Betyg:
Den Tatuerade Änkan på Scalateatern
I den svåra balansgången mellan hjärtevärmande glädje och flamsig buskis, lyckas ”Den tatuerade änkan” under den första akten att hålla sig på den bättre sidan. Men efter pausen, så har den andra akten handlingsmässigt egentligen inte mycket att tillföra och det försöker man överkompensera med onödigt flabb, vilket gör att föreställningen tappar oerhört mycket av den varma känslan som den första akten förmedlade. Ann Petrén i titelrollen gör en fin och övertygande insats som Ester som ställt upp, fixat och ordnat för alla andra men glömt sig själv. Hennes fasters död blir en katalysator för att bryta upp från sitt tidigare liv och sätta sin egen lycka i första rummet. Den övriga ensemblen är alla riktigt bra och samspelta varav Björn Kjellman gör oerhörda förvandlingsnummer som Esters alla män. Även om han gradvis spelar över, så gör han det ändå med en stor portion vinnande charm. Nämnas bör också grannen, William Spetz, som verkligen underhåller med sitt fysiska spel och sin nitiska nördighet. Scenografin är sparsam och därigenom oerhört smart med en scenlösning av mobila dörrar, som både bidrar till farsartade inslag, men också blir en del av koreografin. Nästan så att de får en egen roll och de hyllas även av skådespelarna, som i applådtacket alla kommer ut genom varsin dörr.
TITEL: Den tatuerade änkan
REGI:Jonna Nordenskiöld
MEDVERKANDE: Björn Kjellman, Ann Petrén, Emma Peters, William Spetz, Henrik Johansson
KATEGORI: Komedi, teater
LÄNGD: 2 tim inkl paus
PLATS: Scalateatern, Stockholm
PREMIÄR: 2017-09-07
RECENSERAD AV: John Haque
FOTO: Robert Eldrim
BILJETTBOKNING: