På Scen träffar Linda och Magnus en solig men kall vårdag på hotell Rival i Stockholm. Vi pratar om ”En jäkla massa schlager”. De spelar 2 gig på Rival i vår och åker sedan ut på turné i höst. Varken Magnus eller Linda behöver väl en närmare presentation. Med 8 stora hits var från Melodifestivalen är de självklart inskrivna i schlagervärlden. Vem har inte nynnat på ’Möt mig i gamla stan’ eller ’Jag ljuger så bra’ bara för att nämna några av deras hits.
Den klassiska frågan. Hur känns det?
Linda: Bra!
Magnus: Kul, spännande, småpirrigt och läskigt! Nu är vi precis i det skedet att showen håller på att pusslas ihop. Nu är det mycket som ska falla på plats!
Linda: Det är nu vi kan bli osams. (skratt)
Kommer ni överens om vilka låtar ni ska väljas och liknande?
Magnus: Vi är ganska ense. Vi är lika gamla och av samma generation så vi har våra favoriter som är ganska lika.
Linda: Dina superfavoriter är inte mina superfavoriter vilket gör att vi får en bredd.
Det kommer att vara en blandning av våra egna favoriter och de hits som är lite glömda. Vi vill ha en reaktion av publiken – lite ”Wow just det, DEN låten!”.Man vill också väcka en tanke till och med: ”Var den här med i Melodifestivalen?”. Det kan hända med låtar som åker ut ur tävlingen eller inte blir hits runt tävlingen men lever vidare efteråt. Då har ofta folk glömt att det var en mellolåt från början!
Ni båda är sprungna ur Melodifestivalen och blivit kända genom det. Är det en fördel eller en nackdel för er? Hur är det att leva med mello-stämpeln?
Magnus: Jag har inga problem alls. Det beslutet tog jag – det var ganska logiskt eftersom musiken är den genren som jag rör mig runt och sådan musik som jag gillar. Jag hade en diskussion med mig själv i början av min karriär när den satte fart: ”Kan jag göra det här? Är det här det jag vill?”. Svaret var ”Ja”. Jag vill inte göra något annat. Jag är väldigt nöjd och glad!
Linda: Min mamma sa till mig en gång: ”Du är ingenting utan Melodifestivalen!”. Jag tyckte att det var fräckt sagt och jag blev arg och ledsen. Sedan tog jag mig en funderare också och det är nog så att jag inte skulle vara känd utan Melodifestivalen. Jag skulle säkert ändå sjunga och stå någonstans, för det är min passion. Det är rätt – inför andras ögon skulle jag inte vara någon utan mello och jag älskar mello på alla plan.
Magnus: Vi har båda använt Melodifestivalen som en motor i våra karriärer. Man studsar i väg ibland och sedan kommer man tillbaka men man rör sig alltid i det ”universumet”.
Linda: Du får en klump med lera av Melodifestivalen. Vad du formar den till styr du själv. Hur man tar vara på den, den kan bli till guld vilket den har blivit för oss båda. Det är så att mello plockar tillbaka den här leran då och då. Nu är det de som nyttjar oss som till exempel en mellanakt. Men det är bara kul.
Vilken är den ”värsta” schlagern?
Linda: Jag var med om något i år som var ganska häftigt: att stå vid sidan av och vara på SVT’s sida och leda ”Förkväll”, ”Efterfest” och vara i det. Att se Emil Henrohn åka ut med låten ”Mera mera mera” , gå på efterfesten och ingen vill höra någon annan låt än just ”Mera mera mera”. Jag tror att den spelades sex gånger! Det är både den värsta och den bästa för jag tror att alla instämmer i att det var så, vi älskar den i Sverige, det är en hit här, men den skulle nog kanske inte ha fungerat i ESC.
Den är väl skriven lite i parodi/komedi-känsla?
Linda: Det är den nog. Halva är en instruktion till bandet: bryggan kommer inte riktigt än. Christer Björkman hatar den. (Skratt). Den var inskickad till Melodifestivalen och han blev sur. Det är också en hyllning till Melodifestivalen och en kärlekslåt om man vill kalla det så.
