Nina Söderquist 2020. Foto Camilla Käller
Nina Söderquist är en pigg och glad kvinna som älskar rock men sjunger det mesta. Ni har kunnat se henne i ’Rhapsody in Rock’. I höst är hon aktuell med ’Så ska det låta’ där Anders Berglund, Robert Wells och Peter Harrysson och många flera ingår i turnén. Till vardags tycker hon om att vara ute i naturen och ta det lugnt. På scen fick en trevlig pratstund med henne på telefon.
Berätta lite om vem du är?
Jag är Nina Söderquist, född och uppvuxen i Hälsingland. Bodde större delen av min uppväxt i en liten by som heter Alfta. Hälsingland betyder väldigt mycket för mig. Det är hemma för mig även om jag har bott längre tid i Stockholm där bor jag med min familj. Jag har en dotter som är nio år. Jag har alltid jobbat med musik, rock mest men jag började med dansband när jag var 16 år. Turnerade runt. Sen har jag jobbat i alla möjliga genrer och arbetat på Sunwing och Wallmans Salonger. Jag fick mitt genombrott 2007 då jag vann TV-serien ’West End Star ” på TV3 och fick spela huvudrollen i Monty Pytons musikal ’Spamalot’ på West End. Då hade jag egentligen redan jobbat i 15 år professionellt så jag var inte någon nykomling. Att spela musikal hade jag inte gjort innan. För mig var det stort. Jag fick lära mig något mitt i livet. Det var jättehäftigt och dessutom på en världsscen. Jag går fortfarande och suger på den karamellen. Det var grymt.
Lockar musikalscen nu också?
Det lockar och gärna i Sverige.
Jag ska spela en musikal, ’Markurells i Vadköping’, som ska sättas upp på trettondagsafton 2021. Då ska jag spela en av huvudrollerna. Jag har längtat efter att få spela teater och sjunga musikal igen. Det var alltför länge sedan.
Du ska åka ut med Robert Wells och ”orginalet på turne”. Den blev framskjuten. Kan du berätta lite om det?
Jag har varit med i tv-programmet ”så ska det låta” fem gånger. Första gången var 2009. Då jobbade jag fortfarande i London. Då var det med Peter Settman. Jag var aldrig med när Peter Harrysson hade det. För mig så tycker jag att det är ett otroligt roligt program. Jag är en otrolig tävlingsmänniska. För mig är det en grym kombination att få musicera med bra musiker och att få tävla samtidigt med ett skratt.. Jag är en person som inte är så förtjust i att repa. Det får gå som det går. Jag törs. Det är väl därför jag tycker det är extra roligt. Ibland i vissa produktioner tycker jag nästan att man repar ihjäl sig. Man repar så mycket att till slut blir det nästan tråkigt på premiären. Jag förstår att man ska repa men jag är mer för att vara i stunden. Det kommer vara att tävlingsmoment och vi får inte reda på vad det är i förväg. Inte ens vi som är fasta artister. Det håller de hemligt med så vi är precis lika ovetande som de tävlande på plats och publiken som kommer att tävla i sina appar. Vi har heller ingen koll på vad som kommer. Det är jättespännande och roligt att få jobba både Robert Wells och Anders Berglund. Jag har jobbat med båda förr. Med är också Peter Harrysson. Det är ett otroligt härliga människor och musikanter. Även Johan Landkvist som har hela bandet.
Kommer det någon ny musik från dig?
Jag har funderat länge på detta. Jag är ju rocktjej och Jag vill släppa rock. men det är så svårt att få ut rock i radio i sverige. Jag har försökt anpassa mig o göra radio vänlig musik men jag känner att jag vill släpp något rockigt. Nu har jag tänkt att nu får det bära eller brista. Jag har dragit ihop några av mina stora rockförebilder från band som Europé, Sabbaton och Scorpions. Jag ska släppa en låt snart. Det projektet jobbar jag hårt med. Det kommer ett låtsläpp inom en snar framtid. Då blir det rock. Punkt. I och med att jag sänder radio på Rockklassiker så blir det mycket rock både på jobbet och hemma. Men även mycket annan musik, från klassiskt till rock. Det är lite dagsform men rocken är alltid med.
Vad drömmer du om att få göra som du ännu inte har gjort?
