Brynolf och Ljung Foto Patrik Laijronsdotter
Brynolf och Ljung har haft premiär med sin nya show ’Stalker’ i Stockholm. De åker ut 2022 på en turné med den i Sverige. Jag fick en mycket trevlig pratstund med killarna innan de skulle ha sin sista föreställning för i år på Rival.
Kan ni berätta lite om er själva?
Jonas: Vi är födda 1976 båda två så vi växte upp under 80-talet som den här föreställningen flörtar med uttryck och scenografi. Vi utgår därifrån och kopplar ihop det med nutid. Vi båda har varit nördigt intresserade av trolleri sedan vi var ungdomar. För att bli riktigt bra på någonting så krävs det att man är riktigt intresserad och tycker att det är roligt. Annars orkar man oftast inte hålla på med det så länge att man bli bra.
Peter: Vi träffades via trollericommunityn i Göteborg som kompisar först., vi var med i samma trolleriförening. Sedan utvecklades det därifrån till att vi började jobba tillsammans.
Var det givet att ni skulle jobba tillsammans eller utvecklades det med tiden?
Jonas: Det utvecklades med tiden. Det var så att vi blev kompisar men det var inte givet att vi skulle jobba ihop. Det var inte ens givet att vi skulle jobba med trolleri. Jag började när jag var 17 år. Vi träffades när jag var 19 år.
Peter: Jag flyttade till Göteborg när jag var 20 år.
Jonas: Då hade jag inte bestämt att det var detta jag skulle göra resten av livet men det var så kul så vi bara fortsatte.
Vilket var ert första personliga trolleritrick som ni sett, minns och blev imponerad av?
Peter: En av de första som jag minns var från ett program på TV4 som hette ’Magiskt’ med Hans Crispin som programledare. En kille som heter Kevin James gjort ett trick med ett bowlingklot. Det kommer jag ihåg. Det var en wow-upplevelse. Det var en av de första som jag kan komma ihåg och sätta ord på.
Jonas: Jag kommer ihåg från när jag var 7-8 år och såg Penn & Teller’s TV-specials. Bland annat gjorde de ett klassiskt trick med lådor och sedan förklarade de hur det gick till. Det byter ut alla fronter mot plexiglas så man kanske hur allt går till och så har de en perfekt korreagrafi. Det häftiga nu när vi har jobbat med Edward af Sillén så visar det sig att han är en lika stor trollerinörd som vi är. Han blev inte trollkarl utan han blev regissör. Han hade sett de här med. Han känner till alla namn och årtal. Just den som jag berättade om stod han framför Tv:n hemma och mimade till.
Vilket nummer är svårast att göra i den här föreställningen?
Jonas: Det är många saker som är svåra att göra.
Peter: Det är en jättesvår föreställning att göra sett ur helheten. Det är en komplex föreställning att göra och att få ihop slutet. Vi ska ta oss från början till slutet och lyckas med det som vi har föreställt oss. Det är jättesvårt så vi måste vara på tårna hela tiden.
Jonas: Det är en väldigt interaktiv föreställning. Den bygger på att publiken och vi gör den tillsammans. Vi leder publiken genom den här upplevelsen. De är med om det här och inte bara tittar. Det är delar där publiken tanke-läser andra i publiken. Att lyckas med det är inte självklart. Föreställningarna blir lite olika varje kväll och det är OK, det har vi räknat med. Det gör inget om allt inte blir perfekt och att vi inte lyckas med allt. Vi har en plan.
Peter: Det ska inte bli lika heller. Det är olika människor. Det är interaktionen med dem som gör att det uppstår. Det är mötena med människor gör att det händer saker. Olika människor reagerar på olika sätt. Då behöver vi anpassa det därefter. Det är delvis charmen men det gör också väldigt oförutsägbart. Det gör att vårt jobb blir svårare.
Ni har haft föreställningar tidigare. Kommer ni ihåg något som har gått fel och har ni sådant med i beräkningen?
Ja och nej. Det är få föreställningar som vi har gjort där inget har gått fel. Det är nästan varje kväll småsaker. Vi pratar med teamet som vi jobbar med. Det är en stor produktion. Förutom att vi på scen så är det 9 personer till. Känslan ska nästan vara att man är med i ett TV-program, inte bara sitter och tittar på utan är med. Bildproducent, 4 kameror, ljud, ljus. Nästan varje kväll så ser vi saker som vi kan göra bättre. Vi behöver en plan B för allting.
Hur lång tid har det tagit att jobba fram den här produktionen?
Jonas: 1,5 år.
