Jag träffar Edward af Sillén på hotell Rival i Stockholm där han är aktuell med nya föreställningen ART som han har översatt och regisserar. Det blir en mycket trevlig pratstund med den sympatiske mannen som regisserar och skriver (översätter) manus inom film, teater och kommenterar mer än gärna Eurovision Song Contest (Där de flesta kanske känner igen hans röst).
Vem är Edward af Sillén?
Jag är regissör, manusförfattare och från början en teaterutbildad skådespelare. Jag spelade teater som ung. Men jag kände att min scenskräck blev värre och värre, jag tyckte inte om att synas och gör det fortfarande inte. Jag tycker inte om att bli sedd och bedömd. Jag tycker om att jobba bakom andra. Jag går mer igång på att arbeta med en produkt, att regissera och coacha andra som står på scen. Jag trivs inte med att vara i rampljuset. Jag mådde sämre och sämre av att stå på scen. Den sista pjäsen jag var med i hette ’Geten’ och gick på Vasateatern och Lorensbergsteatern med Michael Nyqvist och Suzanne Reuter. Då spelade jag deras son. Det blev sista gången som jag stod på scen professionellt.
Varför blev du så intresserad av ’ART’ som har premiär nu i februari och vad handlar den om?
Min resa med ’ART’ började när jag flyttade till London som 18-åring för att hitta mig själv och hitta kärleken. Det var en viktig resa för mig, direkt efter skolan. Jag bodde där ett tag, gick på teater och höll på med mitt humorskrivande. Då såg jag den här pjäsen. Jag blev helt överkörd av ämnet och av dialogen. Det här var första gången som jag upptäckte den här typen av dialog. Sen skrev författaren Yasmina Reza fler pjäser i samma anda, samma tempo och samma typ av dialog. Jag upptäckte också TV-serien ’Vita huset’ som har samma typ av dialog. Jag har gjort en del pjäser av Mike Bartlett, till exempel Bull och Cockfight på Stockholms Stadsteater. Det är också den här typen av dialog. Ett rappt tempo, vassa repliker, det är här och nu i rummet, och en slags talspråk som jag går igång på. Sedan den dagen då jag såg ’ART’ har jag velat göra den. Men jag väntade på rätt tillfälle, rätt konstellation av skådespelare och rätt miljö för den.’ART’ är ett experiment. Det är tre skådespelare/komiker som aldrig har arbetat ihop tidigare som gör en typ av material som de inte har gjort tidigare. Det är spännande. Vilken typ av publik kommer komma, vad har de för förväntningar, kommer de gå härifrån berörda, kommer de skratta, kommer de gråta. Det är spännande.
Vad var det som gjorde att det kändes rätt just nu?
Jag tror att det har gått 15-16 år, den har kommit fram i tanken ibland men sedan försvunnit igen. Jag satt och diskuterade den med Jonas Kahnlund som är producent på Blixten & Co, för att hitta något att göra på Rival i Stockholm. Då tänkte jag mycket på den scen, salongen, vad som skulle passa där och vilken typ av publik som kommer dit. Samt att jag vill gärna hitta något att göra med de här skådespelarna. Då började jag att fundera på om det inte var dags för ’ART’. Jag gav den till Jonas som också blev förälskad i den. Sen var det bara att försöka förverkliga visionen.
Vad är ett bra teater-manus för dig?
