Katt på hett plåttak av Tennessee Williams
Kulturhuset Stadsteatern och Maximteatern 2021
Regi: Stefan Larsson
Scenografi: Sven Haraldsson
Katt på hett plåttak efter Tennessee Williams spelas för fulla hus just nu på Maximteatern i Stockholm. Den hade premiär innan pandemin men fick stänga ner på grund av restriktioner kring Covid-19. Nu har pjäsen nyligen haft nypremiär. På Scen fick en pratstund med Liva Millhagen som spelar Maggie och Linus Wahlgren som spelar Brick i pjäsen.
Hur känns det att vara på teaterscenen efter så långt uppehåll?
Livia: Jag tycker att det är härligt, alltså jag tror att jag är lite tagen av slitet när man ska göra en premiär och vad det tar på krafterna varje gång man ska spela sin roll på scen. Jag känner att jag måste träna upp mig själv igen och vilken färskvara det är.
Men jag känner mig jättelycklig och glad att få stå på scen igen.
Linus: Det känns jättefint, jag har haft ännu längre uppehåll änCovid-19 tiden. Det var lite skakigt när jag började repa och sedan när det var premiär, men det är så härligt att allt får vara i gång igen, hela det här maskineriet. Vi är få som står på scen det är betydligt flera som är bakom scenen.
Vad var det som gjorde att ni tackade ja till rollerna i pjäsen?
Linus: För mig var det just att det är denna klassiker och en fantastisk roll att få spela och med regissören (Stefan Larsson red anm) som jag älskar numera. Jag såg upp till honom innan och var väldigt nyfiken på hur han arbetade. Det tillsammans med de otroliga motspelarna på scen. Jag kunde bara inte tacka nej. Jag måste bara göra det här.
Livia: Jag var med från början innan Corona-tiden och jag hade jobbat med Stefan Larsson innan med Linje Lusta och jag visste att han ville fortsätta på det där spåret och använda kameror och med mycket närbilder. Det här med kameror är ett spännande komplement, det är svårt men ändå intressant. Det är med skräckblandad förtjusning att ta sig an en roll där jag pratar oavbrutet i en timma i första akten. Jag kan nästan få scenskräck bara jag tänker på det. Men det är så att säger Stefan Larsson jag vill ha dig med då gör man det här. Han har alltid en tanke med sitt arbete. Han väljer alltid bra skådespelare. Varje liten produktion jag får göra med honom är som en liten ädelsten. Jag utvecklas som människa och skådespelare. Det var inte ett svårt val att tacka ja.
Det är speciellt genom att ni har kameror i ansiktet hela tiden har det varit lätt eller svårt?
Linus: Det som gör det svårt är att man aldrig kan slappna av riktigt. Du är alltid betraktad på något sätt. Även när Livia(Maggie) pratar i en timme på scenen och jag bara sitter där så är jag ändå med och där. Jag måste visa något i varje bild och att det finns en tanke med bilden. Så även när Livia(Maggie) pratar så ligger bilden på mig också och då ska även bilden där jag är med säga någonting som ändå stämmer överens med det Livia säger på scen, det är oerhört svårt. Samtidigt gillar jag det, jag älskar film och kameror kan registrera väldigt mycket som de här små detaljerna och nyanserna som kan vara så svårt annars att kunna förmdela till alla så att folk ser. Men att få ta till ”hjälpmedel” då som en kamera det blir lite som att få lite av båda världarna det vill säga teater och film i ett, det är rent ut sagt skitkul!
Livia: Jag måste hålla med Linus att det sällan är på en scen som de där nyanserna kommer fram till alla som sitter i salongen. Oftast är det bara den första raden som ser det där. Det var någon som frågade efter premiären: ”Måste ni inte tänka då på alla uttryck”. Men vanligtvis så gör man det här utan att tänka på. Det är ju så här man uttrycker sig i de här situationerna. Det kan också vara bra för då vet man att allt visas till publiken. Tillslut så tänker jag inte på det ens. Man får bara släppa den här självmedvetenheten. I början när jag repeterar är det stressande men sedan så tänker man inte alls på det.