Varför har det blivit så att mello har blivit ett hat/kärleksobjekt?
Linda: Allt som är folkligt blir det. Smalt är högkulturellt och brett är fulkultur. Det är bara så det ska vara. Det är sådant som vi inte bryr oss om. Vi blir motbevisade hela tiden. Var jag än kliver upp på scen så kan alla låtarna och alla sjunger med, alla blir glada.
Magnus: Det är folkligt. Det är den effekten som schlager och mello-kulturen har. Ställer man sig på en scen och man vet att publiken vill ha kul så är det schlagerplattorna som får igång stället. Det är alltid så! Det är skitkul att se varenda gång. Det är allt från crednissar till småbarn och gammelmormödrar – alla kan låtarna! Det är en väldigt tacksam genre att grotta ner sig i inför showen och hitta guldklimparna.
Tror ni det finns det någon skillnad på hur folk röstar – att de vill skicka en viss låt till Eurovision Song Contest eller vad som verkligen blir en hit?
Linda: Jag är helt övertygad om att det kan vara en hitlåt som går vidare till final men som kommer sist där för att folk börjar tänka ESC. Då röstar man inte med hjärtat längre.
Magnus: Jag tror att man tänker till ett varv extra när man sitter med finalen.
Finallåtarna blir hits för de har kvaliteter, om än kanske olika kvaliteter. Då sitter folket där med sin app framför TV:n och ska rösta. Då tänker de ”Vad ska vi skicka? Vad tror jag fungerar?”. Man tänker till, men finalen är alltid nerlusad med bra låtar. Så är det. Den ultimata schlagern är någonstans i spannet ”Främling” – ”Diggiloo Diggiley”. De som var pampiga, slutposer, koreografi. Låtar man lärde sig framför spegeln dagen efter.
Kommer ni att göra om låtarna eller kommer vi att få höra dem i sina ursprungliga versioner?
Magnus: Jag tror att folk skulle bli chockade om vi gjorde dom helt annorlunda. Vissa låtar är bara menade att få vara som de är, så det kommer inte vara någon vals eller mazurka.
Linda: Vi älskar våra låtar! Det finns kompisar i branschen som kräks över sina låtar och är tydliga med det. Det gör inte vi. Jag jobbade på Wallmans i åtta år och stod på scen fem kvällar i veckan. Tillslut så var man trött på det man sjöng. Men Hasse Wallman sade: ”Du gör inte narr eller ploj av låten. Publiken är där för första gången och för dem är det här seriöst och de vill se just det du sjunger!”. Det sitter i ryggmärgen. Man plojar inte bort sin hitlåt.
Magnus: Det handlar om någon sorts professionalitet. Vissa låtar ska bara få vara som de är. Vi har inte tagit nacksving på dem – men däremot finns det kanske låtar som vi har tweakat till lite, väldigt försiktigt och med kärlek. Låtlistan är ett hopkok av våra karriärer – alla våra åtta mellolåtar kommer att figurera och vi kommer plocka fram favoritlåtar som vi själva gillar. Vi kommer göra duetter och även lite oväntade grejer… De kommer att tycka att det är skitkul! Det kommer nog lite oväntade tvister här och var också…
Är mellansnacket personligt kring de låtar som ni spelar?
Linda: Vi pratar om saker som folk kanske inte har hört. Det kommer att vara lite blandat – både personliga minnen kring låten och lite annat.
Magnus: Vi håller på att forma mellanpratet nu men det är självklart att vi ska forma det utifrån våra egna historier. Kanske dra någon anekdot om något som har hänt backstage, vad hände med låten, vad hette den från början, vad hade den för konstig text osv. Showen är inte en pratshow utan musikshow full med 90 minuter härlig musik.
Hur mår ni om vi frånser musiken?
Linda: Hur bra som helst!
Magnus: Inför showen pirrigt, men jag är en människa som lever upp när våren och ljuset kommer.
