Pernilla Gillback är journalist och författare hon har skrivit boken Tonårsdrömmar, Noice och jag där hon vill väcka frågor och tankar främst riktad mot musikindustrin.
Jag heter Pernilla Gillback. Jag är 55 år, journalist sedan ca 25 år. Jobbar idag på SVT Nyter Västmanland som redaktör. Nu har jag också skrivit en bok: Tonårsdrömmar – Noice, hasse & jag.
Varför kände du att du ville skriva boken och varför just nu?
Varför just nu kan jag säga är för att jag med åren har blivit agare på saker som har hänt tidigare i mitt liv. Jag och Hasse levde ihop i mitten på 1980-talet. Hasse sjöng då i Noice. Under åren vi var tillsammans så berättade han lite om hur det hade varit under Noice-perioden. Då var jag väldigt ung och reflekterade inte så mycket över det. Men i och med att jag blev äldre och att Hasse gick bort när han var 37 år. De här åren slog tillbaka på mig och jag började reflektera och tänka: hur kunde det gå så här snett. Vad var det som hände.
Vad var det som gick snett?
Vad var det, var började den här resan som ledde fram till Hasses död? Då började jag att rota i de åren som vi var tillsammans. Vad berättade han för mig egentligen? Han berättade om turnéer när han var 15 år. Det var under en otrolig press där turnépersonal såg till att det fanns alkohol och hasch. I kombination med det utsatta läget han var i och den personen jag lärde känna: en vanlig mjuk, glad, snäll och lite blyg kille. Den kombinationen och med den framgången var inte bra. Under mitt arbete med boken kom jag fram till att det troligen började när han var ungefär 15 år. Sedan har resan varit långsam men den har varit ganska tydlig fram till att han dör.
Vad vill du förmedla med boken?
Jag vill visa, först att jag ger en någon form av upprättelse till Hasse. Det har känts orättvist. Hans liv har känts orättvist. Han var så himla framgångsrik. Det var så många som tjänade pengar på honom. Det gick så bra. Alla ville honom så väl. Sedan när man hamnar i kylan eller vad man ska säga så slutar hela den här omtanken om personen. För mig har också varit en slags bearbetning av det som hände. Kanske en upprättelse för Hasse. Jag vill väcka en diskussion runt musikindustrin. Har musikindustrin något ansvar, vilket ansvar har de. Jag skulle vilja att någon som jobbade med Noice under den här perioden klev fram och kanske ändå reflekterar över: Vad som hände? Vad gjorde vi med de här killarna? Vad kunde vi ha gjort annorlunda? Gjorde vi något fel? Det kan ha varit att allt snurrade bara för fort. Att man inte var beredd på det som skulle hända. Man var inte beredd på de här unga killarna. Jag tror inte att det var någon som var ond och bara tänkt profit. Jag tror att det snurrades för snabbt och man hann inte reflektera. Det här är inte 25–30 åriga popartister som vi åker runt med. De hade under den här perioden Sveriges högst betalda turnéledare. Det var Sveriges mest populära akt i folkparkerna. Det var den här turnépersonalen som jobbade med stora utländska artister när de kom till Sverige. Där fanns det tydligen en kutym att turnéledarna ser till att det finns alkohol med på bussen så man slipper stanna på Systembolaget för att man ska ha fester. Efter giget är det fest på hotellrummet. Man gjorde samma sak här som man alltid gör. Man tänkte inte på att de var minderåriga. Det skedde nog på ren rutin. Det är därför jag vill ha någon som kan reflektera över att det gick tokigt. Jag undrar om man idag har tänkt om. Det här händer igen och igen med unga artister som slår genom och unga artister som mår dåligt.
Upplever du att musikindustrin inte reflekterar över när de mår dåligt?
Ja och det kan vara att de har något jättefint program som inte vi vet om där man tar hand om sina artister. Det vet man inte för det är ingen som pratar om det. Jag tycker inte att det ser ut som att det är så. Det går väldigt bra att reflektera när det går bra för artisten. De tär klart att det är lätt att snurra med, varför ska man bromsa då när det bara rullar in pengar. Det fattar jag också. Vem ska dra i handbromsen? Den unga artisten som kanske försöker lite svag att dra i handbromsen lyckas inte för någon måste hjälpa till. Då kanske det är musikindustrin som faktiskt ska säga: stopp, vi tar ett break. Jag har inte lösningen men jag vill att någon tittar på det. Jag vet att inom sportvärlden är det så att många har ett debriefing program när de lägger av tar de hand om idrottaren och pratar: nu kommer det bli tomt efter att man har varit i rampljuset och tagit alla dessa medaljer. Det var lite det som hände efter Noice för Hasse. Det var en jättesnabb framgång och sen bara tomt.
