På Scen har pratat med ANKI ALBERTSSON inför deras föreställning ’Katakomb- Jag vill ju bara leva’ som har Stockholmspremiär på Kulthurhuset Stadsteatern den 22 februari 2023.
Kan du berätta om den här föreställningen?
’Katakomb – jag vill ju bara leva.’ Är en ideell teaterförening som jag, Anna-Maria Hallgarn och Stefan Clarin har startat. Föreställningen är en idé av Stefan Clarin från början om tre riktiga människoöden; Walter Richter, Stella Goldschlag och Mildred Fisch-Harnack. Mildred var amerikanska som blev mördad på direkt order av Hitler. Hon jobbade i motståndsrörelsen i Berlin och var gift med en tysk. Walter var en homosexuell man som höll soaréer hemma. Han blev varnad flera gånger av nazisterna men vägrade vika sig och blev till slut avrättad i Sachsenhausen. Stella, som jag spelar, var judinna som blev angivare och angav judar.
Är det en tung eller en lättsam föreställning?
Det är ett tungt drama med ett väldigt fint manus skriven av Emma Broström. Kristina Issa har skrivit musik, en ung begåvad person. Regi Marie Parker Shaw.
Den är tung men har positiva bitar därför att det handlar om civilkurage och vad gör man för att leva under de förutsättningarna. Vad skulle du och jag ha gjort i ett läge när vi är torterade och någon säger att vi kommer ta din familj om du inte samarbetar. Det är de frågeställningarna och de finns överallt även idag i flera länder där man inte får leva som man vill och vara den man är.
Föreställningen har spelats tidigare så det är inte premiär?
Den spelades på Bastionen i Malmö under Förintelseveckan. Folk var supernöjda och vi fick fina recensioner. Vi har även varit i Vara. Vi har även spelat för några högstadie- och gymnasieklasser. Det var knäpptyst i salong. Nu är vi på Kilen, Kulturhuset i Stockholm. Det är tänkt att vi ska ut på turné i Sverige.
Vad vad berör dig mest i föreställningen?
Det som berör mig mest är de här olika civilkurage, vad man gör för att få leva sitt liv som man vill. Man gör det då inte enbart för sig själv utan man gör det för alla andra också. Att stå upp. De där människorna finns överallt och har alltid funnits. Just min karaktär är inte där utan hon är tvärt om men frågeställningen är intressant med vad vi skulle kunna göra för att få leva. Föreställningen tar inte bara upp hjältarna utan det finns även antihjältar, att man får se det från två håll.
Vad är det som är det svåra i din karaktär att gestalta?
Man vill inte göra den till ett monster även om hon i förlängningen blev ett monster. Hon var en vanlig tjej från början men som tog ett fruktansvärt beslut. Man kan undra om hon hade psykopatiska drag. Det kanske hon hade men hon var inte ensam om att vara angivare. De finns i alla konflikter. Det som var viktigt för mig när man ska gestalta en sådan här människa är ändå att hitta någon form av mänskliga drag. Vad var hon för människa innan hon tog de här besluten och vad hände med henne efter att hon hade tagit de besluten och gör de här fruktansvärda handlingarna? Det är intressant. Det är så svårt men ändå så väldigt intressant.
Det kanske är det som är det svåra att hitta det mänskliga så att man kan ta till sig henne?
Exakt så att man inte bara sitter och ser ett monster, att allt är svart-vitt. Det gäller att hitta den människan. Det är det svåra men också det spännande.
Kan du berätta lite om musiken för jag antar att det är sång och musik med?
Kristina Issa har skrivit musiken. Jag skulle nästan vilja säga att den är lite poppig. Jag tycker att den bryter av bra mot temat och pjäsen.
Det är helt nyskriven musik?
Detta är ett uruppförande på alla plan.
Är det mycket sång och musik så det är lite åt musikalhållet?
Nej, det är mer som musikdramatisk föreställning eller ett kammarspel. Det är några låtar med. Föreställningen är bara en timme lång.
Du har pratat om skolföreställning men det är något som man i alla åldrar kan se?
Ja. Den är gjort framför allt för en vuxen publik men när vi började få ihop föreställningen så vi egentligen skulle kunna testa den på skolor också med äldre elever. Det gick alldeles utmärkt.
Vi är stolta att vi har gjort något från start, en helt ny föreställning. Det tror jag att många som kommer tycker är kul just att man gör något helt från start. Något nytt och inte bara gammalt som sätts upp.
Du har varit med i ’Mamma Mia the party’ och gjort komedier tidigare. Det måste vara något helt annat mot vad många är vana att se dig i.
Det är det absolut. Det är kul att det något helt annat.
Har det varit utvecklande för dig att göra den här föreställningen?
Absolut. Det är också en form när vi talar i varandras dialog. Det är väldigt spännande och utvecklande
Varför ska vi gå och titta på den här föreställningen?
Jag tycker att man ska se den för den är alltid aktuell även om just detta handlar om 1942 och Hitlers Berlin så är det en föreställning som handlar om här och nu i så många länder. Vi har förutom antisemitism i vårt eget land så är det hårda tongångar i många länder både med antisemitism och som i Iran där du inte får säga vad du vill. Det finns paralleller i pjäsen som rör allt som har med frihet och individuell frihet, att få vara den du är; att få vara gay, att få vara jude, att bara få vara.
Köpa biljetter Klicka här
Text Patrik Laijronsdotter
Foto Pressbild
Intervju Camilla Käller
