Privat innan showstart. Foto Patrik Laijronsdotter
Magnus Carlsson, mannen som är ständigt aktuell med något. Han har alltid ett leende ”över”. Han har varit med i Barbados, Alcazar och han gör solokarriär. Säg den personen som inte faller för den sammetslena rösten som kan beröra så fort han tar ton, och de ögonen….
Nu är han aktuell med showen ’Från Barbados till Gamla stan’. I vinter åker han ut med sin populära julkonsert ’Änglarnas tid’. När På Scen möter honom tar han emot oss i sin loge. Magnus ursäktar sig och frågar om han kan få göra sig i ordning samtidigt som vi pratar med varandra. Självklart går det bra. Det blir ett trevligt loge-häng där vi pratar om julshowen som kommer, minnen och drömmar men även om den omåttligt populära show han är aktuell med just nu, nämligen Från Barbados till Gamla stan.
Om Änglarnas Tid.
’Änglarnas tid’ är min egen lilla jultradition. Vi håller på att planera och förbereda inför turnén just nu faktiskt! Det är sjätte året jag åker ut med den i kyrkor och konsertsalar över hela Sverige. Det är en renodlad julturné, bara julmusik, med både gamla klassiker och nyare skrivet material från mina släppta julplattor. Det är fortfarande med julauran. Det är fantastiskt att med julmusiken få jobba med akustiken i kyrkor och allt som finns där vid jultid. ’Änglarnas tid” har ett helt annat tempo än vad en pop- eller krogshow har – man hinner andas och verkligen ta in julen på ett vis som jag älskar. Den är helt klart mitt lilla skötebarn. Sångtekniskt så är det väldigt roligt att sjunga de äldre sångerna som ’Ave Maria’ och ’O helga natt’. Där har du verkligen jul i kubik! De är också roligast för de samtidigt är svårast att få till. Som artist får jag verkligen anstränga sig och tänka tekniskt så att man topplevererar kväll efter kväll – det är inte bara att ställa sig rakt upp och ner och sjunga. De där måste man ta i från tårna och veta exakt vad man gör. Det är alltid en kick! Just de klassiska julsångerna brukar jag inte göra om så mycket utan de brukar traditionsenligt få vara ungefär som de är.
Jag lyssnar själv på mycket julmusik.
Det gör jag mer eller mindre under julperioden eftersom hela radiosfären är fylld, men sen lyssnar jag faktiskt resten av året också för att jag ska planera nästa julturné så smått. Julshowen rullar varje dag 22 november till 22 december vilket gör att det inte finns mycket tid hemma att förbereda och planera vår egen jul. När vi väl landar från turnén så är det oftast bara att packa upp väskorna fort och sätta igång med julstöket för på julafton så har vi familjen hemma på besök. Under julen när jag är ledig sjunger jag absolut inte själv – nej, nej, nej! Då är det Benjamin Syrsa för hela pengen! Jag kan kanske inte låta bli att klinka lite på flygeln, men sjunga – nej.
Mellansnack. Foto Camilla Käller
Är uppvuxen med schlager
Som liten var Melodifestivalen och schlager jättestort. Från 1983 när Carola Häggkvist gjorde ’Främling’ och framåt så det varit mycket. Hela nöjesbranschen var fokuserad runt Melodifestivalen och Skara med alla artister som fanns där. Jag är uppväxt med dem alla; Herreys, Pernilla Wahlgren, Lena Philipsson. Alla som kom därifrån. Jag alltid vetat att jag vill bli. Jag brukar säga att redan som liten kille var jag inte intresserad av något annat än musik. Jag blev alltid ’den där musikkillen’ som alltid sjöng på skolavslutningar och längtade efter veckans musikklass. Jag visste redan som liten att det var sång jag ville hålla på med. Vad jag skulle blivit annars hade jag ingen aning om – det var liksom sång jag kunde. Så det här valen att dels utbilda mig till musik- och sångpedagog och sedan den här vägen som min karriär tog mig till att bli artist, det har kommit efteråt. Musik ville jag hålla på med. Det visste jag. Det var mitt kall redan då.
Möt mig i Gamla stan är fiktiv.
Jag har ett prat i min krogshow där jag säger att det var så poppis att alla låtar under 1990-talet skulle heta något med tjejnamn. Just när Gamla Stan kom till så sa vi att det skulle vara kul att hänga upp det på ett geografiskt namn denna gången. Från första början hette den ’Tvillingsjäl’. Det fanns en alternativ text som gick: ”Du är mitt andra jag. Tvillingsjäl, tvillingsjäl.”
