang när jag kan under Pride-veckan.
Vad ska du göra efter Pride?
Jag vet inte. Det är första gången som jag äntligen ”får” säga ’jag vet inte’. Jag är en människa som har planerat allt ute i fingerspetsarna. Jag flyttade hemifrån väldigt tidigt. Då måste man se till att hålla koll på sina saker, att det alltid finns jobb. Det är inte så lätt när man är frilansande artist. Jag har varit noggrann med att alltid vet vad som kommer. Då har jag tagit vad som helst, servitör där, ett strö jobb där och så vidare. Jag jobbade som lastbilschaufför under pandemin. Jag har gjort allt för att bara överleva. I år är det första gången jag känner att efter alla säsonger jag har gjort på ett fast ställe så måste jag våga släppa sargen. Just nu jobbar jag lite på Cinderella som sångare. De är ett fantastiskt gäng. Det jobbet har jag till september sedan blir jag frilansande artist som slänger mig ut i livet.
Det känns lite läskigt att inte ha ett skyddsnät men också väldigt spännande.
Vad gör Johan Huumonen om 10år?
Om 10år har jag lyckats med det jag drömt om i hela mitt liv. Då är jag en känd artist! Kanske också att jag till och med kan jobba med egen produktion med mitt koncept.
Jag älskar att stå på scen och det är det jag vill göra mest nu. Men jag tycker också om att stå bakom scen så en egen show där jag kan få göra båda sakerna.
Vad är det bästa du har upplevt hittills som artist?
Det är att jag har hittat mitt självförtroende med det jag gör. Jag tar inte åt mig så mycket längre av vad andra tycker och tänker om mig. Klart jag lyssnar men jag har lärt mig att sålla. Idag kan jag stolt säga att jag är sångare och danser. Det är mitt yrke. Men det är svårt. Det är så lätt att lyssna aningen för mycket på det ena eller andra hållet och då blir det inte bra. Berömmelse och kritik måste vara i en balans. Idag har jag också lättare att skaka av mig negativkritik. Man måste inte ta in allt.
Tre snabba:
Kvälls eller morgonmänniska?
Helst båda men måste jag säga bara en då är det kvällsmänniska.
Film eller tv-serier?
TV-serier
Vilken Färg står du för i Prideflaggan?
Alla.
Intervju Camilla Käller
Text Patrik Laijronsdotter
Foto: Mathias Blom The Happy Creative