Jag älskar när en pjäs lyckas sudda ut gränsen mellan scen och salong. När en pjäs hittar ett ämne som känns 100 procent Här och Nu! Det jag älskar med teater kontra film är att i teater finns det en sorts njutning att hitta ett ögonblick som allt kan kretsa kring; den här situationen, det här ögonblicket. Det tycker jag är väldigt spännande. ’ART’ är det, den handlar om en så på ytan enkel sak som tre män och en tavla. En har köpt en tavla och hans bästa kompis hatar tavlan och den tredje kompisen står mitt emellan och vill inte välja sida. Det är en så enkel situation och du kan byta ut tavlan mot precis vad som helst. Tavlan är bara en symbol. I dialogen och grälet händer det något. Det handlar om deras vänskap, hur man ser på varandra, om rädslan att bli äldre och att förändras. Jag gillar att prata om vänskap ju äldre man blir. Vissa vänskaper kommer att finnas för alltid medan i vissa situationer blir kontakten mer sällan men du kan inte sätta fingret på varför. Du bara märker att man syns mer sällan och när man väl syns så är det svårt att kommunicera. Det man tyckte var roligt förr är inte rolig längre på samma sätt. Det är väldigt sorgligt när det händer. Varför kan vi inte kommunicera längre? Vad har hänt? Det är nog bara så att man förändras. Ibland är det kanske bara så att man måste släppa en vänskap och gå vidare. Det tänker jag väldigt mycket på i mitt liv och det är vad pjäsen handlar om. Den är djup samtidigt som det finns humor. Vi har haft publikrepetition. Jag gillar att ibland ta in publiken lite för tidigt. Skådespelarna brukar tycka att det är utmanande och lite läskigt men jag tror att det är nyttigt. Att få in några i rummet som lyssnar, det ger så mycket för ”melodin” på scen. Man hör direkt om publiken hänger med eller om vi tappar dem. Just med ”Art” hör vi ju väldigt mycket skratt såklart, det är en komedi, men den är också sorglig och vacker. Den lämnar publiken med intressanta frågeställningar om sig själv och vem är jag av de tre? Hur ska jag se på mina vänner? De flesta jag har pratat med vill se den igen.
Vilken sorts underhållning skrattar du åt själv?
Jag skrattar åt situationskomik. Jag skrattar åt när folk kämpar för att göra rätt och det går fel. Det är så mänskligt. ’ART’ är den typen av komik för mig. Jag skrattar åt ’ART’ men sen får vi se om andra gör det också. Hur ska du bete dig i en svår situation för att inte såra andra?
Du har gjort massor; kommenterat Melodifestivalen, skrivit manus till film, regisserat film, översatt manus till teater. Är det dags att skriva eget manus till teater snart?
Det är en rolig fråga. Jag bär på en dröm om det men sanningen är, jag tror inte att jag kan det. Jag har sådan otrolig respekt för teater, för det är det bästa jag vet. Jag tror jag är för nervös för att skriva en pjäs så jag vet inte om jag vågar. Kanske någon dag…
Du är förknippad med lite lättsamma filmer och teatrar på scen. Var hittar du inspirationen att fortsätta att bygga vidare på detta och ditt varumärke?
Det är så svårt att sätta fingret på sånt som bara är i en. När jag ser tillbaka på min barndom och mitt liv så har det alltid byggt på att jag ska underhålla andra. Jag är ensambarn, adopterad och växte upp här. Jag mår bra av att skapa saker som gör andra glada. Så har det varit sedan skolan. Du använder uttrycket ”lättsam underhållning”. Jag är väldigt förtjust i det och jag tillhör de som tycker att bred underhållning är det svåraste som finns. Vissa kan tycka att det något fult med bred underhållning. Att göra saker som så många som möjligt ska bli berörda och roade av. Jag försöker alltid skapa underhållning som träffar en bred publik men som inte bara är ett glas vatten. Som har lite edge. Det är vad jag brinner för. Min inspiration kommer av att jag själv älskar att sitta i publiken. Först och främst är jag publik. Jag går och ser så mycket som det bara går. Jag reser mycket och ser på saker då med. Jag försöker att skapa saker på scen som jag själv skulle vilja se. Jag blir mer och mer nyfiken på att göra saker som inte bara är roligt. Inte bara komedi. Pjäsen ”Bull” på Stockholms Stadsteater var verkligen något annat, precis som Art. Teater kan vara så många olika saker, man kan skrämma, roa, beröra på alla möjliga olika plan.
Vad kommer härnäst?
Nu kommer lite paus för mig för nu har det varit mycket jobb, Ola Salo på Rondo i Göteborg och nu Art. Nu ska jag vara lite ledig i vår och sedan ska jag tillbaka till Krusenstiernska teatern och göra en riktigt rolig, bred komedi.
Är det där du hör hemma ”bred komedi”?
