Claes Af Geijerstam Intervju

 

 

På Scen hade en trevlig intervju med Claes Af Geijerstam känd som ” Dj Clabbe” Från Rakt över disc, Ola And The Jangles, Little Mike And The Sweet Soul Musik Band och mycket mera. Nu är han aktuell med en turné tillsammans med Svenne Hedlund och Lennart Grahn, ”Hits of the 60’s”.
 
Kan du berätta lite om den här turnén som ni ska göra.
Vi är ett gäng som har fyllt mer än 65+ och som fortfarande är originalmedlemmar i band som hade massor av tio i topp-hits under 60-talet med Shanes, Hepstars och Ola and the Janglers. Om man ser sig omkring så är det inte så många kvar av originalmedlemmar från band under den tiden. Vi har tänkt att vi är de som dels kan spela våra respektive bands låtar och bjuda på väldigt mycket annat från 60-talet eftersom det var då som vi var 15-20 år. Vi vet allt om den tiden och vår publik är kanske 10 år yngre och var fans till oss när vi var ute och spelade. Nu finns det en möjlighet att se sina ”gamla”idoler igen. Vi kan skoja om det och säga att de inte ska storma scenen. Vi tycker att det är en rolig idé att åtminstone försöka komma ut och möta publik igen. Det är faktiskt tredje året vi gör det. Vi gjorde turné 2017 och en 2018. Sedan var det stopp 2019 och 2020 på grund av Covid-19 så vi tänkte att vi ska försöka komma ut igen och lira. Vi älskar att stå på scen och att spela live för det är det vi kan. Vi gör inga skivor längre men om man tittar på det, är ganska roligt för att i år så fyller radioprogrammet tio i topp 60 år. Det firas på radion på lite olika ställen. Det är minnesprogram och så. Vi är väl förberedda, vi sjunger bra, vi spelar bra, vi står på benen fortfarande och det är en unik chans att om man vill träffa de människorna som var med och just skapade det här så ska man se ”Hits of the 60’s”. Jag menar det finns tribute-band som spelar 60-tals låtar, Jag tror de är jätte skickliga musiker och sjunger bättre än vad vi gör, men det är vi som kan visa att så här lät det för det är vi som är rösterna och original.
 
Har du saknat publik och vad stå ute på scen?
Ja. Det jag har saknat mest är att spela instrument med andra. Jag har varit med i några olika band men under väldigt lång tid har jag bara DJ:at, alltså under 80- och 90-tal. Jag var med i ett band efter Ola and the Janglers och jag var med i Melodifestivalen 1973. Jag hade ett soulband som hette Little Mike & The Sweet Soul Music Band. Mike Watson, som då är Little Mike. Han var med ett band som hette Lee King. Vi ska i vår försöka göra en tribut till andra än oss själva. Då tar vi med Lee Kings, Tage och Family Four. Då kommer det kanske låtar som Mike Watson har skrivit med också.
 
Om man har sett ”The Hits Of The 60’s”, kan man se det igen?
Ja, absolut. Det är mycket nytt. Det kommer att bli så roligt. Jag har verkligen saknat att lira med kollegor och vänner, att möta publiken.
 
Men skulle det inte vara lite roligt att göra en ny platta med 60-talsinspirerad musik fast i modern tappning?
Egentligen svar nej, faktiskt inte. De bästa versionerna av gamla 60-talslåtarna görs av dansban för det kommer hela tiden nya versioner av ’Save The Last Dance For Me’ och Corrina Corrina. De har hållit på i många år och levt på låtarna från 60-talet. Om vi skulle spela in musik skulle det försvinna i mängden. Visst kan vi göra helt ny musik som är 60 tals inspirerad men våra fans lyssnar inte på digital streaming och CDn är död även om LP skivan har börjat att komma tillbaka så är det ändå inte i den mägnd det skulle behövas för att sälja. Det är ett för stort projekt att dra i gång något nytt tyvärr även om det skulle vara roligt.
 
Vad betyder 60-talet för dig?
För alla uppväxande generationer så är det den perioden där man är mellan 15 och 20 år som är väldigt viktig musikaliskt i livet. 50 och 60 talet är precis efter kriget och efter 50-talsrocken så kom den första popmusiken på 60-talet och det var otroligt revolutionerande. Både 50-talet och 60-talet innehåller så kallade n’First, alltså det är första gången man hör något liknande. På 50-talet så var det rock ’n’ roll med Elvis Presley, Little Richard, Fats Domino och Jerry Lee Lewis. Det var helt enormt. Det var bara rock ’n’ roll med samma ackord. Sedan kom popmusiken från England med långhåriga mods, en helt ny klädstil och ingen ville göra lumpen. Alla vill vara hippies Summer of Love 68, Rolling Stones, Beatles, The Mersey Beaetles, The Kinks. Det var så många band med fyra unga killar. Det var så otroligt inspirerande.
 