Tror du att tomheten blev för stor?
Jag tror att det blev väldigt svårt för honom att hitta tillbaka till ett vanligt liv. Han hade inget att falla tillbaka på eftersom han hade slagit genom när han var så ung. Jag tror att det som hände var att de slog genom innan han hade vuxit upp. Han var 14 år när det började, 15 år när de slog genom. När han höll på att växa och försöka hitta sig själv så bara rullade den här apparaten vilket gör att jag inte tror att man hittar sig själv för man behöver inte fundera över det. Alla bara matas med kärlek, mat och pengar. Bara två uppträdanden till, spela in en ny skiva. Pengarna rullar in. Sedan när det tar slut sa han i en intervju när han var 18 eller 19 år: Jag är 18 år och jag har min karriär bakom mig, toppen av min karriär har jag bakom mig. När mina kompisar nu går in i sina karriärer så har jag avslutat min. Att då försöka hitta en ny bana är svårt. Han hade inget att falla tillbaka på. Då skulle han falla tillbaka på det han hade när han var 14 år. Då var han ett barn innan han fick det här märkliga livet som han fick under tiden i Noice. Jag tror att det var svårt att hitta tillbaka. Idag finns det en annan kunskap att man kan gå vidare. Idag är annorlunda, det finns sociala medier. Jag tror att det var så lätt att hamna i skymundan förr. Jag tror inte att han hade velat fortsatt ha en jättestor karriär men jag tror att det blev tomt.
Vilket mottagande har du fått av boken?
Jag har fått jättefint mottagande av de som har läst den. Jag har fått mycket reaktioner från folk som har tackat mig för att jag har skrivit den. De tycker att det känns som en rättvis bild av Hasse, som har fått en lite annan bild av det som hände då. Många säger att de både skrattade och grät. Det var förstås mycket roligt också. Boken är inte bara nattsvart utan det är också min kärlekshistoria till Hasse. Det är mycket roligt, framförallt om man levde på 80-talet. Det är mycket nostalgi. Det är glädje och sorg.
Har du haft kontakt med övriga bandmedlemmar?
Ja, jag har haft kontakt Peo Thyrén. Han fick se ett utkast innan jag var riktigt klar. Han hade några små saker att säga till om som jag ändrade på. Jag har pratat mycket med honom. När jag gjorde mitt examensarbete så gjorde jag en lång intervju med Peo. Boken bygger framförallt på djupintervjuer med bland annat Peo och Hasses föräldrar, hans bror och en musikjournalist. Jag vet inte om vi har en likadan bild, men min mening är hur som helst inte att gå i klinch med någon av bandmedlemmarna.
Har någon i musikindustrin hört av sig?
Nej, det har de inte gjort.
Känner du att du trampar på en ond tå?
Jag tror att det är svårt att få fram musikindustrin. Jag tror att det är svårt att de kommer att ta i den här frågan. Jag tror att man vill tysta och inte prata om det för jag tror att det är känsligt. Frågan är aktuellt igen. Jag tror att det är ett jätteobehagligt ämne för dem att ta tag i. Jag tror att det är svårt också eftersom det handlar om pengar och artistens framgång. Artisten kanske mår dåligt men ändå vill framåt. Det skulle vara bra om det finns någon som kan coacha dem. Jag kan tänka mig att det blir som ett beroende att stå på scen, det ger en kick.
När personen lägger av behöver man hitta kicken någon annanstans. Det är svårt att hitta den i vardagen. Det är svårt att hitta den på exempelvis KomVux. Sedan om man komponerar det med droger så blir de ännu starkare. Jag tror också att det för Hasse blev många dubbelfel. Först det med endorfin-kickar av att stå på scen, och efter det var det också efterfester. De var en ganska viktig del för dem. Det pratades bland fansen: Tänk att få hänga med på en fest. Då tror jag att. Hasse var lite blyg och kände att han ändå inte var riktig som när han var på scenen. Då tror jag också att det blir svårt. Fansen kan bli besvikna. De ser att han bara är en vanlig kille. Att försöka leva upp till bilden om sig själv på scen, och att det är en annan person privat, det kan också bli ett problem. Det ska vara så mycket på scenen och sedan privat blev det också de här festerna. Det drabbade honom för mycket privat, tjejerna som var hemma på hans tomt och tog tvätt från tvättlinan, tog stenar från trädgården, reste stegar mot hans fönster det var jobbigt, men de var också jätteunga så man kan inte klandra dem heller.
Hur har du bearbetat det här efteråt?
