Kålle Gunnarsson. Regissör pressbild.
På Scen fick en trevlig pratstund med Kålle Gunnarsson som regisserar familjeteater runtom i Sverige. Mest känd är han för sina föreställningar i Falkenberg och på Intiman i Stockholm. Han brinner för teater där hela familjen kan njuta tillsammans av en bra föreställning. Men det var inte självklart att han skulle syssla med teater.
Kan du berätta lite om vem du är?
Jag heter Kålle Gustavsson. Jag är född och uppvuxen utanför Falkenberg. Jag brukar säga att första halvan av mitt liv bestod av hästar. Det stämmer inte helt men under min uppväxt så höll vår familj på med hästar. Jag tänkte att jag skulle satsa på dressyr och tävling. Jag försökte komma in på utbildningar men lyckades inte. Under gymnasiet så kom jag i kontakt med teater och blev helt biten av det.
Du är mest känd för att göra familjeföreställningar. Hur kom det sig att du kom in på den banan?
Mitt teaterintresse drog mig till teaterutbildning i Stockholm. Där träffade jag en tjej som jobbade på Astrid Lindgrens Värld varje sommar. Vi var klasskamrater. Hon tyckte att jag skulle söka till ALV som skådespelare. Jag jobbade där en sommar i slutet på 1990-talet. Då upptäckte jag Astrid Lindgrens texter. Det var där jag förstod storheten i hennes sagor. Efter den sommaren bestämde jag mig för att jag ville starta någon form av friluftsteater hemma i Falkenberg med familjeteaterinriktning. Sedan har det bara vuxit. Jag har nischat mig lite så att nästan all underhållning som jag gör är riktad mot familjer. Det är oavsett om det är musikal, teater eller krogshower. Jag gillar den formen där morföräldrar kan gå min sina barnbarn och se något tillsammans.
Nu ska du sätta upp Annie i Göteborg. Den har spelats i Stockholm. Kommer man att känna igen sig eller försöker du att skapa din egen prägel i den?
Vi spelade Annie i Stockholm på Intiman. Vi bestämde redan då för att sätta upp den i Göteborg. Man kan säga att det är samma föreställning men jag har bytt ut ensemblen. Nu är det 90% nya skådespelare så det gör att det blir lite annorlunda. Även om föreställningen redan är skapad så måste man låta skådespelarna få sätta sin prägel på karaktärerna. Det är samma manus, scenografi, kostym och koreografer. Även om du har sett den tidigare så kommer du att se skillnader. Det kommer att märkas att det är nya skådespelare.
När jag har sett dina föreställningar tidigare, du håller dig troget till originaluppsättningar i scenografi och kläder. Är det också ett medvetet val att vara nära ursprungsskapandet?
Det beror lite på. Både Intiman och Lisebergsteatern som jag jobbar mycket på ganska små scener så man behöver tänka till för att skapa scenografin. Just i Annie är det ganska många scenbilder så jag har valt att bara ha fyra pelare som bildar olika miljöer. Men du är rätt ute i att jag aldrig har något behov att göra någon ny tolkning eller modernisering av varken av Astrid Lindgrens verk eller av musikalerna, utan jag tycker att det ska vara en igenkänningsfaktor. Sedan älskar jag mycket saga så de gånger jag gör lite mer abstrakta berättelser, då brukar jag låta kreativiteten löpa fritt. Det är helt rätt, kostym och sådant tycker jag ska vara tidsenligt. Jag tycker att man ska känna igen figurer. När man skapar Astrid Lindgrens föreställningar så är det alltid böckerna jag utgår ifrån. Nu när jag skapade Annie så är jag inspirerad av den där Carol Brunett spelade ms Hannigan. Den stilen på skitigheten och misären har jag fasta på. Det gillade jag. Det kom en film för några år sedan som jag inte tyckte alls om. Har man sett 80-talsfilmen så tror jag att man har en stor igenkänningsfaktor i min produktion.
Utav alla familjeföreställningar och shower som du har gjort, vilken tycker du bäst om själv och vilken ligger dig varmast om hjärtat?
Eftersom jag får välja själv så väljer jag bara föreställningar som jag verkligen tycker om själv. Denna Annie föreställningen är jag väldigt stolt över. Jag kom på mig själv att varje gång vi har en repetition här på Lisebergsteatern, så blir jag påmind om är att det här är verkligen är en musikal. Efter varje sång och dansnummer blir det som en showstopper. Då brister publiken ut i applåder. Den är skriven på ett sådant sätt att det är en ren och skär musikal. Jag kan inte sätta fingret på vad är som gör det men ibland lyckas man bara. Ibland tycker jag att man har gjort något bra men så kommer inte publiken för att titta. Den är har varit omtyckt av 100% av besökarna. Om vi hoppar tillbaka lite så är jag väldigt förtjust i de historierna som är, som Emil i Lönneberga är en massa hyss och småhistorier. De gånger jag får göra Ronja Rövardotter eller Bröderna Lejonhjärta, där det är en berättelse från början till slut. De är jag extra förtjust i för då får man en spänd båge i hela storyn. De är mina favoriter inom Astrid-delen, och det jag är mest stolt över och ligger mig varmast om hjärtat inom musikal är Annie och Blodsbröder som jag gjorde för många år sedan.