Det skulle vara roligt att få spela ännu mera musikal. Kanske då en rockmusikal. Jag drömmer om att få släppa min musik och att publiken tycker om den så att jag får åka ut och spela för publiken. Det är alltid roligt att sjunga andras låtar men jag har gjort det i så många år nu så jag känner att nu är det dags att få komma ut och spela Nina Söderquist-låtar. Det är min dröm som jag jobbar hårt på just nu. Jag vill bli gammal och fortsätta spela musik. Det är artist jag är och jag vill inte hålla på med något annat. Det är min dröm att jag ska kunna leva på det här tills jag dör och att ni ska tycka om min musik.
Skriver du text och musik själv till ditt eget material?
Ja det gör jag. Det är inte så att det måste vara jag som skriver. Kommer någon annan med en bra låt så vill jag självklart ha den låten med men jag skriver en hel del själv. Det är också ett problem genom åren som jag har att jag inte har trott på mig själv. Till exempel så skulle jag och Björn Skifs släppa en låt ihop. Det var ett typiskt exempel. Han frågar vad vi ska göra. Vi började leta via skivbolaget efter kända låtskrivare. Vi tyckte båda att det inte stämde. Någonstans i bakhuvudet så var det en röst som sa: skicka dina låtar. Samtidigt tänkte jag att det kan jag inte göra. Jag hade fått tre låtar som jag skickade till Björn så att han skulle få lyssna på dem och jag skickade även med en av mina egna. Jag talade inte om vilken som var min egen eller ens att någon var min egen. Med en gång sa han att ”den här ska vi göra”, ’Goodbye’. Det är en skitbra låt. ”Men oj, den skrev ju jag”. Ännu bättre säger han. Jag har slagits med Jantelagen eller vad det är, jag är nog min hårdaste bedömare och jag är stenhård mot mig själv. Jag försöker släppa på det.
Du sjunger många olika genrer. Vad tycker du är svårast att sjunga?
När jag var med i ’West End Stars’ så skulle jag sjunga opera. Det var det svåraste jag har gjort i hela mitt liv, att försöka ljuda fram något som skulle likna det. Det är en helt annan grej, det brukar jag inte sjunga. Jag tycker att det är svårt att sjunga schlager och disco för det sitter inte i min kropp. Det är inte riktigt jag. Där har jag lite svårt att hitta känslan. Jag är mer för soul, blues och rock där det finns någon slags sväng och känsla i kroppen som passar mig.
Rhapsody In Rock i Gävle 2019. Nina Söderquist. Foto Camilla Käller
Vad trivs du bäst i för sammanhang, stort och svulstigt eller litet och intimt?
Tråkigt svar: jag vill ha båda. Det är det som är komplext med mig, jag behöver båda och jag tycker att båda är lika roliga. När jag uppträder vill jag skapa en känsla hos den som lyssnar. Mitt fokus ligger inte i att få applåderna utan jag vill se att personen som lyssnar har tagit till sig det jag sjunger och att jag har berört på något vis. Jag kan sitta gråta floder när jag får en kommentar på Instagram eller via e-post om hur det har berört någon när jag har sjungit. Då går jag igång för då känner jag: ”jävlar var coolt”, det tog. Vad glad jag blev att jag berörde någon. Det lilla är ofta lättare att beröra men sen är det mäktigt att spela i det stora också. Det blir också berörande när man öser ut fullt. Jag behöver båda.
Kan du berätta hur en vanlig dag ser ut för dig, när du inte står på scen?
De varierar ganska mycket men är upp tidigt. Min dotter ska till skolan så frukost och allt sånt där. Efter det försöker jag att träna om det går. Sänder radio jag så behöver jag åka dit för att fixa manus, sända eller spela in vissa grejer. Vissa dagar sitter jag i studion och jobbar med någon. Ibland om jag inte har något speciellt för mig så försöker jag att vara ute och gå. Jag är norrlänning i själ och hjärta så jag behöver ut i naturen. Å ena sidan när man är egocentrerad som artist så jag vara ute i naturen och glömma mig själv, där inte jag själv är i fokus. Det tycker jag är skönt. Jag är också fältartist och jobbar för Försvarsmakten. Det är ett sätt att på något vis vara osjälvisk i mitt artisteri. Där gör jag det inte som Nina Söderquist utan jag är fältartist. De skiter vem jag är när jag kommer utan de vet att det kommer en fältartist. Det gör jag för att glädja soldaterna. Det ger mig väldigt mycket, där berör jag och mina medmusikanter väldigt mycket, när man ser alla soldaterna. Till exempel när jag åker ner till Afghanistan och Mali. De är med om hemska saker och för en liten stund så får de glömma all skit. Det är häftigt. Egentligen, om jag inte jobbar så är det ett normalt liv jag lever som alla andra med skola, handla, laga mat, tvätta, träna med mera.