– Finns den utgiven?
Nej, den spelades aldrig in ens, den kom aldrig längre än till skrivbordet. Vi sa ”just det, något geografiskt som folk har en relation till och kan placera.” Då kom min förträffliga textförfattarinna Lina Eriksson på ’Möt mig i Gamla Stan’. Det var så den föddes. Så nej, jag har inte stått i Gamla Stan och väntat på en dejt. Det är inget självbiografiskt alls i den. Musiken sitter för det en stark melodi men också bra text. Det är en kombination. Det behövs en lättillgänglig melodi för att sätta sig, jag tycker om starka melodier. Det måste också vara kombinerat med en text med en tanke bakom. Det skulle inte fungera så mycket med en hjärta/smärta-text. Jag vill gärna ha någonting eget – nåt som gör att låten poppar upp ur övriga radioskvalet.
Från Barbados till Gamla stan. Foto Camilla Käller
Utmaning att sjunga andras texter
Jag tycker att det är en utmaning att sätta sig in i någon annans text. Som sångare behöver du göra den låten till din egen. Du behöver krypa in i låten och sätta dig in i situationen och historien som den låten handlar om. Det var till exempel det som hände med ’Se mig’ som var skriven men när jag adderade mitt eget liv på den så fick den en helt annan innebörd och en kraft som kom dels från sig själv men också från mig – det kom från båda hållen. Vi båda adderade något till låten, låten själv och jag. Det är sånt man letar efter, att få låt och artist att synka. Då blir det något extra.
Det är ett nytt arrangemang med låten ’Se mig’ och tanken med det nya arrangemanget har funnits i mitt huvud ett bra tag och föll verkligen på plats i showen när den föregås av min monolog om hur mitt liv såg ut innan jag vågade ta steget och ”bli mig själv”. Då blev det mer och mer självklart att jag skulle göra den avskalad för att sedan i slutet få låten att spricka upp och bli bombastisk både i ljud och med det snygga ljuset bakom mig som de har satt som blir som en solfjäder! Både jag och låten spricker upp och blir liksom oss själva.
Lycka att få publikens jubel.
Det är klart att man går innan konserten och undrar hur det kommer att gå, vad är det för publik idag? Så fort jag har gjort entré och sjunger allra första raden i hela showen som är ’Äntligen kväll, det är mig ni har väntat på’ så jublar publiken och har kul med en gång. Då känner jag bara ”nu kör vi!”. Det är klart att det här jublet och skrattet som är under kvällen och allsånger ; allt det är betalningen för alla de åren jag har lagt och alla låtar jag har gjort. Jag står varje kväll och bara njuter och känner ”Vad fanken, det här blev bra!”. Jag lever livet. Jag tycker att det är otroligt roligt.
Se mig. Foto Camilla Käller
Om publikkontakt…
Det händer hela tiden att jag känner den där känslan i luften som man inte kan ta på. Att det händer något under konserter sker lite då och då. Det hände något för bara en vecka sedan på den här showen. Jag hade precis haft min mellanprata om att komma ut och jag skulle köra igång med ’Se mig’. Publiken var väldigt älskvärd och väldigt snäll. Jag satt ensam vid flygeln och just när ’Se mig’ gick igång så märkte jag att något började hända ute i lokalen ju närmre refrängen jag kom refrängen. Så börjar jag sjunga refrängen. ” Se mig bara för den jag är”. Då märker jag att publiken börjar nynna med… Sången spred sig i lokalen och till slut satt alla och sjöng med som en unison kör. Till slut slutade jag att sjunga så publiken sjöng den för mig istället. Då fick jag gåshud. Det var ett riktigt fint ögonblick för det blev något magiskt. Såna saker händer absolut.
Den här krogshowen, är det en dröm som har gått i uppfyllelse?
Ja det är det. Idén att göra något scenbaserat runt min musik har funnits bra länge, men jag har inte hittat lösningen på hur man ska paketera ihop den – vad det skulle vara för tema. Det har funnits olika varianter men just när det här dök upp att det faktiskt är 25 år sedan jag fick min första listetta, då fick jag något att hänga upp det på. Sen har saker löst sig och gått hand i hand längs vägen. Plötsligt stod jag här med en gigantisk produktion som baserar sig på min karriär! Drömmen och idén har funnits men äntligen så kom den förlösande grejen så att allt bara gav sig självt.
