På Scen träffar Lars Classon en fin höstdag på hotell Falkenberg Strandbad. Det ligger fint beläget vid Kattegatt och Skrea Strand. Han är son till Krister Classon (Stefan och Krister) och är uppvuxen med teater, framförallt med humorn inom räckhåll. Nu är han aktuell med föreställningen Tralala-om helvetet vi kallar livet som är ute på turné i detta skrivande i södra Sverige.
Om föreställningen.
Tralala – om helvetet vi kallar livet är en vänskaplig komedi om livet som ibland kan kännas hopplöst och motigt. Jag spelar denna ihop med Ola Hedén som har lång erfarenhet från både Riksteatern, Folkteatern i Göteborg och på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg. Vi spelar denna föreställning i södra Sverige. Det är inget ovanför Ödeshög som jag tror är högst upp. Det är medvetet att vi kör i södra Sverige. Sen kommer vi till mellersta Sverige längre fram. Det är ännu inte klart. Vi kommer att fortsätta till våren också i södra Sverige. Planen är att vi ska sätta hösten i mellan Sverige. Tanken är att vi ska fortsätta hela 2020. Vi har valt att åka på landsbygden till ställen där det inte finns så mycket teater. Jag är uppväxt i en liten by så jag vet hur viktig och central den här punkten är kring en bygdegård eller folketshus. Att det ska hända saker där. Det ska finnas möjlighet att kunna göra något utan att behöva ta bilen varje gång man vill gå ut. Vi känner att det finns ett hål att fylla där. Det är en långsam process och vi vill få ut detta nu. Det är därför vi jobbar så hårt och samarbetar med Rickard Werecki som arbetar med PR.
Med föreställningen vill jag nå de som är vana teaterbesökare, att utmana dem med ett annat tänk mot vad de är vana vid. Det tycker jag är viktigt. Sen tycker jag också det hade varit kul och vill gärna att vi ska kunna nå en lite yngre publik. Med yngre menar jag inte 19-åringar för idag är den genomsnittliga åldern på teaterbesöken ganska hög. Vi måste försöka komma ner till 35-40 års åldern. De ser jag gärna att jag skulle vilja nå fram till. Jag tror att om de bara går så får de en upplevelse de inte är vana vid. Då öppnar man upp något nytt för dem. Jag tror att teatern måste förändras.
Vi kan inte ha samma tänk på teater, förr var teater att utbilda människor på sånt de inte visste vilket resulterade i ganska svåra pjäser. De fyllde också en funktion då men även nu och de ska finnas. Men ska det kunna funka med all teater så måste vi hitta det som folk vill se. Vi måste också anpassa formen till det.
Det kan vara så enkelt att folk inte orkar två gånger en timme utan man får göra en-aktare så de sen kan gå och äta. En-aktare har blivit så populärt. Jag tror att det har att göra med att du har så mycket annat på din agenda så att paus är onödigt. Det är bättre att korta ner föreställningen och anpassa sig till tempot i dagens samhälle. Förr pratade man klipp. Förr levde man i 10 sekunders klipp men idag lever vi 3 sekunders klipp. Du kan titta på TV hur det klipps, allt går fortare. Där måste teaterformen anpassa sig. Teaterformen idag är för lång helt enkelt. Jag tror att inget är för kort om man verkligen får ut något av det. Då spelar tiden inte någon roll. Jag tror folk snarare kan uppleva att något är för långt än att det är för kort.
Mötet med publiken är viktig.
Det som har varit lätt är att vi inte har saknat idéer utan jag och Ola Hedén har bollat länge om det här. Vi började egentligen för två år sedan med att bolla idéer om vad vi skulle kunna göra tillsammans. Idéerna fanns. Det som har varit svårt när jag väl satte mig ner och började skriva var dels vilket man skulle använda sig av men också det här att göra det intressant på bara två personer under en hel föreställning. Så att det inte blir långrandigt och tjatigt utan får en dynamik trots allt. Det har varit den stora utmaningen kan jag tycka. Men samtidigt det roliga. Det är väldigt kul att få beröra människor. Att vågade lägga ett allvarligt slut är vågat. Det är också viktigt med mötet med publiken efter föreställningen. Det betyder mycket mer än vad man kan ana för det är något personligt. Jag har fått både bra och dåliga recensioner det är klart att jag reagerar på dem. Men om jag läser ett vykort som någon har skrivit för hand. Det är då jag känner att jag har lyckats på riktigt att beröra en människa som kanske kommer ha nytta av det i hela sitt liv. Det är otroligt stort.