Linda: Jag är precis tvärt om. Jag känner att jag måste gå ut och jag måste fixa en massa grejer. Nu syns allt skräp. På våren är det ett tryck på att man ska vara på ett visst sätt. Jag har precis sagt upp mitt förra management och är nu min egen. Det är mycket tack vare det vi kan göra detta ihop. Jag känner mig på nyfödd!
Har ni fått någon låt skickad till er som ni undrar varför har de skickat den till mig?
Magnus: Ja gud ja. Det finns exempel på det.
Linda: Jag hade ett år, utan att fördöma någon, så fick jag så många låtar. Jag skrev samma svar till alla. Det var så många låtar i en genre som jag inte sjunger. Jag vet inte vad folk tänkte att jag var på väg.
Magnus: De skickade låtar som de trodde att du ville göra?
Linda: Ja.
Kan det vara så att man då tänker till och vill prova att göra något annorlunda eller var det dålig kvalitet?
Linda: Det kan vara jättebra kvalitet men de skjuter liksom förbi målet. Det är inte lätt för låtskrivare att veta. Folk har tydligen förutfattade meningar om en.
Magnus: Jag har fått allt från rå house till gitarr-på-magen-rock. Jag är hemskt ledsen, men det är helt enkelt inte jag. Man måste ha någon slags koll på vad man kan och vad man vill. Det är ganska lätt att hamna i händerna på någon som säger ”Det här blir bra!” trots att låten inte alls var gjord för dina stämband från början. Du ska ju faktiskt leva med de låtarna sedan… Vi har båda haft tur och fått till åtta bra tävlingsbidrag var, det är inte alla förunnat! Så en potentiell framtida ”Låt Nummer Nio” har isåfall en hel del att leva upp till. Den måste kunna mäta sig med de åtta tidigare. Det blir klurigare och klurigare att hitta guldkornen.
Linda: Alla förväntar sig att det ska låta som det gamla men samtidigt ska det vara något nytt.
Vilka av de åtta egna låtarna som varit med i Melodifestivalen är det som era egna favoriter?
Linda: Jag är nyförälskad i ”Alla mina sorger” för jag har inte gjort den så mycket live. Sedan gjorde jag det akustiskt på ett gig och insåg att det är en superbra låt!
Magnus: Min är ”Möt mig i Gamla Stan” – kanske för att det är den senaste. Men också för att den är skriven för mig och ur perspektivet att koka ihop hela min karriär i en enda låt och tweaka den till Magnus 2.0. Det är min ultimata låt!
Det var den du sa att det fanns en annan text på från början?
Magnus: Ja, den hette ”Tvillingsjäl” först.
Linda: ”Alla min sorger” hade också en helt annan text från början.
Är det vanligt att man får en text och gör om den?
Linda: I mitt fall så är det jättevanligt. Jag har gjort det alla gånger.
Magnus: När det gäller mina mellobidrag så är detta enda gången som jag har sagt att jag vill ha låten men att vi var tvungna att skriva om texten.
Linda: Jag skulle vilja säga att börjar man krångla för mycket så tappar man låtens kärna. Det har jag märkt nu efter att jag har ändrat några stycken. Jag har aldrig haft något emot texterna som har kommit utan det är faktiskt SVT som haft det! Det är SVT som velat ”Linda-fiera” låten. Där tycker jag att man börjar i fel ände.
Kommer det vara en riktig orkester och dirigent?
Linda: Dirigent kommer det inte att finnas men vi har ett liveband på scenen.
Magnus: Vi har ett riktigt bra band bakom oss, proffs som kan sin sak. Vår kapellmästare heter Jonas Gröning. Han gör bland annat ”Let’s Dance” i TV4. Han har handplockat hela bandet och kören åt oss.
Hur tror ni att Melodifestivalen ser ut i framtiden?
