Intervju Gladys Del Pilar

Foto Robert Eklund

 

Gladys del Pilar är kvinnan som är mest känd från Afro-Dite och Melodifestivalen. Men hon har också en solokarriär, släppt en bok och älskar att laga mat och baka. Jag träffar henne en fin höstdag på China Teatern i Stockholm där hon är högaktuell som Deloris i publik och kritikerhyllad feelgood musikalen En värsting till syster. 

 

Över 30 år i musikbranschen.
Gladys är en mogen medålders kvinna som har hållit på i branschen i över 30 år. Jag är en sångerska som gillar att bredda mig. Därför har jag också kommit dit jag är idag, musikalskådespelerska och inte bara sångerska.
Nu har jag gått in på att skådespela och att agera. Det här med att göra komik, vilket för mig är nytt sedan Ghost. Det är ett nytt forum för mig. Väldigt roligt och utmanande också.
 
Jobbigt med autition
Jag har haft den fantastiska förmånen att få frågan förr men Ghost gjorde jag audition till. En väninna till mig som är både regissör och skådespelerska, Anna Bromée sa att de har audition för Ghost.
Jag sa: Det är så jobbigt med audition.
Hon: Men den rollen skulle passa dig så bra.
Jag: Ja ja, OK då. Så går jag iväg och fick komma dit. Det känns bra att jag har gått samma väg som alla andra. Det är extra roligt.
 
-Jag trodde att de hade handplockat dig till den.
Nej men till den här [En värsting till syster] handplockades jag. Det är en tvåstegsraket, Ghost är också en Whoopi-roll. Då föll det sig bra att kunna göra En värsting till syster. De har suttit på rättigheterna ganska många år och försökt att casta den här musikalen. När de såg mig i Ghost så kände de att nu har vi hittat den rätta huvudrollsinnehaverskan. De har de sagt. Det är extra hedrande.
 

En värsting till syster premiär 2019. Fotograf Camilla Käller

 
En värsting till syster.
Jag såg den 1992 när den kom och såg den flera gånger. Jag blev helt tagen, vilken film. Man blir så glad. Musiken var redan skriven så det var nostalgi men också den här feel-goodstoryn som jag gillade. Mötet med nunnorna och hur de blommar ut och vågar ta för sig. Sen hur Deloris med sin ytlighet får en helt annan värdering av vänskap. Det är det djupaste i den. Det ska vara glädje paketerat i glitter och komik. Min relation till filmen är jag har sett den några gånger efter 1992 också. Den gick på TV när vi nyligen hade börjat spela men jag har inte sett hela, utan bara delar, nyligen. Jag vill inte se den, jag göra min Deloris. Klart att jag blir inspirerad av Whoopi Goldberg. Det är så lätt att man tar efter totalt om man tittar för mycket. Det är medvetet jag gjort så, men nu skulle jag kunna titta på den för nu har jag hittat utifrån mig hur jag gör Deloris.
 
Om Whoopie Goldberg.
Det var fantastiskt. Att träffa en person som är en så stor stjärna och som jag ser upp till, som är stor inom skådespeleri. Att få träffa henne är väldigt stort. Att få sitta och prata om det som komma skall, fråga om tips och liknade. Det var väldigt kul. Whoopi tyckte att det är bra att det inte är någon 25-35 åring som gör rollen, för de har inte samma erfarenhet som de över 45. De har inte samma desperata känsla av att sista tåget är på väg att gå. Det behöver inte en 50-åring göra heller men det kan ändå vara en orsak till varför hon hänger ihop med en gangster på en nattklubb. En 22åring kan göra det för att det öppnar dörrar men här är det en annan livserfarenhet som ska tas fram.
 
En färgstark karaktär.
Det är svårt att gestalta en så färstark karaktär. Hon ska dessutom göra en känslosam resa från diva med att hela världen är vid hennes fötter till att hon kommer till insikt om vad äkthet är. Det är inte bara att gå ut och göra ett nummer utan man ska göra sin grej.
Deloris och jag gillar snygga kläder men jag känner inte igen mig i personlighet. Hon är inte en elak person men hon är väldigt mån om sig själv och tar fram sig själv på ett annat sätt än vad jag skulle ha gjort. Jag skulle inte hänga ihop med en gangster för att få min möjlighet.
Dock älskar jag glamour och jag har gärna snygga kläder och bär gärna upp dem med stolthet.
Jag gillar kläder och jag har en garderob hemma som jag kan välja beroende på vad jag ska göra. Jag har en hel del fuskpälsar, jag gillar skinn, fina klänningar och kappor. Det beror helt på vart jag ska. Till vardags kan det vara snygga kappor. Perfekt nu på hösten, då har man dem på sig utan att bli för varm eller för kall.
 
Fin respons.
I och mad att det är så många som har en relation till filmen så finns det också en förväntan. Storyn finns redan hos folk, jag gissar på att 75-80% känner till den. Då vill man självklart leverera efter förväntningen. Förväntningen är hög i och med att det är feelgood, storyn ska berättas och det ska vara bra musik. Det är roligt att det har mottagits så som vi har önskat. Det är inte så att någon har blivit besviken. Det är väldigt skönt. Det har krävts en lång förberedelse för mig. Dels att kunna låtarna, det är mycket text, mycket dialog. Jag har verkligen fått förbereda mig några månader innan. Sen kommer de intensiva 6 veckorna när allt ska sättas ihop och översättningen ska in i min lilla skalle. Hela bunten med översättningar. Det är också utmaningen.
 
