Vid Flygeln i Gummifabriken Foto Camilla Käller
På Scen fick en pratstund över telefon med Robert Wells inför hans höstturné Vid Flygeln. Han berättar om konserten och om den nya musiken han släpper.
Kan du berätta lite om höstturnén?
Den här är mera utvecklad än den jag åkte ut med tidigare. Nu har jag hittat ett format som jag verkligen tycker om att göra. Det är lite nya stycken och jag har släppt ganska mycket ny musik så jag vill presentera den. Det kommer att släppas en CD, dubbel-cd och notbok och uppdaterade videos. Den är förfinad. Förra när jag åkte ut var som en liten test. Jag ville känna hur det var att åka ut själv. Det har taggat mig enormt mycket och har gjort att jag har övat ännu mer inför det här.
Kommer du att spela de nya låtarna live?
Ja absolut. Det häftigaste sedan förra året är att min stora 60-årspresent till mig själv var en gammal dröm att komma ner till Prag och spela in med den fantastiska orkestern. Det roligaste med det var att vi hade tagit hem hela studioutrustningen till vardagsrummet hemma och spelade in pianot hemma hos mig. Där är mina solostycken inspelade. Sen har Johan Landkvist arrangerat upp symfoniorkestern. Vi lyckades spela in orkestern efteråt till mitt piano. Det är väldigt tufft med tanke på att det är fria tempon. Men det gick och vi var helt euforisk när vi åkte därifrån. Det roligaste är att pianot är inspelat hemma hos mig och symfoniorkestern i Prag. Det är nästan omöjligt men vi sa att det ska gå.
Du sa att det är fritt tempo. Vad betyder det och varför är det så svårt?
Jag gillar klassisk musik när tempot inte är statiska. Det är inte med trumkomp eller liknade utan som klassisk musik skapades förr med symfoniorkester och solist. När man lyssnar på pop idag så är det ofta ett tempo från början till slut. Då är det mycket enklare att spela in. Jag ville inte det utan att det skulle leva och vara känslostyrt. Det tycker jag att vi har lyckats med. Nu släpper jag två låtar till från den inspelningen.
Det kommer att bli ett helt album?
Ja, det blir till och med en dubbel-cd. En CD solo och en med symfoniorkestern. Idag gör man inte CD på det sättet som tidigare men jag kände att jag måste ha ut det på CD, om inte annat för min egen skull. Vi har lagt ner otroligt mycket tid med notalbumet. Min dröm är att många unga pianister ska ha det här att komplettera sin pianoundervisning med. Det är för att de ska slippa spela ’Für Elise’, det ska finnas något mer. Det är inte bara att jag ska släppa ett nytt album för syns skull. Jag har ett mål med det här. Det är samma med ’Rhapsody’ och de styckena också att jag älskar när jag hör ungdomar spela dem. När vi var i Dalhalla senast sa jag till Alice Power att hon skulle vara förband. Hon spelade klassisk musik i 20 minuter. Sedan gjorde vi en rolig video där hon presenterar mig men jag kommer inte ut och hon skäller på mig.
Du som har gjort så mycket. Vad har du för drömmar kvar?
Jag har fortfarande drömmen, och det känns som att jag är i starten av en viktig del av mitt musicerande, dvs att kunna göra soloturnéer i komplement till Rhapsody. Min önska och mål är att göra ett TV-format på det avskalade sättet. Vi får se när det blir aktuellt. En annan dröm är att göra mer av ’House of jam’ där man bara ses utan tanke på annat än att lira.
Kommer du att starta upp en klubb eller liknade som House of jam?
Det är synd att stället vi var på i Värmdö är stängt så det finns inte kvar. Vi får se. Jag vill också nå ut med musiken och göra mera fysiska piano läger. Det ska vi sätta i gång med nästa år. Det har inte gått nu de senaste åren. Vi har kört online. Det är inte lika kul. Jag gillar inte det. Det går inte att jämföra online med när man sitter i samma rum med pianisten.