Vad lyssnade du själv på då?
Jag lyssnade gärna på stämsång som The Everly Brothers, The Hollies och Beatles väldigt mycket. Alltså att John och Paul sjunger ihop, det är otroligt ballt. Så just de här banden som bara hade en sångare som Animals, Van Morrison och Rolling Stones, det var inte lika intressant musikaliskt för mig. Jag gillar där det är lite mer komplicerade med stämmor och roliga ackord. Det tyckte jag var jättekul.
 
Men det som du åker ut med nu på turné det är enbart 60-tal eller kommer det lite 50 och 70 också?
Nej det är inte 70-tal med, utan vi spelar varandras låtar med de största hitsen vi hade. Vi spelar de själva men hjälper till och hjälps åt. Vi har satt ihop medleyn av bra artister från 60-talet så vi har Beatles, Neil Sedaka, Roy Orbison. Det är snarare en snegling ner till 50-talet än in i 70. Vi snappar upp lite från 50-talet. Vissa av medleyn innehåller kanske 6 till 7 olika låtar från andra artister än oss själva. Alla har hög igenkänningsfaktor på två tre ställen så kan vi bara stänga av våra mikrofoner och lyssna på publiken som sjunger.
 
Kommer det att vara personligt mellansnack eller kommer att vara snacka om tiden som var då eller kommer det att vara blandat?
Våran publik uppskattar att vi har valt det här formatet att vi inte jobbar liksom på krogen där folk sitter och dricker tar en öl och prata med sitt sällskap utan det är en mörk salong där det är tyst när vi inte spelar eller någon som applåderar. Vi är personliga. Vi pratar mycket om då för de tycker att det är kul att vi kommer ihåg. När vi är i en stad så brukar vi säga till exempel: ”vi kommer ihåg när vi stannade här mitt i stan på centrumgrillen. Där hade de alltid dagens rätt. De tycker att det är jättekul att höra sådana personliga grejer.

Vilket är ditt mest personliga minne ifrån den tiden?
När klockan blev tre på lördagarna. Vi spelade ofta då på helgerna ute på Folkets hus och park. Ett par av killarna hade fortfarande fasta jobb så vi åkte från Stockholm på fredag mitt på dagen för att ta oss ut i landet. När klockan var tre så stannade vi för då började tio i topp. Det var heligt att man måste veta hur det går för oss. Kanske hade vi 2 låtar med. Ibland låg de bra till, ibland inte så bra. Bara det att höra att man kom på första plats, det är otroligt. Det är ett starkt minne att den enda radiokanalen som spelade popmusik hade tio i topp. Det var en den enda promotion kanalen vi hade.
 
Det var oavsett vart ni var så stannar ni och lyssnade på det alltså?
Ja, det gjorde vi. Det var inte att alla i vuxenvärlden som tyckte att det var okej utan pop det var som en övergående fluga hade de bestämt sig för och även recensenterna. Det var ingen som skrev något om våra skivor. Många tyckte att vi skulle klippa oss och skaffa ett riktigt jobb. Varför hålla på med det där, popmusik. Det var också motsättningar mellan raggar och mods. Raggarna hade 50-talsmusiken också kom modsen med ny musik. Det blev kravaller på Hötorget med poliser. Vi fick inte alltid boka de hotellen som vi ville “Vi ska inte ha några långhåriga här”. Det är kul att berätta sådana saker för våran publik.
 
Minns de sånt?
O ja. De kommer ihåg själva. Om de sitter i salongen så har de troligtvis en koppling till den musiken. Ute i småstäderna fanns det kanske inga mods.
 
Hur kom det sig att du började DJa?
DJ:ande egentligen mitt största varumärke. Det här kan vi göra några gånger per år för vi måste boka teatrar, sälja biljetter med mera. DJ:andet är att folk har privata fester när de fyller år eller företag Jag måste ha Rakt över disk på min fest. Vi måste ha honom. Det är många privata fester. Företag som inte vill ha coverband utan det var kanske har en konferensmiddag med några 100 människor och så ska de ha fest. Då vill de någon som har entertainment. Innan pandemin jobbade jag kanske en till två gånger per vecka. Jag var uppe i Boden förra veckan på en privat fest. Innan dess var jag nere i Skåne.
 