Vilken del i ”Katt på hett plåttak” har varit svårast att göra för er?
Livia: Det som jag har är just att jag är så aktiv i första akten men kanske just den allra första delen när vi väl kommer in i konflikten. Själva konflikten som jag(Maggie) och Linus(Brick) har det går bara av farten och det är väldigt konkret av vad det handlar om. Men det jag tycker då är svårast för egen del är att balansera både de inre känslorna och trycket i konflikten men ändå ta det väldigt lugnt i början och låta väldigt mycket information gå ut. Det är mycket information i texten som måste ut till publiken så att åskådarna ska kunna ta sig an hela det komplexa skedet i pjäsen och det är min uppgift att tillföra det. Det är ganska svårt att inte bränna av allting i början utan att jag ska våga ta det väldigt lugnt i början och att lita på manuset och handlingen.
Linus: Jag håller med Livia. Det är en svår balans det är så bra skrivit, det är så mycket man skulle vilja säga och uttrycka sig på engång men man måste spara på krutet och lägga det där det verkligen behövs. Det är ögonblicken man måste hitta att här måste det bränna till eller vridas om så att man inte hela tiden bara går och ångar på och kör på för fullt.
Vad blev ni berörd själv av mest när ni läste manuset?
Linus: jag blev berörd av far och son relationen
Livia fyller… ja den scenen gör så otroligt ont.
Linus: det är inte så konstigt att den här familjen är paj och trasig. Och hur Jag (Brick) behandlar Livia (Maggie). Allting grundar sig i var ifrån man kommer och den här pappan är ju helt klart en stor bidragande faktor. Det finns i grunden en kärlek mellan dem men den har aldrig riktigt kommit fram och det är sorligt. Det finns nog säkert många familjer som kan känna igen sig och har svårt att visa känslor och där det bara blir fel hela tiden.
Livia: Jag kan känna igen mig för egen del även om jag nu inte ens är i närheten av den familjens situation och konflikt som de har. Men jag kan känna igen små bitar i det till förhållande till mina egna barn när det blossar upp när det finns en nergrävd arvssynd som man måste förhålla sig till och där man måste kämpa hela tiden för att inte hamna i hela tiden.
Linus Din familj är ju väldigt känd både vad det gäller att stå på scen som skådespelare men även musikaliskt.
Njae jag har faktiskt alltid trott på mig själv någonstans. Däremot var det väldigt skönt för mig när jag fick den här rollen för jag kände mig lite smickrad för jag har mött mycket fördomar eftersom många har det om min familj. Men när jag fick den här rollen då kände jag att ja de kanske ser det jag faktiskt redan visste och kände och har inom mig någonstans. Så jag kände mig otroligt peppad och att få gå in och göra det här och göra så bra ifrån mig jag bara kunde. Men jag kände inte stor press utan m era peppad och nu ska jag visa vad jag kan.
En sista fråga till er:
Vilken fråga har ni inte fått ifrån en journalist men vill ha och varför?
Livia: jag skulle ju vilja att en journalist någon gång frågade om vad det är som händer inuti en när man ”förvandlas” från privatperson till rollfigur. Att samtala om den där övergången tycker jag är så intressant. Inget enkelt svar kan ges och det är nog olika för alla, men jag fascineras fortfarande av frågeställningen ”vad är gestaltning?” ”hur tar den form?” ”Vad tänker och känner jag då?”
Linus:”Hur var det att träffa Astrid Lindgren? Det är stort och helt fantastiskt att ha fått träffat henne Två gånger!!”
Boka biljetter här: Maximteatern
Recensionen kan du läsa här
Intervju: Camilla Käller
Text: Camilla Käller,
Foto: Föreställningsbild Maximteatern