Den omtyckta skräckromanen Women In Black efter Susan Hills har premiär den 31 januari på Scalateatern i Stockholm. Den svenska versionen heter Kvinnan i svart. Skådespelare är Claes Månsson och Rickard Ulvshammar. Regissör står Linda Hedberg för. På Scen träffade dem för att prata lite om pjäsen och skräck på teater, fungerar verkligen det?
Claes Månsson
Rikard Ulvshammar
Kan ni berätta lite kort vilka ni är och varför tackade du ja till den här rollen?
Jag heter Claes Månsson och är skådespelare sedan 1984.
Jag tittade på Kvinnan i svart i London och blev förtjust i vad jag såg då.
Det är också för att denna genre inte har gjorts såmycket i Sverige förut. I London var det kanske 4-5 gymnasieklasser som var på föreställningen. De skrek av skräck. Det var jätteroligt att de reagerade så. Just det här att kvinnan i svart dyker upp lite här och var i salongen. Alla var osäkra på vad som skulle hända. Alla eleverna satt med fötterna på sätet för om hon skulle komma upp just där.
Jag heter Rikard Ulvshammar heter jag och är manusförfattare och skådespelare.
Tackade ja till Kvinnan i svart dels för att Linda Hedbergs engagemang och hon brinner så för den här pjäsen. Det gör att man blir intresserad. Dels för att jag vill spela teater och stå på scen, och som Claes säger: det är inte en vanlig genre.
Varför ville du regissera den här pjäsen och vem är du?
Linda Hedberg och jag regisserar den här pjäsen. Jag gick på Musik och Teaterhögskolan och har jobbat både på scen och regisserat lite innan. Innan jag gick på Artisten i Göteborg så gick jag på en folkhögskola i Örebro. Då såg vi den här pjäsen i en uppsättning av Örebros länsteater. Jag blev helt tagen Även om jag har hållit på med teater sedan jag var ung så hade jag en bild av att det ska vara ganska seriöst och tungt, man ska fundera mycket. Medans den här pjäsen är väldigt känslomässig. Man skrattar, får kalla kårar samtidigt som den har ett budskap. Det var en så häftig kombination att tiden bara försvann. När jag gick därifrån så tänkte jag: den vill jag sätta upp själv. Det var snart 30 år sen. Under tiden har drömmen puttrat under ytan och kommit upp lite då och då. Jag har varit i kontakt med flera olika teatrar och producenter. Av olika anledningar har jag inte fått till det. För 3 år sedan råkade jag springa på Rikard Ulvshammar i fjällen. Vi hade inte sett varandra på jättemånga år och började prata om olika drömmar och projekt. Rikard ville prova mera att vara skådepelare och inte rent komiska roller medan jag satt med regidrömmen. Jag mailade någon vecka senare och presenterade den här idén. Han nappade med en gång och har hjälpt mig mycket att få det på banan.
Hur väl följer den boken?
Väldigt väl. Först kom boken, sen pjäsen, tv-serien och filmen. Det är tack vare pjäsen som den har blivit stor. Den har gått över 30 år på Broadway och i West End, över sju miljoner personer har sett den.
Nu när ni har repeterat ett tag. Vad är det som är svårt med skräck?
Claes: Det gäller som med all teater, att göra den trovärdig, att få publiken att tro på det man gör.
Vilka karaktärer spelar du?
Claes: Jag spelar sju olika karaktärer. Det är bara vi två. Jag gör alla utom mig själv. Rikard spelar mig för 30 år sedan och jag spelar alla personerna som han träffar.
Vad är det svåraste med att kliva in i så många olika karaktärer i en föreställning?
Claes: Det gäller att hitta karaktärerna. Det är inga svårigheter annat än att man får tänka till lite helt enkelt.
Rikard: Det är bara att hitta de distinkta dragen hos karaktären.
Är det så att när ni får på er kläderna så faller allt på plats automatiskt?
Claes: Ja, jag tror att det är så. Jag var på Dramaten i 29 år. Då kan man spela 3-4 pjäser samtidigt. Folk undrar om det inte finns risk att du kommer i fel roll. Den risken är liten för allt runt om som scenografi och kläder gör att men blir just den rollen.
