Betyg: 
Mästerlig musik som i sin skandinaviska tappning mister känslorna.
Det är överraskande roligt med ett skandinaviskt bohem-gäng med Strindberg, Munch, Grieg och Kirkegaard som huvudpersoner. Och med Stockholmsreferenser som Berns och Aftonbladet skrattar publiken förtjust. Mimi får dock vara sig själv. Kanske för att hennes sorgliga öde drabbar, oberoende av tid och rum.
Regin följer inte alltid musiken och en del grepp upplevs klart omotiverade, emedan 2:a aktens kaosartade jumarknads-myriad skapar ett stycke operamagi. Jag undrar om det hade varit för internt att istället för att bara anspela på Röda Rummet, löpa linan ut och kombinera de bägge litterära klassikerna, dvs Henri Murger och Strindberg.
Sångarna håller överlag den allra högsta nivån. Den italienskt-klingande tenoren Mykhailo Malafi tycks inledningsvis ha lånat sitt kroppsspråk av Roberto Benigni, men lugnar efter ett tag ner sig. Sabina Bisholts fylliga sopran bär ut, utan att för den sakens skull beröra hjärtesträngarna.
Det blir vansinnigt frustrerande att sångarna ständigt överröstas av orkestern. Dirigenten borde haft ett öra ute i salongen för att lyssna på balansen mellan orkester och sångare, för nu uteblir de kraftiga känslostormarna att beröra publikens hjärtan.
TITEL:La Bohème
KATEGORI: Opera
TID: 2 tim 25 min inkl paus
PLATS: Kungliga Operan
RECENSERAD AV: Carolina Blix
FOTO: Emma Svensson
BILJETTBOKNING: Kungliga Operan