Drömmer om…
Jag skulle vilja ha en egen krogshow, en egen turné där kanske krogshowen leder till turné. Jag har samarbeten som jag vill göra. Jag har haft förmånen att ha fått samarbeta med fantastiska kollegor. Det finns några som jag fortfarande vill samarbeta med, både här och utomlands.
Det finns många jag vill samarbeta med. Jag skriver och producerar själv hemma i min egen studio. I Sverige jobbar jag med producenter som är helt underbara. Att kunna få göra en show. Jag har också skrivit en bok och skulle vilja ha den som grund för showen. Att ha egenskrivet material blandat med låtar som har påverkat mitt liv. Det är väl det jag vill göra här näst.
  
Mat är min grej….
Mat är min grej. Mina paradrätter är: en rätt med tonfisk som många gillar. Jag har en med revbensspjäll som jag kallar för godispinnar. Den är helt underbar. Jag gör gärna mycket småplock så att det är många olika smaker. På buffén ska man få smakpaletten med sött, surt, salt, hett.
Min mamma var väldigt intresserad av att laga mat. Vi är uppväxta på tre-rätters hemma, nästan alltid. Hon älskade att laga och experimentera. Hon hade massor med kokböcker. De ligger väl någonstans på vinden men vore kul att plocka upp gammal kokkonst. Idag ska allt gå så fort. Det finns en charm med att ha de gamla kokböckerna.
Förr gillade jag förrätt och varmrätt. Jag var med i hela Sverige bakar för några år sedan som jag vann för jag är en sån tävlingsmänniska. Av ren vilja så vann jag. Att baka är en pression. Det är kemi. Har du för mycket eller för lite av något så riskerar man platt fall. Man måste hålla sig till måtten. Du kan vara hur duktig du vill men får du inte upp en fluffig kaka så är det kört. Jag bakade in på nätterna, ibland till klockan fem på morgonen. Går jag in för något så går jag in för det. Det finns inget halvläge. All in, det är jag.
 
Jag visste från början att jag ville bli sångerska.
Från så länge jag kan minnas, även på barnhemmet i Ecuador. Det blev klart för min när jag kom till Sverige. Jag och syrran gick och sjöng precis överallt. Våra kompisar blev irriterade för vi sjöng mer än vi pratade. Jag försökt hitta röstlägen och hela tiden utveckla. För mig var det att träna. Så länge jag kan minnas i Sverige i alla fall. Jag var i flickrummet och använde hopprepet som mikrofon. Jag drömde mig bort, nu står jag på en scen eller på turné. Mitt sikte har hela tiden varit hit med allt vad det innebär, både med- och motgång. Att flytta till Stockholm och komma hit som 21-åring från Örebro. Komma från en medelstorstad till Stockholm och inte känna så många. Alla vill lika mycket som jag eller ännu mer. Vassa armbågar som för mig var något nytt. Jag är en lagspelare, jag tycker att alla ska vara med. De såg mig som en konkurrent som skulle bort. Det var en ny upplevelse. Trots det står jag här idag 30 år senare och gör det jag vill.
 
Det hela började med Dennis pop
Det finns fler. Det började när jag jobbade med Dennis Pop och fick mitt skivkontrakt med Swe Mix. Det var den stora dörren. Det ledde till att jag fick en roll i ’ABBA The true story’ på Berns som i sin tur ledde till den stora raketen. Det ena har lett till det andra. Jag var med i Melodifestivalen och kom tvåa med bara fyra poäng färre än vinnaren. Några år senare är Afro-dite med och vi vinner. Hela tiden har det lett till något som har varit stort. Jag ska inte säga att det är större än det andra för just då var det stort. Jag har varit med om många stora saker.
Många ser mig som en soul och gospelsångerska, vilket jag är. Jag skulle vilja kunna sjunga opera. Det är roligt.
Jag kan inte sjunga opera, men skulle gärna vilja kunna göra det, det är en sådan teknik bakom det. Jag gillar att utmana när det gäller sångteknik. Opera är något jag skulle vilja prova på.
Tyvärr ser jag inte på så mycket opera. Jag har varit i Italien på några operafestivaler men inte sett så många operor. Det är fantastisk när man är med på rätt plats. Jag var bland annat på Amfiteatern i Verona. Fascinerade, denna enorma plats. Det är mäktigt med opera live, särskilt när det inte är uppmickat. Det enda som är eldrivet är ljuset. Sången är bara akustisk och det låter så starkt.
 
Innan jag gör entré
Då ser det ut som så att jag värmer upp. Jag värmer gärna upp rösten 1-1,5 timmar innan och sen en kort uppvärmning precis innan samlingen. Strax innan jag går upp så rumpar alla upp sig får en dask, en energidask. Det har jag gjort i cirka 20 år. Det är min grej. Alla som har jobbat med mig har fått en energidask. Jag införde det med Afro-dite.
 
Tack Gladys Del Pilar för intervju.
 
Läs recensionen
 Boka biljetter till En värsting till syster
Foto 1: Robert Ekulnd
Foto 2 föreställningsbild och fond: Camilla Käller