Om minnen…
Det finns många turnéminnen – det är sånt jag kan plocka fram. Jag gjorde mycket sånt när jag skulle sätta mig och komma ihåg mitt liv inför den här showen. Försöka sortera upp vad vi har gjort och vad som har hänt. Vi hade till exempel en period med Barbados när vi bara jobbade och jobbade och gick på knäna totalt. Just detta tillfället var vi mitt uppe i en norrlandsturné med bara jobb, jobb, jobb. Det blev många mil eftersom det är långa avstånd mellan ställena där uppe. Vi var så nergångna och trötta allihopa så vi sa plötsligt: ”Nä, nu skiter vi i det här!” och stannade turnébussen mitt på en landsväg ute i ingenstans. Var du än tittade så var det skog, skog och ännu mer skog. Vägen fortsatte både framför och bakom bussen ända bort till horisonten. Vi stod där mitt på vägen, drog av oss kläderna och hoppade i en tjärn. Vi hade världens bussfest och hade skitkul. Sen åkte vi vidare på turnén. Vi kände helt enkelt att vi var värda en paus. Det är ett av mina allra bästa minnen av Barbados! Det är kul att det var ett minne där vi för en gångs skull inte jobbade. Vi bara tog oss tid och hade roligt ihop. Såna saker kommer fram ju mer man sitter och klurar.
Bakom scen. Foto Patrik Laijronsdotter
Har svårt för hårdnackad R’n’B
Jag har gett mig på det mesta, men en genre som inte faller mig i smaken är rap och hårdnackad R’n’B. Jag vill ha starka och klara melodier att sjunga med till, det är där nyckeln ligger. Jag vill ha något att nynna med till, något som sätter sig. Jag har svårt att komma ihåg långa rap-texter som handla om ditten och datten där det går i 180. Jag är inte uppvuxen med den musiken så den är lite klurigare att ta till sig.
Om det fanns en tidsmaskin...
Skulle vilja resa tillbaka till 50–, 60-talet. Dels är jag väldigt förtjust i 50- och 60-talets amerikanska diners såsom under ”Grease-eran”. Sen har jag vänner som pratat om att tiden för Studio 54 var helt fantastisk. Så kanske någon gång när discon släpps lös på 70-talet? Då var det tydligen riktigt roligt. Någonstans där, 50-70 talet.
Det är ändå ganska nära i tiden.
Absolut. Jag har ingen lust att gå tillbaka till rokokon och allt det där även om jag uppskattar musiken. När jag behöver få lugn i hjärnan och landa lite så spelar jag gärna klassisk musik, så det är inte där det ligger utan det är något jag lättare kan relatera till: Elvis, Grease eller 70-glittereran.
Om framtiden…
Musikal finns absolut med på önskelistan som jag skulle vilja göra mera! Jag har gjort musikal tidigare och då fick jag upp ögonen för den världen. Jag älskar ensemble-feelingen bakom en musikal. Jag älskar att jobba i en ensemble vilket jag bland annat gör här, men ännu mera med en musikal. Att gå in i en roll. Jag har lite krokar ute och ett tänk på att det vill jag göra en dag.
Jag har också blivit kontaktad om att skriva en självbiografi men vi får se. Jag tror säkert att det kommer något i framtiden.
Drömmer om en ledig dag på stranden kanske? Foto Camilla Käller
En ledig dag….
De finns inte… Det är alltid något som ska göras. Med tanke på att jag jobbar med något jag älskar så tänker jag inte alltid på att ”nu jobbar jag” eller ”nu jobbar jag inte”. Så även om jag sitter och tittar på TV så flyr hjärnan iväg lite och börjar genast fundera på något nytt låtval eller liknande. Den jobbar alltid i bakgrunden…
En ledig dag skulle i så fall vara att jag tar en ordentlig sovmorgon, vilket är skönt för jag jobbar oftast sena kvällar. Umgås med familjen och gymmar lite i godan ro. Äter något gott. Jag har såna dagar, och sen har vi också dagar när jag åker iväg på semester. Då brukar jag ha gett mig fasen på att inte jobba och anstränger mig för att låta bli mobilen och inte tänka på jobbet. Jag måste anstränga mig för att vara ledig. Så blir det för att jag är så lyckligt lottad att jag tycker om mitt jobb.
När jag är utomlands blir det lättare av att det alltid finns en massa nya intryck att ta in, vare sig jag hajkar uppe i bergen runt Los Angeles eller ligger i en solstol på Bali. Då känner jag att jag kan slappna av. Är jag hemma så blir det lätt jobb…
Tack Magnus för intervjun och lycka till med allt.
Intervjuad av Camilla Käller
Text Patrik Laijronsdotter
Foto ej scenbilder: Patrik Laijronsdotter
Foto från show: Camilla Käller