Jag har gjort det mycket genom att skriva den här boken. Jag upplevde en konstig sorg för då hade vi inte träffats på flera år. Ändå blev det som att man tog bort delar av mina tonår. Det var den viktigaste tiden av mina tonår, vi hade varit tillsammans då, sedan var han mer en kompis i periferin. Det blev en konstig sorg som är svår att förklara för någon. ”Du hade inte träffat honom på 8–10 år så det kan väl inte vara så sorgligt.” Det kanske var det som blev det sorgliga. Under tiden vi var ihop så pratade vi väldigt lite om Noice. På något sätt känns det som att jag hade velat berätta för honom vad han faktiskt hade betytt för mig och för den jag är idag. Inte under de åren vi var tillsammans utan mest under de åren då han och hans framträdanden formade jättemånga kvinnor i min ålder som pratar om att det finns ett före och ett efter Måndagsbörsen. Det hände något där. Det blev en annan mening med livet. Jag undrar om han egentligen fattade riktigt. Det kanske man inte kan förstå själv när man är där.
Vad betyder musiken för dig?
En period efter att han dog så var det svårt att lyssna på den. Då var den inte glad längre. Nu betyder den mycket. Jag lyssnar på dem ofta. Ibland när jag sitter i bilen och behöver lite pepp. Det är perfekt pepp-musik.
Har du sett dem nu?
Nej, jag har inte gjort det. Grejen är den att jag aldrig såg Noice på 80-talet heller. Jag dansade balett och var lite strikt hållen, gick inte ut. De var väldigt förbjudna. Jag hade skivorna och jag såg dem på TV och tidningsurklippen. Sedan började vi röra oss i samma kretsar för jag började show-dansa efter operan. Då träffade vi några som kände Hasse. Idag jobbar jag i Västerås och dagpendlar så jag har svårt med spelningar mitt i veckan. Jag har sett en version av Noice för många år sedan när Tantolunden fanns. Många av de som har läst boken kollar på dem fortfarande. De säger att det är en jättebra konstellation. Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag skulle se dem. Jag vet inte om det skulle bli jobbigt. Jag har svårt att tro att det skulle bli glädje. Jag vet inte.
Hur var första mötet med honom?
Första mötet var när de här gemensamma kompisarna vi hade träffat. Hon hade pratat med Hasse om att det är en tjej som har dansat balett på operan som är intresserad av dig. Vi gick till diskoteket BZ. Jag och min kompis skulle gå dit. Vi kom dit. Då satt Hasse i rökrummet. När man ska gå in och hälsa och man vet att han också vet att jag är någon som är intresserad. Det var så otroligt spänt. Det var ett ganska märkligt möte. Senare den kvällen så satt själva vid ett bord. Då var det märkligt för då flöt samtalet, det kändes helt naturligt. Jag åkte hem därifrån. Sen gick det en vecka så stötte vi på dem igen. Då började vi prata om att gå på en gemensam fest. Hasse frågade om någon hade hans telefonnummer. Det var det inte, inte ens killarna som kände honom hade det. Då slängde min kompis fram papper och penna och han skrev ner numret. Han gav pennan till min kompis Katja och lappen till mig och sa: Du kan väl ringa?
Hur upplevde du hysterin kring dem? Även fast det hade klingat av.
Jag kände mig trygg i situationen. Jag tror att Community har tillkommit på senare tid. De kom nog till efter att han och Freddi dog. Det som jag tycker är trevligt är att det borde finns några som är sura på mig. Vem är jag som kan skriva om deras fans-period? Jag har fått jättefin reaktion från dem. Det finns ingen som är …. Det är jättetrevlig ton. Visst finns det någon som är ett pucko men det finns det ju överallt. Det känns bra.
Vem vänder sig boken till?
Boken är väl kanske främst för de som var med på 80-talet. Noice hittar hela tiden nya generationer. Det är speciellt. Jag har en son som är 19 år. Han var på semester i Medelhavet. Då skickade han hem en video till mig där de spelar Noice-musik och alla står och dansar/hoppar till.
Det kanske är det att deras texter är tidlösa?
Jag tror att de är tidlösa. Jag tror att det är bättre musik än vad man kanske förstod då. För ungdomar är det inte nonsenstexter. De håller än. Även yngre köper boken. De är intresserade av hur det var då. Den är till alla som är lite intresserade av musik. Alla som har haft en idol.
Vad ska du göra härnäst?
Nu jobbar jag och vill få folk att köpa boken. Vi har varit runt på mässor. Sedan är det lite saker på gång runt Noice. Det är lite filmidéer, dokumentäridéer och liknande. Kanske en musikal. Jag får se vad som händer. Sen ska jag ta tag i och skriva en ny bok.
Text Camilla Käller
Peter Knutson