Jag vill inte sätta mig i ett fack. Jag tycker om all typ av underhållning på en scen. Om det som händer där uppe berör oss på andra sidan scenkanten så är jag där och då brinner jag för det. Men visst, fars och komedi ligger mig nära inpå själen för det är en så stor del av det jag växte upp med. För mig är det nästan som en barndomsdröm att åka ner till en så bra sommarteater och med begåvningar som Robert Gustafsson och Ola Forssmed. Att få göra riktig fars, det är ett väldigt glädjefyllt jobb. I höst ska jag till Cirkus och arbeta med en musikal som jag inte kan nämna namnet på ännu.
Hur känns det att nästan alltid bli hyllad för allt du gör?
Blir jag verkligen det? Jag vet inte. Men det är läskigt! Jag är så himla hård mot mig själv, jag jobbar så hårt därför att jag är så nervös för att någon ska tycka illa om det jag gör. Ibland frågar jag mig själv: Varför gör jag det här, det är så fruktansvärt utmanande ibland, att konstant bli bedömd av andra. Det är så hög fallhöjd. Man satsar allt på något och jobbar hårt, satsar mycket pengar och det är så mycket förväntningar. Tänk om man gör något som ingen tycker om, om det inte fungerar alls? Det är en skräck jag går med hela tiden, men det är också den skräcken som är bränslet. Det är det som gör att jag vill arbeta vidare, att hela tiden pressa sig, att göra sådant som folk tycker om. Jag är överlycklig att folk tycker om det jag gör. Jag är själv så himla kritisk mot mig själv.
Varför är du det?
För att jag tycker att det här är så viktigt. Det värsta jag vet är när folk tar det här med en klackspark. Det här är på allvar oavsett om det är en komedi, Romeo och Julia eller en krogshow så är det på allvar. Det måste bli bra, framförallt för de som står på scen. Det här är det bästa jag vet; teater, film, underhållning. För mig är det på liv och död.
Efter en premiär. Läser du vad som står i tidningar och recensionerna?
Det är olika men överlag så läser jag för det är lärorikt och för att jag vill försöka ta bort vikten av det. Det får inte vara för viktigt vad folk tycker. Med andra ord, det är OK att någon tycker om det jag gör, medans någon annan inte tycker om det. Vi arbetar inte med hjärnkirurgi, där ett fel kan leda till att någon dör. Vi arbetar med konst och kreativitet. Det tycker alla olika om. Sånt måste jag som kreatör bli OK med. Det tror jag är mitt sätt att växa upp och bli äldre, att inse att det är OK. Det viktiga är att du har en idé, du arbetar hårt för den och de som du arbetar med tycker om att arbeta med dig. Målet bör vara att utvecklas kreativt, arbeta framåt och försöka iscensätta en vision. Sen hoppas man på att det blir bra. Om någon tycker illa om det så måste det vara OK det också. Därför läser jag allt. Det är ett sätt för mig att utvecklas. Allt jag gör kommer inte att bli bra, men jag hoppas på att alla jag arbetar med tycker om att arbeta med mig. Det är viktigt för mig.
Vilka ser du upp till?
Jag ser upp till otroligt många. Inom film var alltid Steven Spielberg en stor del av min uppväxt och formade hur jag ser på underhållning. Regissören Christopher Guest formade min humor enormt. Inom teater finns det så många; Sam Mendes, Jerry Zaks, Stefan Larsson och Alexander Mörk Eidem. De inspirerar mig. Jag tycker inte att allt det de har gjort har varit bra men det är fantastiskt att de vågar och testar, ibland fungerar det och ibland inte. Så måste man se på underhållning. Målet kan inte vara att det är perfekt utan att man undersöker och utvecklas.
Vad gör Edward om fem år?