När du är ledig, är det hemma kväll eller utekväll?
Jag är en hemmakatt. Jag är så tråkig. Jag får mycket av det där ute när jag jobbar. Det är klart att jag tycker att det är roligt att gå ut ibland men jag är en riktig hemmakatt. Kolla på film, käka god mat med vänner och familj. Ibland får jag nästan sparka ut mig själv för att lufta mig lite. Mycket hemma men det går lite i perioder också. Det är mer spontant att gå ut nu när det blir ljus och man blir lite piggare. Vinterhalvåret sitter jag inne ganska mycket.
Du pratade om fältartisteriet. Hur kom du in på den linjen?
För ungefär 15 år sedan, jobbade jag med en kollega som var fältartist. Det är så det går till, att man som fältartist rekommenderar någon annan att komma med. Han sa helt enkelt: Du ska bli fältartist. Jaha sa jag. Jag är öppen för saker och tycker att det är roligt med utmaningar. Jag har ibland tänkt att om jag blivit artist så hade jag nog jobbat inom polisen eller försvarsmakten. Det attraherar mig så det är en drömmatchning för mig. Jag fick åka iväg på en gång. Jag var till Liberia nästan innan jag var färdigutbildad. Jag kom in i det väldigt snabbt och fattade tycke för själva föreningen och vad vi står för. Under de här 15 åren har jag gjort ca 20 missioner i många delar av världen som jag aldrig annars haft möjlighet att göra. Vilket är berikande för mig som människa. Jag har sett så hemska sake som gör mig väldigt ödmjuk. Jag hade inte varit den personen idag om jag inte hade varit fältartist.
Kan du berätta om någon minnesvärd episod från någon resa?
Det finns så mycket att berätta. Tänker man på hemska saker så, vi åker ut i krigszoner, så det är skarpt läge. Jag minns en sekvens, det var min första mission till Liberia, där vi åkte ut till ett AIDS-hostel. Då var ca 70% som hade HIV eller AIDS. Det var väldigt unga människor. Det var ofta föräldrar som var döende i AIDS med sina barn som bodde i ett kloster där nunnorna hjälpte dem under sin sista tid. Föräldrarna i sig var ungefär 14-20 år. Då sitter vi där och sjunger för dem. Jag har nog tre barn i mitt knä. De var så beroende av närhet och kärlek. Då ser jag hur en ung kvinna, yngre än mig själv, faller ihop. De bär bort henne. Jag började gråta. Jag kunde inte hålla mig. Det var så otroligt jobbigt. Hur den där lilla flickan i mitt knä tittade på mig och stryker bort tåren från min kind, ungefär som att säga att du inte ska vara ledsen. Det blir bra. Man ser det i hennes ögon. Jag känner att: vet du, lilla du. Jag tror inte att det kommer bli bra för dig. Där du är det så hårt. Sådana saker är svåra att glömma. Samtidigt har det gjort mig otroligt ödmjuk i många situationer när jag förstår hur bra vi har det här i västvärlden. Det satte sig djupt. Just alla barn jag träffar när jag är iväg, särskilt i Afrika och Afghanistan som far så illa. Vilket också gör att jag har engagerat mig ganska hårt i just barnvälgörenhetsorganisationer. Varje år gör jag en konsert hemma i Hälsingland, uppe i Hårga. Då gör jag en konsertkväll där jag bjuder in kollegor och musiker. Alla får ställa upp gratis. Jag tigger ihop korvar, lotter och allt annat. Allt ska oavkortat gå till en barnvälgörenhetsorganisation. Vi har skänkt pengar i nio år till Barncancerfonden, BRIS, Majblomman och Giving people. Det är väl mitt sätt att ge tillbaka på något vis.
När äger den konserten rum?
Den är i mitten på juli varje år. I år, om den blir av, så är det den 13 juli.
Var köper man biljetter till det?