Pratar du lika fort fortfarande?
Ja det gör jag. Om jag står på en fest och ska jobba för ett dansgolv. Då kan jag inte göra en radioshow. Radioshowen innehåller mer prat men absolut jag pushar absolut på när jag DJ:ar. Det inte som att jag presenterar varje låt för att det ska vara ett flöde, det ska flyta på och det ska vara mycket snack ändå. Nu ska jag ha ögonkontakt, svara på frågor, hoppa och dansa. Det gör man inte i radio.
 
Från vilken tid tycker du att musiken är bäst 60- 70- 80- 90-talet eller musiken idag?
De är ganska väl definiera de olika erorna. Då kan jag säga så här att de bästa melodierna, mest originella tycker jag skrevs av popmusikerna på 60-talet. Sedan under 70-talet kom mera funk och sound. Då började det komma diskant och bas i högtalarna hemma på skivorna. Det som fanns under 60-talet låter tunt om man spelar dem. Det går inte att spela en Beatles-platta högt utan det får du lyssna på svagt. När 70 talet kom gick det att spela musik högt. Då kom basen och diskoteken. Då kom hela funkmusiken med färgade musiker: Kool & the Gang, Earth Vind and Fire, allt med Motown som The Supremes och mycket annat. Det var väldigt afroinspirerat på 70-talet och väldigt funky. Det skrevs såklart väldigt bra låtar då men inte alls på samma sätt. Jag vill ha låtskrivandet på 60-talet och sen soundet på 70-talet. 80-talet då kom syntarna och mångkanalstekniken på ett annat sätt. Då gick det att åstadkomma vad som helst i studio, vilka takter som helst. Det märks väldigt tydligt i 80-talsmusiken. Den är väldigt hackig och spretig. Speciellt för mig som har jobbat som discjockey. Det är roligt att spela 80-talslåtar för att tempot är samma hela tiden. Det skrevs mycket bra och rolig musik under 80-talet det var faktiskt ett spännande årtionde. Efter det kommer 90-talet. Då kom datorerna och sequencers och började spela datormusik. Allt går plötsligt mycket fortare. Då blir det 140 BPM för det går att spela trummor så fort i datorn. Grupper som E-Type, Aqua dyker upp. Det är inte så roligt egentligen med 90-talet. De som växte upp då tycker att det var häftigt att det gick fort som fan och var väldigt högt i högtalarna, men jag är ingen stor fan av 90-talet.
 
Vilket projekt har stått dig närmast utav allt som du har gjort?
Alltså när det gäller projekt då är det någonting man hittar på själv tycker jag. Man kan inte bortse från turnéerna som jag gjorde med ABBA, som ljudtekniker. Det är otroligt stort. Jag gjorde alla turnéer från 1974 till 1981. Jag mixade ljudet på alla arenor.
 
Vad tycker du om att ABBA kommer tillbaka nu?
Jag tycker att det är så häftigt. Jag gillar den senaste låten som är gjord 1987. Den är gammal som de fixat soundet på. Jag hörde den långt innan i Bennys studio och han har bara gjort ett pålägg med klaviatur. Det är inget pålägg med sång eller någonting. Det är en bugg-låt.
 
Vad har du för förhållande till ditt Instrument när du tar på det och lirar på det?
Det är väldigt personligt. Jag spelar gitarr. Från det att man lärde sig sina första ackord så har man lärt sig att olika gitarrer gör olika saker och är levande tonträ. Det gäller både akustiska gitarrer och elgitarrer. På något sätt när jag tar i en gitarr så tittar jag på den först. Det här ska bli ett samarbete. Jag kommer att ta fram toner ur dig: Antingen bara för att fördriva lite tid eller för att komponera något som det var förr i tiden. När vi ska ut och spela så vill jag att min gitarr ska vara i toppskick. Det ska vara nya strängar, det ska vara intonerat, stallet ska vara si och så, jag ska se lite luggsliten ut, vilket jag oftast är. Instrumentet är en god vän, en kamrat, som lever och andas. Trä andasockså så det är väldigt personligt instrumentet.
 
Då har jag en fråga angående det: spelar du på med samma sätt, med samma känsla på ditt eget instrument som på andras instrument eller är skillnad?
Ja det är skillnad. Det är stor skillnad. Jag har många instrument. Jag har varit gitarrsamlare. Jag spelar lite annorlunda på mitt instrument. Det är kontakten mellan mina fingrar och greppbrädan, de har varit där förut. Man känner igen halstjockleken, tumgreppet och så.
 