Om fem år hoppas jag att jag gör detta. Min dröm är att bara få fortsätta. Det var så många år innan när jag bara kämpade. När jag var 18 år började jag skriva manus, när jag var 19-20 år kom jag in på Hamburger Börs och skrev sketcher till R.E.A. Det var så många år att bra försöka få jobb, få förtroende. Att få vara med. Det har varit min primära drift att bara få vara med. De senaste 10 åren som jag har varit aktiv och haft kontinuerligt med jobb. Jag vill bara fortsätta att arbeta så. Att få regissera film var en stor grej. Det hade jag gått och tänkt på att någon gång så kanske jag skulle våga göra det. Jag har sagt nej till några projekt som har känts fel. Sen kom den här musikalfilmsidén, ’En del av mitt hjärta’ med musik av Tomas Ledin. När jag fick det manuset så kände jag att det här kan jag försöka göra. Det var väldigt roligt och kul att regissera film. Jag var jättenervös. Det var en ny värld för mig, jag har bara skrivit film tidigare. Då är man inte med så mycket på inspelningsplatsen. Som författare på en inspelningsplats har du inget att göra, du är bara i vägen. Ditt jobb är över. Ungefär som när ’En underbar jävla jul’ filmades, som var så personlig för mig. Den filmen handlade så mycket om mitt liv och vad jag tyckte om, vem jag var och var jag kom ifrån. Det var så stort att de skulle göra den med så stora kända skådespelare och Helena Bergström som skulle regissera den. Jag tänkte att det skulle vara jättekul att besöka inspelningsplatsen. Så kommer man dit och märker att: nej du har inget här att göra. Alla blir glada att se dig och morsar men man har inget att göra. Som författare är ditt jobb klart. Jag vara bara där en eller två dagar.
’En underbar jävla jul’. Är det så dina jular har sett ut hemma?
Så glad jag är att du ställer den frågan. Nej, det har inte sett ut som i filmen på det sättet. Jag har världens mest kärleksfulla föräldrar. De var otroligt förstående och intelligenta när jag kom ut. Det är jag så otroligt tacksam för. Men trots det så var det en helt ny grej för dem, gayvärlden var främmande för dem, och en helt ny grej för mig att hantera tillsammans med dem. Så filmen handlar egentligen mer om mig, och om hur jag lärde mig att hantera det nya. När jag kom ut som tonåring gjorde de allt de kunde för att vara förstående. Men, de hade ingen relation till gaylivet, de kände inga homosexuella och förstod nog inte helt vad det innebar.
Så då följde en tid i mina tonår då de inte riktigt förstod mig, och det var stelt emellan oss, och ärligt talat; Det var lika mycket mitt fel. Jag släppte inte in dom. Jag gav dom inte riktigt chansen.
Det är det som ”En underbar jävla jul” handlar om. Kommunikation. Att man måste kommunicera och släppa in varandra för att kunna förstå varandra.
När jag väl började släppa in dom, och dom började ställa frågor – då blev allt lättare. De ville ju lära sig, visade det sig.
Och plötsligt, en Pride festival, när jag hade regisserat en show på stora scen, så stod de där i publiken. Med dogtags (pride-biljetter) runt armen och en öl i handen. Mitt i publiken, omringade av gays. Jag kommer aldrig glömma det ögonblicket. Det var så fint av dem.
Och efter det blev vi tightare än någonsin. De visade mig att jag kunde släppa in dem, och då kunde jag visa dem att det här inte var något farligt. Inget hotfullt. De är fantastiska, och för mig var ”En underbar jävla jul” snarare en hyllning till mina föräldrar.
Vad är du mest stolt över av allt du har gjort?
Det är olika delar i allt man arbetar med. Jag går igång på att göra olika saker.
’Förklädet’ på Göta Lejon. Att vi fick göra en så annorlunda musikal och att folk älskade den.
’Shirley Valentine’ med Maria Lundqvist. Jag har alltid drömt om att få göra den föreställningen. Att få publiken att älska Shirley Valentine. Publiken brydde sig verkligen om Maria och det var fantastiskt.
Eurovision Song Contest växte jag upp med och älskade. Melodifestivalen var något kul att jobba med, men ESC var extra stort för mig. När jag skulle göra ESC 2013 så var jag så fruktansvärt nervös för hur det skulle tas emot. Jag tänkte att nu är det hög fallhöjd därför att det är så många som tittar och att ESC betyder så mycket för mig. Därför är jag extra stolt över hur väl den togs emot. Det betydde enormt mycket för mig.