Linda: Jag står gärna vid sida av som jag har gjort nu, på SVT:s sida. Det har varit fantastiskt för jag kunde nyttja varenda känsla jag har haft när jag själv tävlat och ta med det till artisterna när jag träffade dem – få dem att känna sig bekväma. Jag kände att det var en bra plats för mig. Men jag skulle lätt kunna tänka mig att tävla igen. Jag känner mig inte klar!
Magnus: Så är det. Man kanske valsar iväg med sin karriär men Melodifestivalen är en sorts stomme som man studsar tillbaka till lite då och då – nu var vi mellanakt i år. På något sätt så dras man tillbaka till mellobubblan för det är en otroligt kul upplevelse att få vara med där. Både i produktionsteamet som jobbar med festivalen, de är fantastiska!, och som medverkande artist. I år till exempel – då hade vi så roligt och bara sprang omkring och hade snabba klädbyten och showade framför ett kokande publikhav. Då levde vi verkligen livet!
Är det roligare att vara med i konceptet än att tävla?
Magnus: Tävlingsmomentet tycker jag personligen är en vidrig historia. Men det är bara att inse att så är det, sådana är reglerna. Men bortser man från det momentet så har man bara glädjen kvar. Som artist är det så nervöst när du sitter där och väntar på ditt resultat…
Linda: Förväntningarna som du har från skivbolaget och teamet bakom dig. Det är väldigt mycket förväntningar. Jämför jag första gången jag tävlade med den senaste så är jag inte lika naiv nu. Man kan se på publikreaktionerna och höra på snacket – man vet ganska långt i förväg hur det ska gå. Det har varit ganska tufft att veta när man ser sitt namn och veta att om man är veteran så halkar du ner oavsett.
Magnus: Det är därför jag vågade göra ”Möt mig i Gamla Stan”. Även om jag skulle åkt ut ur tävlingen så var jag väldigt stolt och glad över låten. Så vi körde! Och det gick dessutom skitbra – det var en riktigt skön klapp på axeln.
Linda: Man får inte glömma att man är med i ett TV-program. SVT vill ha in dig i en kil och den kilen har en viss form. Jag kan inte komma tillbaka och göra precis vad som helst för då kommer jag inte att få vara med. Det är ett TV-program som man ska platsa in i.
När ni slog genom i Melodifestivalen så var det en egen genre rent musikmässigt. Idag är det inte en egen genre längre.
Är det lättare eller svårare?
Linda: Jag tycker att det är härligt! Bara det inte blir ett nytt ”Idol”… Det ska vara blandat med både kända och okända namn.
Magnus: Jag välkomnar utvecklingen som är nu. Nu kan artister och band som har en karriär utanför Melodifestivalen vara med och tävla. De behöver inte göra om sin stil för att passa i mello. När vi i Alcazar skulle tävla första gången 2003 med ”Not A Sinner Nor A Saint” så var vi egentligen en ”nattklubbsakt” utomlands. Sedan skulle vi tillbaka i Sverige och slå igen om här. Då fick vi faktiskt stöpas om så att både vi och låten skulle passa i Melodifestivalen. Hade vi gjort den som vi brukade låta så hade den inte låtit likadant. Utvecklingen som är nu gör att man kan tänka mer att ”Det här en popsingel som kan vara på min nästa platta”. Du behöver inte längre tänka på att funka i någon särskild förutfattad mall och det är jätteskönt. Jag välkomnar utvecklingen!
Linda. Allt måste framåt.
Vad tycker ni om att man får sjunga på valfritt språk?
Magnus: Det tycker jag är jätteroligt! Det är ännu roligare att se att det kommer låtar som vinner och som tar tillbaka sitt modersmål. Ta till exempel Finland – de har börjat sjunga på finska igen. Och i år är dom favorittippade! Det är jätteroligt!
Linda: Det gillar jag med.
Så nu ska vi åka ut med ny show och hylla Melodifestivalen och det ska bli så roligt att möta publiken.
Köp biljetter Här
Intervju och Text Camilla Käller
Foto: Patrik Laijronsdotter
PR Rickard Werecki, Werecki Promotion