Peter: Det är mer intensivt det sista halvåret. Första året är mycket skriva och hitta på idéer och brainstorma. Det är inte så att vi jobbar med det 8 timmar om dagen utan vi jobbar kanske 3 timmar en dag och sedan låter det ligga och mogna medan vi tittar på något annat och införskaffar materiel. Ett halvår innan så djupdyker vi. Då är det 10-timmarsdagar.
Jonas: Vi har skrivit den här föreställningen under ca ett halvår och under ett år så har vi jobbat tillsammans med Edward Af Sillén och träffats en till två gånger i månaden. Däremellan har vi skrivit föreställningen och testat nya idéer med vår regissör.
Brynolf och Ljung Foto Patrik Laijronsdotter
Vilken del av föreställningen är ni mest stolta över?
Jonas: Slutet
Peter: Slutet och två nummer till. Det med kassetbandet [ok här måste ni nästan se föreställningen för att förstå vad Peter menar och vi vill inte spoila det hela heller som skriver] det tycker jag är bra och så älskar jag det när de två personerna sätter varandras namn trots att de inte känner varandra [samma sak här ni måste se föreställningen för att förstå vilka nummer det är vilket redaktionen rekommenderar att ni gör]. Det är starkt. De två numren har en poetisk innebörd som jag tycker sticker ut lite extra.
Jonas: Föreställningen heter ’Stalker’ och det är en röd tråd som vi medvetet håller lite hemlig men det utgår därifrån. Idag är vi alla stalkade på ett sätt som vi inte skulle ha kunnat föreställa oss för 20 år sedan. Idag så vet alla lite om alla bland annat på grund av sociala medier. Man är en stalker om man träffar en ny person som man kanske blir lite intresserad av. Då blir man lite detektiv. En annan röd tråd är att det handlar om möten mellan människor. Flera av de sakerna vi gör är att sammanföra människor i en grupp eller två människor som aldrig har träffat varandra förut och det händer häftiga grejer mellan dem.
Vad gör ni om 10 år?
Jonas: Pyramidspel och säljer jos (skojar).
Peter: Vi vill väl göra detta då också för det är fantastiskt kul att göra nya föreställningar. Vi vill spela in mera TV. Vi vill både göra tv och spela show utomlands i större utsträckning än vad vi har gjort hittills. Ett mål är att ta ’Stalker’ utomlands. Nu är vi subjektiva men det här är så pass unikt och bra på världsbasis.
Jonas: Vi har gjort tre föreställningar. Det som är unikt är att all föreställningarna; ’Hokus Pokus’ ’Motherf*ckers’, ’Cirkeln’ och nu ’Stalker’ är föreställningar som har en början, ett slut och en röd tråd som leder handlingen framåt och leder publiken. Så ser inte trolleriföreställningar ut i vanliga fall. Det är mera en show, där är det enskilda nummer som har en början och ett slut för att sedan så kommer nästa nummer. Att göra en föreställning på cirka 1,5 timmar på det här viset har vi knappt sett. Förutom att vi förhoppningsvis är bra trollkarlar så är det här unikt.
Manuset i Stalker. Har ni skrivit det själva och kommit på konceptet?
Jonas: Ja, tillsammans med Edward vår regissör.
Hur kom ni på konceptet?
Peter: Vi kom på slutet först och sedan namnet. Det uppstår i symbios. Vi kom på saker separat och namnet ’Stalker’ kom som en annan del. Hur vi sedan skulle gifta ihop dem var nästa uppgift. Det är inte linjärt och att vi tänker att så här ska vi göra. Man plockar bitar lite här och där så kan vi gifta ihop dem allt eftersom. Vissa delar trodde vi att vi hade klarat när vi började repetera för tre veckor sedan. Det visade sig att det hade vi inte alls.
Jonas: Det är mer. Vi började repetera i början på oktober så det är nästan två månader av repetitioner.
Kan ni gå och titta på magishower och njuta eller tänker ni alltid arbete? Går ni och tittar?
Jonas: Ja mycket. Det är både och. Det är klart att det blir jobbmässigt, det går inte att koppla loss det helt. Man kan gilla det man ser och ryckas med. När man gått ut så kan man börja tänka analytiskt.
Peter: Jag tycker att jag är bättre på det idag, att njuta och kunna titta. Sedan får man ta analysen efteråt. Per automatik så förstår man väldigt mycket men ibland när det dyker upp något så känner jag nice här har de gjort något annorlunda. Det är bara att försöka vara där och då. Kan man vara det så är det mycket värt.
Vad såg ni senast?
Jonas: På grund av pandemin nu så var det länge sedan vi såg en trolleriföreställning live.
Vi brukar åka till Las Vegas en till två gånger per år för att träffavänner och se deras föreställningar. Nu är det nästan 3 år sedan. Det finns många duktiga trollkarlar i Sverige men inte många publika föreställningar. Jag har sett lite teater nu men inget trolleri.