Och att kommentera Eurovision är också en livslång dröm som jag är otroligt lycklig för att få göra. ’En underbar jävla jul’ var som att skriva från hjärtat till pappret. Vi trodde inte ens att filmen skulle bli gjord. Idén att skriva en film om två homosexuella män som skulle bli föräldrar. Vi undrade hur vi skulle få det att fungera här i Sverige. När Helena sa ja, och dessutom ville skriva den med oss, och alla underbara skådespelare ville vara med så började jag att tänka: händer det verkligen? Det var så stort. Jag gick säkert på bio varannan vecka för att få höra vanlig publik skratta och bry sig. Det kommer jag aldrig att glömma. Jag fick många brev från människor över hela landet, särskilt homosexuella, som skrev att de var och såg filmen med sina föräldrar. Vi lockade in folk i salongen med att det var en familjekomedi med jultema. Det tror jag var lite smart för den här typen av smala ämnen som till exempel regnbågsfamiljen eller homoadoption. Då måste man ibland lura folk till att se, linda in det i ett ämne så de inte känner sig hotade. De unga homosexuella skrev att deras föräldrar började prata om homosexualitet och om gayföräldrar på ett helt nytt sätt. De breven betydde mycket att få.
Kommer dina föräldrar och tittar på det du gör?
Ja, alltid. Det betyder väldigt mycket för mig, det är bara vi tre. Vi är väldigt tajta. De har alltid supportat mig. De tittar på allt med öppna och kritiska varma ögon.
Vilken fråga har du inte fått av en journalist men som du vill ha?
(skratt) När var ögonblicket då du blev kär i teater? Oftast brukar frågor handla om Melodifestivalen. Det är sekundärt för mig för det inget jag brinner på samma sätt för. Jag var ensambarn och ett ensamt barn. Jag läste, tittade på TV och på teater. Det var min stora grej. Jag trivdes väldigt bra med att vara ensam. Jag tror att hade jag velat bli inbjuden mer till gängen då hade det också varit ok men jag är väldigt anpassningsbar och jag gjorde det bästa av det. Min farmor var väldigt viktig för mig. Det var hon som tog med mig på teater. Tyvärr hann hon inte se så mycket av det jag gjort innan hon gick bort. Att alla frön som hon sådde i mig ledde till något. Min pappa säger att ”hon hann se din passion för det och din talang” och det hoppas jag att hon hann. Jag hade velat ha henne med i publiken.
När kom din förälskelse i teater?
När jag var 15 år så sa min farmor: Nu går vi och ser ’Lång dags färd mot natt’ på Dramaten av Torsten Flink. Den var fyra timmar lång och mitt liv förändrades där och då. Jag satt längst fram och såg Mikael Persbrandt och Marie Göranzon. Det var helt magiskt. Jag tror att det var där och då som jag blev kär i teater. Ett annat ögonblick var när farmor tog med mig och såg en film, en komedi och vi skrattade jättejättemycket. Vi grät av skratt. Sen när vi gick ut så frågade hon om jag tyckte om den. Jag sa att det var det roligaste jag någonsin har sett. Jag var cirka 7-8 år då. Hon frågar då: Ska vi se den igen? Det var en helt ny tanke för mig. Vi gick rakt in tillkassan och köpte en biljett till och såg den igen. Jag ryser när jag pratar om det. Det var ögonblicket då jag förstod vad underhållning var för något. Det finns inget som är rätt eller fel. Den finns för dig.
Vad är ditt tips om man vill börja skriva eller spela och inte har vägen in?
Börja med att utbilda dig. Gå i skolan och gymnasiet, inte nödvändigt med teater utan vilken skola som helst. Lär dig så mycket som möjligt om världen och livet. Ska du skriva om eller spela människor så behöver man kunna något. Det här är inget facit utan det är vad jag tror på. Res mycket, titta på människor och umgås med dem. Skaffa ett jobb och lev. Se så mycket som det går. Läs så mycket det går.
Hur ska man göra för att bli sedd?
Jobba, jobba, jobba. Prata med människor. Vill du stå på scen, ställ dig på scen så mycket det bra går. Vill du skriva så skriv och skicka iväg det. Visa att du finns.
En mera personlig fråga från mig (Bull berörde mig väldigt starkt känslomässigt). Kommer ’Bull’ att spelas igen på teater?