Du är utomhus i Falkenberg och inomhus på Intiman och Lisebergsteatern. Vad är det för skillnaden att regissera inomhus- respektive utomhusteater?
Det är en jätteskillnad. På Intiman och Lisebergsteatern är det relativt små scener och då blir spelet lite mindre och man kan leka lite mer med finesser. Men i Teatergläntan i Falkenberg så är scenen nästan 50 m bred. För det första är det cirka 100 personen på scenen för att fylla ut en så stor scen. Förberedelserna inför varje sommar är att det ska vara stor ensemble, stora danser och bra tempo. Står man i mitten av scen och ska gå av så måste man ha ett ganska bra tempo för om man går sakta så tar det 30 sekunder bara att komma av scenen. Där är tempot högt. Scenografin är också gigantisk. De är ganska maffiga de föreställningarna. Tittar vi på Annie nu så är scenografin mer smart uttänkt. Den scenografin ska passa in många olika miljöer medan det år en fast scenografi utomhus som inte går att ändra. Det är en jätteskillnad på inomhus och utomhus teater. Men det är det som är det roliga att jag får göra både och så jag inte snöar in på något håll. På sommaren är det stort och svulstigt oh på vintrarna är det mer intimt.
Kålle sittande i mitten. Regissör Peter Pan som gick på Intiman 2019 Foto Camilla Käller
Hur är det att regissera barn kontra vuxna?
Jag vet inte vem det var men det var någon, eller några, regissörer som sa att ”akta dig för att ha barn eller djur med på scen för det är det jobbigaste som finns”. Jag har aldrig gjort något annat. Jag har barn med i alla mina föreställningar. Vi har ofta även med djur. Jag gör precis tvärt om. Men jag har ofta barn med från vår egen teaterskola i Falkenberg. När man plockar in folk utifrån så kan jag hålla med om att det kan vara lite svårt att dem att lära sig teaterspråket på kort tid. I det stora hela så är jag tacksam. De barn och ungdomar som jag jobbar med har erfarenhet och är duktiga. Ska man våga sticka ut hakan så kan jag säga: det är inte barnen som är de jobbiga utan det är föräldrarna. Ibland blir det mycket repetitioner och det finns lagar och regler för hur mycket man får göra. Det håller vi oss inom men det kan bli mycket under en lång period. Om man då har föräldrar som inte riktigt förstår teaterspråk utan tycker att ”nu ska vi åka på ett kalas och då ska mitt barn följa med”. Om jag då säger att vi har repetition så kan det bli lite problem för att familjen runt barnskådespelaren inte förstår sammanhanget. Det är inte så ofta det händer. Jag försöker att alltid skapa en härlig gemenskap även med föräldrarna. De är välkomna inne på repetitionerna och sitta inne på teatern. Det brukar gå bra men är det problem så är det oftast föräldrarnas oförstående som är orsaken.
Hur löser du det?
Man får sätta sig med föräldrarna och förklara. Det har hänt att föräldrar har sagt att om det är förutsättningarna då har vi ingen möjlighet att ställa upp på det. Det har hänt att barn har fått hoppat av men det är väldigt sällan. Jag har hållit på med detta i över 20 år och jag har 100-tals barn med varje år. Jag tror att jag kan räkna på ena handens fingrar hur få det är som har hoppat av. Teatervärlden är speciell, så är det. Inför en premiär så upphör allt annat att existeria. Man lever på teatern och man tänker bara teater. Allt handlar om premiärdatumet, vi måste bli klara i tid. Det är lite speciellt. Jag är förskonad där också. Jag jobbar ofta med återkommande både vuxna och barn så vi har lärt känna varandra. Folk som ger sig in i mina produktioner vet ofta vad det handlar om. Så länge man håller sig till de lagar och regler som finns för barn så är det ingen fara.
Recension till Annie i Göteborg
Biljetter till Annie i Göteborg
Länk till Kålle Gunnarssons hemsida
Text Patrik Laijronsdotter
Intervju Camilla Käller
Pressbild på Kålle Gunnarsson
Gruppbild från Peter Pan på Intiman i Stockholm Foto Camilla Käller