Vilken är din älskling vad det gäller gitarrer?
Det är olika ljud, olika låtstilar. Nu spelar jag mycket klingande på den här turnén så älsklingen just nu, det är en reissue. De har gjort en modern variant på en gammal gitarr från 1959. En Fender Stratocaster som är guldfärgad, gold top. Den är relikerad av en custom shop i USA så den är färdigsliten när man köper den. Sedan får man fortsätta själv att slita på den. Det är märken och skador med att lacken är krackelerad. När man tar upp den så känns det som att jag har haft den hela livet. Originalinstrument från 1950-talet är väldigt dyra. Då är det 500 000 kr eller mera de kostar, men en sådan som jag har kostar ca 30-40 000kr. Då kan man få en riktigt bra relikerad. Så en guldfärgad Fender som jag spelar med på turnén nu är min älskling just nu.
 
Men det är skillnad på en ny och en gammal gitarr?
Ja. Först så var det ett hantverk fram till början på 70-talet. Efter det blev det väldigt mycket maskinellt. Elgitarren var exklusive när det började. Alla biografier som jag läser om gitarrister som Jimmy Page, Eric Clapton, Cliff Richard. Alla har stått med näsan tryckt mot fönstret i en musikaffär och önskar sig i en gitarr. Alla de kom från fattiga förhållanden så det var inte bara att gå och köpa en. Efter det kom elgitarrer och det var otroligt spännande när den kom ut under 1959 – 1960. Den första elgitarren som kom till England från USA och var en röd Fender som Cliff Richard köpte åt Hank Marvin i Shadows. Det var embargo för varor från USA efter kriget så det var svårt att få in dem. Det var ett hantverk. Det var snickare och musikmänniskor som skruvat ihop och slipat alla delarna och finjusterade. Det var handgjorda instrument. Men när det blir poppis med elgitarr då kommer fabriken in och då kunde kvalitet variera. Därmed inte sagt att det går att få tag i jättefint instrument nu som har samma kvalitet som då men då är det också handgjort och custom shop. Med fabriksgitarrerna så ska man ha tur om man går in i en affär och tittar på en gitarr för tvåtusen kronor som är en billig elgitarr. Då säger man : ta fram tre stycken av den här så får jag känna vilken som är bäst, om det är någon som talar till mig om man har tur så kanske det finns en av dem som är ok.
 
Finns det någon drömgitarr som du inte har och saknar?
Ja jag har ju många återutgivningar av Gibson och Les Paul. De kallas reissue. De är hårt slitna, det kallas för ultra heavy aged. De ser ut som att någon har glömt dem ute i regnet efter en spelning. En original från 1959 Les Paul Sunburst. Det går inte att få tag på under 3 miljoner. Det är mitt drömobjekt i samlingen. Jag har många som är gjorda efter de exakta måtten. De skannar, röntgar och håller på. Det intressant är att Les Paul Sunburst gjordes 1959 och 1960. De slutade 1960 och sa att ingen vill ha dem, de är jättesvårt att sälja. De var lite åt jazzgitarrer. Det var inget som popmusiker ville ha. På slutet på 1960-talet och omkring 1969 – 1970, så började blueskillarna i England återupptäcka Les Paul från 1959 och 1960. De försökte hitta de begagnat marknaden. De kunde dammsuga pantbanker. Numera är det serienummer och dokumenterade. Alla vet var alla de finns.
 
Hur många gitarrer har du?
Jag hade en samling som var utställd på ABBA-museet som hette guitars of the stars. Det var en ren samling signaturmodeller. Mina privata som jag spela på är kanske 20–25 stycken. Jag har 4-5 Les Paul, kanske 10 Stratocasters, några 12-strängade, några halvakustiska Gibson. Nu under turnén har jag en Les Paul, en tolvsträngad och två Strattor. Då kan jag prata om de olika för publiken och de passar till olika låtar och det är vissa som jag bara spelar på hemma med kompisar. Det är en annan typ av musik. Är det Shadows-låtar ska det vara en gitarr, spelar jag något annat så blir det en annan gitarr. Man tar fram dem, pillar på dem, sträcker upp dem och prata med dem och hänger tillbaka den och spelar i garaget och prova lite olika förstärkare. Ibland så byter man och köper nytt. Det är en pågående process.
 
Hur många gitarrer kan man ha?
En till!
 
På scen tackar för intervjun.
 
För att se turnéschema och läsa mera Klicka här
 
Intervjuad av Camilla Käller
Text: Patrik Laijronsdotter
Foto Ulf Stjernbo