Vi hoppas på att den kommer upp igen. Alla vi som arbetade med ’Bull’ kände att den inte fick spela riktigt färdigt. Jag och skådespelarna träffades för någon månad sen och vi var överens om att vi var inte riktigt färdig. Vi brann alldeles för mycket för ämnet, vuxenmobbing. Bull handlar om det, om folk som tror att de själva kan gå längre om de får andra att må dåligt. Om att putta undan andra för att själv komma högre. Jag tror inte själv på det. Jag skulle vilja att den spelas igen. Jag hoppas och tror att den kommer tillbaka. Vi satte upp den när det var lite turbulent i huset och vi hade nyligen förlorat Rikard Wolff och Benny Fredriksson, som betydde väldigt mycket för mig. Jag var på Stadsteatern i 7 år. Han var den som tog in mig där och trodde på mig. Det var en speciell vinter. Att hitta den typen av pjäser är väldigt svårt. När jag läste den pjäsen första gången låg jag på en strand utomlands. Det var som ett knytnävsslag rakt i magen. Det värsta med ’Bull’ är att man skrattar. Man skrattar för att man inte vet vad man ska göra. När jag gjorde den på Stadsteatern ville jag ha publiken så nära att det nästan blev obekvämt. Den är ganska rolig i början och de får publiken att skratta. Efter ett tag så vänder det, blir mörkare och folk börjar fundera på varför de egentligen skrattar? Vad är det som händer? På en av föreställningarna hände något som vi aldrig hade varit med om tidigare. En kvinna ställer sig upp och stoppar föreställningen. Många satt och knöt näven och ville gå upp men gjorde det inte. Det som hände den gången var att Emma Peters ska ha en monolog på slutet när personen har förlorat jobbet och de andra har lämnat rummet. Det är bara de två kvar och hon fortsätter bara att slå. Då ställer sig kvinnan i publiken upp och säger: Du måste sluta nu, jag klarar inte mer. Det blev helt tyst i rummet och skådespelarna bara frös till is för det var så oväntat. Hon säger att hon förstår att det är teater men jag klarar det inte. Emma Peters som var den ledande på scen just då fann sig så snabbt och sade till kvinnan: Jag förstår det för det är jobbigt och om du känner att du behöver gå så är det helt OK men vi kommer fortsätta. Det kommer att bli lite värre men sen är det slut. Kvinnan stannade kvar. Alla i publiken satt som frusna och undrade: skedde det där just för det blev så på riktigt. Alla blev väldigt skärrade av det. Skådespelarna gick och kramade om kvinnan efteråt. Efter det gick jag in och pratade med alla skådespelarna och frågade hur de mådde. ’Bull’ var väldigt turbulent även för oss. Det var vid flera tillfällen under receptionerna som vi fick pausa och prata för att det var så fruktansvärt det vi gjorde mot varandra. Just i Bull var jag väldigt delaktig för att ingen skulle må dåligt. Jag var där nästan varje föreställning för att den var så rå och den betydde så mycket för mig. Och ögonblicket med kvinnan i publiken glömmer jag aldrig. Kanske var det ultimat teater, när gränsen mellan scenen och salongen helt suddades ut?
Tusen tack för intervjun och jag vill önska dig all lycka i framtiden med allt.
Boka biljetter ART Premiär 23/2-19, Rival, Stockholm
Boka biljetter Trassel Premiär 27/6-19, Krusenstiernskateater, Kalmar
Boka Biljetter Ola Salo-It takes a fool to remain saine, Rondo, Göteborg
Hyr filmen En underbar jävla jul på SF Anytime
Kommande musikalfilmen En del av mitt hjärta premiär 25/12-19 Hemsida
Intervjuad av Camilla Käller
Text Patrik Laijronsdotter och Camilla Käller
Foto på Edward af Sillén: Camilla Käller
Foto föreställningsbild på ART: Knotan Rival Stockholm 2019
På bild ART: Johan Rheborg, Henrik Schyffert, Per Andersson
Foto pressbild, Trassel, På bild; Robert Gustafsson, Mikael Tornving, Sussie Eriksson, Ola Forssmed, Gustaf Levin, Ankie Albertsson, Andreas Nilsson, Martina Sundén, Magnus Kviske, Edward af Sillén Regi och manus.
Foto föreställningsbild på Bull: Matilda Rahm Kulturhuset Stadsteatern 2017
På bild Bull: Albin Flinkas, Emma Peters, Emil Almén
Affischbild En underbar jävla jul hade biopremiär 2015-11-13 och har visats bland annat på SVT.
Text Copyright Pascen.se (förbjudet att citera intervjun)