Betyg: 
Egentligen är pjäsen mer dvärgarnas än Snövits. De sju dvärgarna gnabbas, bråkar, diskuterar och sjunger. De är långt ifrån Disneys fryntliga lustigkurrar, och växlar raskt mellan att vara skojfriska och KalleAnka-koleriska.
Snövit själv, gör en slagkraftig entré först efter halva pjäsen. Som en trasig och folkilsk snärta som drömmer om att ge tillbaks mot sin traumatiserande drottningmorsa.
Pjäsen blandar mycket humor med en hel del allvar. Jag känner dock att det blir återkommande onödigt skrikigt och gapigt även om snövits entré till en början ger dramat en nytändning, spårar det sedan ur helt och hållet.
I sina bästa stunder är det vansinnigt kul. Som när den pop-röstiga Snövit ska lära Prosit (spelad av Sveriges mest framstående baryton, Fredrik Zetterström) att sjunga ’O helga natt’, som vore han en väsig idol-alumn.
Då rullar publiken sig av skratt.
Men I sin mest svårhanterliga stund står dvärgarna och skär av sig sina snoppar till ”Purple Rain”, framförd av prinsessan. Under denna emaskulation är det lättare att hålla sig för skratt, även om dvärgarna pratar med MussePigg-pipiga röster efteråt.
TITEL: Snövit
KATEGORI: Teater
TID: 2 tim utan paus
PLATS: Klarascen, Stadsteatern
RECENSERAD AV: John Haque
FOTO: Sören Vilks
BILJETTBOKNING: Kulturhuset, Stadsteatern