Det heter ’Sommarkväll med Nina’. Det kommer finnas en Facebook-sida där man kan gå in köpa biljetter. Där kommer det att finnas information.
Vad kan du göra för andra människor?
Jag försöker tro att mitt arbete med fältartisterna är en del av det och att jag lägger mycket fokus kring barnvälgörenhet. Att hjälpa barn jag har riktat in mig mycket på Sverige, att barn far så fruktansvärt illa hemma i Sverige. I familjer med missbruksproblematik, psykisk ohälsa eller mobbing. Där försöker jag påverka och även genom att bara sprida lite glädje genom min musik. Jag tänker att det finns ingen av oss som kan lösa allt men alla kan göra något, en lite sak. Om det är en liten sak som gör någon annan glad så har man i alla fall gjort något. Det behöver inte vara skänka pengar utan kan vara en god gärning. Pay it forward var en trend förut. Jag tycker att det är viktigt. dessa tider. Har du något tips att ge till dem som sitter hemma. Hur gör du för att få dagarna att gå?
Jag försöker att vara så aktiv jag kan och skriva musik. Jag livestreamar mycket från mitt vardagsrum så jag försöker göra det en gång i veckan på mitt Instagram. Det ger mig energi och håller mig igång. Framförallt att man ringer nära och kära så man inte gräver ner sig själv och kanske bara sitter och tittar på serier. Ut och gå för att få frisk luft. Små saker. Jag märkte att jag titta på nyheter ett tag och blev ännu mera stressad. Så jag försöker hålla mig till att kanske titta en gång om dagen angående virussmittan. Jag märkte att när jag hade nyheterna uppe hela tiden så blev det en onödig stress. Jag tar en del av det men det får inte ta för stor del av min tid utan använda den till att försöka skapa något positivt så man håller ångan och humöret uppe. Det är det svåraste.
Vad inspireras du av?
Det kan vara så mycket olika saker. Jag är en känslomänniska. Jag måste få känna i kroppen. Ungefär som när jag ska lära mig en låt så läser jag inte noter utan jag behöver känna den. Det jag kan inspireras av är så många olika saker, från en röst eller någon som säger något, sett något på en TV-sändning. Framförallt något som är positivt, det gör alltid saken lättare. Det kan vara en doft. Musikmässigt är det så otroligt brett också. Det är en svår fråga att svara på.
Nämn fem låtar som gör dig glad.
Dance with me med Ollie Murs
Bad boys med Alexander Bourk
Can’t stop this feeling med Justin Timerlake
Lola Montez med Volbeat
Why can’t this be love med Van Halen
Det är de jag blir glad av just nu men det ändras. Jag lyssnar inte på samma sak hela tiden. Den listan är under förändring hela tiden.
House of Stream (jam) 2020. Nina Söderquist. Foto Camilla Käller
Vad är nostalgi för dig?
80-tals rocken. Jag är älskar 80-tals hårdrocken. Det är nostalgi på något sätt. Jag växte upp då så det finns så många minnen: fick första skrubbsåret, blev kär i första killen. Allt förknippas med 80-tals rocken som Europes ’Final Countdown’-skiva, Kiss, WhiteSnake. Det är nostalgi för mig.
Manuset till Rockklassiker. Skriver du det själv eller får du hjälp?
Det är bara vårt eget material men det mesta är spontant. Jag står i stunden och kör. Det är så jag är. Jag kan ha riktlinjer för att veta vart jag ska men sen vet man aldrig hur jag kommer dit. Det är väldigt mycket i stunden.
Vad skulle du spela om du själv fick välja musiken på Rockklassiker?
Precis den jag spelar idag
Du nämner att ditt hjärta fortfarande är uppe i Hälsingland. Kan du nämna en favoritplats i Hälsingland?
Det är i mitt sommarhus. Där har jag växt upp med farmor och farfar, mina föräldrar, min familj. Det har funnits mitt liv ända sen jag föddes. Det är en så otroligt viktig plats. Det är den vackraste platsen jag vet och jag har så många fina minnen där uppe. Det är dit jag försöker åka om jag känner att jag börjar bli för egofixerad. Det är dålig mobiltäckning, man kan stressa av. Det är vid en sjö ute i skogen, det ligger ganska öde. Jag älskar det stället.
Intervjuad av Camilla Käller
Text Patrik Laijronsdotter
Foto Camilla Käller