Linda Hedberg
Vad är svårt med att regissera denna pjäs?
Linda: det är inte så svårt med de här två männen. Jag letade efter skådespelare som hade ett naturligt grundläge i kombination med att de skulle vara duktiga karaktärsskådespelare. Både Claes och Rikard kan detta. Svårigheten skulle väl i så fall vara att inte göra gubbar eller karikatyrer av karaktärerna utan levande människor med en gedigen historia.
Tittar eller läser ni skräck själva?
Claes: Jag tittar väldigt sällan på skräckfilm. Jag vet inte riktigt vad det beror på men delvis tycker jag att det är otäckt. Det läskigaste jag har sett är nog The Shining. Den var väldigt otäck.
Rikard: Jag tittar inte heller så mycket på skräck. Ibland kan vara det att jag inte tror på det så då tar det inte riktigt tag i mig. Jag har svårt att leva mig in i det. Den behöver vara trovärdig, kännas verklig. Jag kom att tänka på filmen ’A Quiet Place’ där monstren reagerar på ljud. Den tyckte jag var läskig. När man inte ser det läskiga så blir det läskigt. Även ’Dolt under ytan’ är väldigt obehaglig, men fråga mig inte varför jag tycker den är obehanglig den bara är det.
Linda: Det är inte så mycket monster och splash i varken boken eller pjäsen, Kvinnan i svart. Jag har alltid varit väldigt mörkrädd så jag vet inte varför jag har gett mig in på det här egentligen. Det är plågeri. Jag tittar väldigt sällan på skräck för jag tycker det är väldigt otäckt och skräck lever kvar i mig. Det kommer tillbaka till mig i släckta rum eller när jag är ensam hemma. Då kan jag få bilder från vad jag har sett så jag försöker undvika det så mycket det går. Inför den här har jag tittat på en skräckserie på Netflix ”The haunting of Hill house” . Den har jag tittat på i studiesyfte för hur man kan bygga upp spänning med mera. Den påminner mycket om den här pjäsen, ett ödehus som har ondska i sig.
När utspelar sig pjäsen?
Linda: Vi har ändrat så att deras första möte är i nutid, 2019 på Scalateatern i Stockholm. Sen går de tillbaka till när Arvid (Claes) är i 30-års åldern på 60-talet. Vi gör den i Sverige, inte i England, med svenska namn. Det utspelar sig i byn Vitheden i Västerbotten. Musiken och ljudeffekter har gjorts av Andreas Grill med lite norrländskt vemod och kulning.
Vem hoppas ni kommer och ser föreställningen?
Alla. Det är åldersgräns på 15 år, 11 år i vuxens sällskap. Jag har sett den 8 gånger i London. Ibland har det bara varit gymnasieungdomar, ibland bara äldre. Den vänder sig till alla som inte är hjärtsjuka.
Ska man gilla att bli skrämd eller kan även de som inte brukar titta på skräck komma och se den?
Ja, alla kan se den. Det är en teaterlek för vi använder väldigt små medel. Tycker man om teater så tycker man om den här pjäsen även om man inte är ett skräck-fan. Det är som att åka berg- och dalbana. Man gör det för att det läskigt och man får hjärtat i halsgropen. En komedi går du på för att få skratta.
Det finns så få skräckpjäser men massor med komedier med mer. Varför tror ni att det är så?
Claes: Vi tycker också att det är konstigt. Den går jättebra i England. En annan genre som går jättebra är deckarteater. Det har aldrig spelat här i Sverige. Jag vet inte varför det är så.
Linda: Det finns massa mordgåtor nu så det liknar deckare lite. Vi har nog ingen tradition av det vilket är konstigt. Här i Norden är det mycket myter, troll, väsen och vättar. Det är märkligt att vi inte har mer av det i vårt scenspråk. Kanske att det är svårt att göra det trovärdigt på scen.
Länk för att boka biljetter till Kvinnan i svart
Text: Camilla Käller och Patrik Laijronsdotter
Foto Camilla Käller