Vad är det ultimata tricket, vad vill ni göra som ni inte har gjort?
Peter: Trickmässigt kan vi inte svara på, för det vi vill göra gör vi.
Jonas: Om det är en dröm så försöker vi göra verklighet av det. Vi försöker få det gjort.
Hur många nya trick uppfinns fortfarande? Är det inte gamla som gör i en ny förpackning?
Jonas: Nej. Den här föreställningen är cirka 1,5 timmar. Det är extremt få delar som vi har gjort förut. Det är uppfunnet för det här. Det är saker som inte fanns tidigare.
Peter: Det är som musik. Man kan fråga om det inte skrivs nya låtar? Det gör det men vissa låtar kan låta som något som redan är skrivet men det skrivs fortfarande ny musik. Det dyker upp nytt hela tiden. Det finns en viss mängd som man förpackar i ett nytt fräscht tänk. Man kan kanske känna igen vissa nummer men det är alltid ändringar.
Om man vill göra en show hur går det till?
Jonas: När du ser en färdig föreställning som publik kan det kännas ogripbart och så stort att det känns övermäktigt. Men vad det handlar om är att vi arbetar med det i olika delar för att sedan sätta ihop helheten. Då blir det mera gripbart och hanterligt. Vi jobbar med manus först och även där delar vi upp det för att sedan sätta ihop det och samma sak är när vi ska sätta ihop manuset till en show. Vi bygger showen sakta. Man kan inte göra allt på en gång det skulle aldrig gå.
Brynolf och Ljung tillsammans med kameramannen Mattias Sackrén. Foto Patrik Laijronsdotter
Hur har ni valt era medarbetare?
Peter: Vi har hittat väldigt duktiga människor som vi har jobbat med under många års tid. De har vi knutit an och jobbar tajt med. De har i sin tur nätverk och som vi knutit till oss. Det är viktigt att lyfta alla som vi har runt oss och hjälper oss med saker och hitta på saker. Vi tar in folk och brainstormar. Det är en viktig process.
Jonas: Vi är på scen men det är väldigt många runtomkring som gör att det blir så bra som det blir.
Vad skulle ni ha jobbat med om ni inte stod på scen?
Jonas: Jag skulle ha skrivit och regisserat film. Jag är på väg att göra det nu. Jag har gjort en kortfilm [Animal food, red anm] som har gått på festivaler och gått bra också har jag en kortfilm i postproduktion nu. Jag har även ännu en till kortfilm på gång som jag skriver på och sedan ska jag göra en långfilm.
Peter: Om jag hade bytt bana nu hade det nog inte blivit samma som från början. Jag pluggade arkitektur tidigare. Det är kul så kan ske hade varit kvar inom det.
Vad har ni gjort under pandemin?
Jonas: Bakat bröd. Jag brinner inte för det men man gör 20 misslyckade bröd först men nu när jag kan det så är det superlätt. Nu gör jag surdegsbröd som blir jättebra och gott. Jag fattar inte hur jag kunde vara så dålig på det innan. Nu har jag gjort det så många gånger så då har jag blivit bra på det. Det är ingen dold talang jag har men nu har det blivit en talang genom repetition och hårt arbete. Det kan vara vad som helst men ofta ’Levin’.
Peter: Jag bakar inte, jag tycker att det är skittråkigt. Jag renoverade och byggde stenmur.
Jonas: Vi jobbade med den här föreställningen under pandemin också. Vi hade tur. Vi spelade klart vår förra turné ’Cirkeln’ en månad innan det stängde ner. Vi behövde bara flytta premiären av ’Stalker’ två månader. Det gjorde vi innan biljettsläpp så vi behövde inte flytta några platser så vi hade premiär nu i november, det bästa med det är att vi hade mera tid på oss. Vi hade ren tur på det viset.
Peter: Även om han har bakat och jag har burit sten så har vi gått till kontoret. Vi går dit 9 till 17 varje dag. Det är inte så att man får inspiration utan det handlar om att sätta sig ner och skriva saker, titta på saker. Det har vi fortsatt att göra. Visst, vi har haft korta perioder som vi varit korttidspermitterade. Då har vi kanske varit inne tre dagar i stället för fem. Vi har inte haft så mycket tid extra utan vi har jobbat med det vi brukar. Det är bara att vi inte har åkt i väg på föreställningar på kvällarna. Mer ett vanligt familjeliv.
På Scen tackar för en trevlig pratstund och önskar er lycka till med allt.
Läs recenison här
Länk till Brynolf och Ljung boka biljetter här
Intervju och text Camilla Käller
Foto och text: Patrik Laijronsdotter