Tralala betyder mycket för mig för vi testar något nytt, det är ett nytt grepp. Vi åker ut till landsbygden och får ge tillbaka till det som betytt så mycket för mig. När det gäller landsbygden eller en större stad så tror jag att man går med två olika inställningar. På landsbygden så går du dit för att roa dig. I en storstad är det mer att du varit på något och så går du dit för att bli road. Det är ett lite hårdare motstånd där. När man väl har nått över den gränsen så funkar det lika bra var man än är. För människan som sitter där är fortfarande människa. Sen är konkurrensen mycket större i en storstad de kan jämföra och välja på ett annat sätt det krävs på något vis att sticka ut i en storstad och att du gör större produktioner.
Jag har aldrig spelat teater där någon annan har skrivit manus.
Jag har stått på scen i 8-9 år och jag aldrig spelat någon annans text förutom en som pappa skrev. Vi skriver ganska snarlikt. Jag har alltid skrivit mitt eget. Jag har skrivit, regisserat och stått på scen. Det är inget jag rekommenderar ingen att göra. Man blir så splittrad. Regisserar du och inser att någon ska vara på scen nu och det är jag. Då får man springa upp och göra sina grejer för att de ska kunna göra sina sen springa ner från scen igen. Det är ingen bra strategi. Nu känner jag de människorna. Jag har jobbat med dem så länge så det funkar.
Jag föreläser.
Idag håller jag på att utveckla min föreläsning också. Jag pratar om hur jag gjorde när jag mådde dåligt och för att må bättre. Jag föreläser inte om psykisk ohälsa eller om bipolär för det kan jag inte tillräckligt om. Men jag kan berätta om mina upplevelser av det och hjälpa andra också genom mina berättelser. Det finns några enkla tips att ge till den som mår dåligt. Det ena är att för att över huvud taget kunna förändra sitt mående så måsta man vilja göra en förändring själv. Det kommer aldrig komma någon som kan lösa det åt dig. Medicin är jättebra hjälpmedel men det botar inte.
Det finns ett citat som jag tycker är tydligt: bota ångest med medicin är som att torka upp vattnet på golvet men inte den läckande kranen. Först måste man vilja förändra.
Det andra tipset är att gör det i steg. Att man inte ser att jag ska må bra utan du ska må så bra du kan nu. För en del är det så att de måste bara ta sig ur sängen. Tänker man då att man måste klara att gå tillbaka till jobbet så kommer du inte komma ur sängen.
När du når det målet så har du klarat det. Då kan du gå vidare till nästa. Har du bara ett mål högt upp så kommer allt annat på vägen att bli tufft. Det är den bästa grejen tycker jag. Jag använder mig av selektiv perception. Man fokuserar på det positiva som alltid finns. Du har alltid ett val att göra när du ställs inför något.
Du måste tänka på det som är bäst för dig själv. Alla andra är egoister så då måste du vara det med. Jag säger att alla borde gå till en terapeut eller psykolog minst en gång om året.
Vi går till tandläkaren en gång om året. Det är det inget konstigt med. Men att ta hand om själen är mera tabubelagt. Det är inte alltid det de säger till dig utan det du säger till dem som kan vara det viktiga. När du hör dig själv berätta. Jag skrev ner det. Det var det som resulterade i min föreläsning. Jag skrev ner allt, alla känslor jag hade. Jag fick det i ett stort häfte med och så tittade jag på det. Det här är ganska bra. Så jag satte ihop en föreläsning av det. Det är så stort när människor kommer fram till mig och berättar att det du sa där, det har hjälpt mig. Nu åker vi ut med Tralala- Om helvetet vi kallar för livet. Det ger mig både energi och glädje. Det är en tänkvärd och gripande föreställning med en touch av humor.
För att läsa mera om föreställningen och boka biljetter klicka här.
Text Patrik Laijronsdotter och Camilla Käller.
Foto Camilla Käller