Adam Dahlström som har varit på flera piano läger. Han har gjort en notbok med mig och även arrangerat. Nu var han med och spelade keyboard på Rhapsody. Det är kul att de jag jobbat med kan vara med i exempelvis Rhapsody In Rock så jag kan leda in dem i en karriär. De håller så hög klass så nu dags att ta nästa steg.
Du gjorde en provturné förra året där du bjöd in gästartister. Kommer det att vara bara du den här gången?
Jag har inte tänkt ha så mycket gästartister för då är det ingen soloturné. Nu är det jag som ska spela. Jag är väldigt säker på att Maria Wells kommer dyka upp på något sätt. Inte mer än så. Jag har så mycket mer musik det här året.
Kommer du vara i Stockholm något?
Inget i höst utan det blir i så fall i vår. Jag kommer vara i till exempel Malmö, Göteborg, Jönköping, Skellefteå och Kalmar.
Det kommer bli en vårturné också?
Det vet jag inte. Det återstår att se och hur det här känns. Lusten finns där. Framför allt är det viktigt med städer och lokaler med bra flyglar. Det är jätteviktigt. Jag har lite keyboards och liknade med mig men det går inte att dra runt en flygel.
Hur är det att spela på olika flyglar? Är det skillnad på dem, olika klang?
Det är 100% olika mot det vi repeterar på. Där har vi pianistens dilemma jämfört med till exempel en violinist som Linda Lampenius som har sitt eget instrument. Samtidigt är det en utmaning. Jag är så van vid det. Är du i bra form så räcker det med en halvtimma att känna in dig på instrumentet. Det funkar bra. Ju mer jag spelar in mig på konserten desto mer är jag ett med instrumentet. Den timmen man soundcheckar på eftermiddagen är superviktig, att man känner in och övar. Jag är ganska van efter alla dessa års turnerande, särskilt i kyrkor, så har det ibland varit instrument som inte varit bra stämda. Det värsta som jag har råkat ut för är i Kina. Den första konserten jag gjorde så var flygeln i så dålig form. Det var en jättearena och TV-inspelning. När jag spelade så gick en sträng sönder. I nästa låt så gick en till sönder och en till. Till slut så satt jag och spelade brett. Basen var ännu längre ner och diskanten högre upp för att så mycket toner som försvann. Det var en så extremt dålig flygel de hade presenterat för mig. Jag har aldrig skrattat så mycket.
Kan du rädda en sådan situation?
Ja, det går alltid att rädda. Man lägger om hur man spelar. Det är min styrka att jag kan förändra. Det som var väldigt märkligt var att jag satt högst upp på estraden på en rund scen som roterade. De hade glömt att monitorn inte roterade med mig så jag hörde mig själv var 20:e sekund. Monitorn stod fast men jag åkte runt. Det är ett minne. Det är sådant man sitter och skrattar åt på efterfester.
Vad är det mest prestigefyllda du har varit med om?
Det är Royal Albert Hall. Det är en riktig höjdpunkt för mig. Framför allt första året 2001. Sedan gjorde jag sju år till. De var roliga de med men just det första mötet var speciellt. Det var väldigt häftigt. Det är minnesgrejer som dyker upp från att jag var ung. När jag var 17 år och fick spela i Grünewalds salen i Konserthuset. En klassisk konsert med en stor kör. Det var också speciellt. Att få spela så brett som får äran att göra är ett privilegium. Det finns ett slitet uttryck att musik ska vara gränslös och även utförandet. Jag gillar det. Jag vill inte sätta in mig själv i en box. Det är en av orsakerna till varför jag aldrig har legat på ett stort produktionsbolag. Jag måste skapa saker som jag verkligen tycker om.
Rhapsody in rock kommer finnas kvar, det är inte slut med det?
Nu är det många år sedan vi gjorde en sommarturné. Det är klart att vi blev sporrade efter Dalhalla i somras så det finns en tanke om att göra en sommarturné i framtiden. Men nu först så ska jag göra min soloturné.
Mer Information se turnéplan och köp biljetter vidflygeln.se
Foto Vid flygeln i Gummifabriken. Foto Camilla Käller
Text Patrik Laijronsdotter
Intervjuad av Camilla Käller